Riksdagsledamöternas makt och självständighet

Dick Erixon tar upp ämnet, som ofta förekommit även i den här bloggen:

Är riksdagsledamöter så maktlösa att uppdraget bara handlar om att slaviskt trycka på knappar så som partiledningarna bestämt?

Mitt svar är: ja.

För att riksdagsuppdraget ska bli meningsfullt måste ledamöternas auktoritet stärkas. Jag vill se mer av personval, så att kandidaterna har en egen väljarbas att stå på. Då blir de inte lika utlämnade till partiledningarnas diktat.

Jag instämmer med det mesta Dick Erixon skriver, men jag tycker ändå att det korta svaret är fel. Förvisso finns det starka incitament att vara partitrogen och rösta som man blir tillsagd. Partiledningarna har stor makt över vallistorna — är man obekväm är risken stor att man blir bestraffad. En position långt ned på listan, och vips har man förlorat sin plats i Riksdagen vid nästa val. Ändå är det en människa som sitter bakom knapparna, och den slutliga makten att avgöra hur rösten ska falla ligger hos henne. Det finns, ytterst, inget som hindrar en ledamot från att rösta efter sin övertygelse annat än ledamotens egen feghet.

Med detta i åtanke, hur kommer det sig att vi inte oftare ser någon agera på detta självständiga och mer respektabla vis? Varför har vi inte modigare ledamöter? Här spelar givetvis den av Dick Erixon uppmärksammade bristen på personval in. Partiledningarna vet vilket besvär bångstyriga ledamöter kan ställa till med, och ser från början till att hålla dem långt ned på listorna. Givet att det är svårt för väljarna att påverka vilka personer som ska sitta i Riksdagen är det inte många fritänkare som tar sig in. Sorgligt, men förmodligen sant.

Det fråntar inte de partigängare som faktiskt sitter på makten ansvaret för sina beslut.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Is Economics Intuitive?

Economics is often thought to be counter-intuitive, including its most basic concepts. Over at EconLog, Bryan Caplan wonders whether this is really so.

However, the more I think about it, the more I’m convinced that if basic economics seems counterintuitive, it’s being poorly explained.  If Bastiat could make econ intuitive, so can we.

He then goes on to provide intuitive explanations for some basic economic ideas, and — to avoid cherry picking — challenges his readers to come up with examples that he can’t make intuitive.

I wonder if he’s right. Two questions spring to mind.

  1. Isn’t everything intuitive once you truly understand it? Certainly these economic concepts seem intuitive to me (and probably more so to Caplan), but I have some training in the subject and am used to the mode of thinking. Perhaps if I lacked previous knowledge I would find it harder to wrap my head around these ideas. I’m not sure how much there is to this.
  2. I predict the following response from econ-skeptics: “Sure, that seems intuitive, but then that’s not really how it works, is it?” In the same sense that an architect’s drawings are not the building, the implied statement is certainly true, but the question is if it’s relevant.

My guess is that Caplan is mostly right. It would be interesting to know what Robert H. Frank makes of it.

Update: Bryan Caplan steps up to the challenge in this follow-up post.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,
Technorati Tags: ,

Around The Web

A couple of links from around the web:

  • e-PaperTrail. This site lets you watch over any U.S. Senator or Representative. You can see what they’re saying on the floor, compare their voting records and see which bills get passed. It’s a pretty neat idea, although it could be developed further.
  • The human heart is a Turing machine. Apparently cardiac cells can be used to make computations. I don’t know what the implications are, but I imagine it could allow for interesting medical applications. You can read a blog about it here, and get the scientific paper here.
  • Barack Obama’s smile is frighteningly consistent.
  • If air travel worked like health care. In Tyler Cowen’s words, “very funny (and sad)”.

I thought I’d do these type of posts in between the regular ones, given the unfortunate irregularity of the latter.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,

Is The Stimulus Working?

Shortly after taking office President Obama got a stimulus package costing $787 billion through Congress. It created quite a bit of debt that has to be paid back by future tax payers, but the administration argued that the money would jump start the economy and get us out of the slump quicker. This, and the jobs it would create, would make it worthwhile. The obvious question is: is it working?

We are about half a year after the bill was passed. The economy is looking better, and an increasing amount of data is coming in. John Cogan, John Taylor and Volker Wieland have looked into it and their early answer is no.

So let’s look at the data on the contributions of government spending and other components of GDP to the 5.4 percentage-point improvement. By far the largest positive contributor to the improvement was investment–which went from minus 9% to minus 3.2%, an improvement of 5.8% and more than enough to explain the improved GDP growth. Investment by private business firms in plant, equipment and inventories, rather than residential investment, were the major contributors to the investment improvement. In contrast, consumption was a negative contributor to the change in GDP growth, because consumption growth declined following the passage of the stimulus package.

It’s still early on, but it’s always interesting to have a look at actual data. Overall, journalists ought to be better at evaluating the outcomes of public policies, rather than focusing on the intentions. As you well know, good intentions often lead to bad outcomes and it is the latter that we have to live with.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,
Technorati Tags: , , ,

Hägglunds nya giv

Göran Hägglund har inlett ett ambitiöst projekt. Genom att ta strid med kulturvänstern, den socialdemokratiska samhällsbilden och inte minst sitt eget parti försöker han göra Kristdemokraterna till det givna alternativet för den småborgerliga, vanliga, svenska medelklassväljaren. Skepsis mot politiskt styrande i privatlivet står i centrum, och det är onekligen ett uppfriskande och välkommet perspektiv. Jag har av och till lyft fram den potential som finns i ett sådant synsätt — det finns en hel del folk som anser sig kunna avgöra hur de vill dela föräldrarledigheten, vill avnjuta en starköl till maten, och som är trötta på att bli föraktade så fort de bläddrar igenom kultursidorna i morgontidningen.

Det hela inleddes kanske i Almedalen, men sedan dess har det inte hänt så mycket. På kort tid har dock Hägglund både skrivit en slagkraftig artikel på DN Debatt, samt hållit ett överraskande tydligt tal på partiets rådslag.

Ur debattartikeln:

I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Och talet:

Vårt misstag är att vi låtit oss definieras av vänstern. Vi har utgått från deras samhällsordning. Och i förlängningen låtit oss färgas av deras attityd.

Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. Vårt uppsåt har varit gott. Vi vill naturligtvis väl.

Just det senare är skälet till att jag trots allt betraktar det hela med viss skepsis. Det är bara ett år sedan partiet skickade fram Ella Bohlin som förstanamn i EU-valet, med förbudsiver kring alkohol som främsta fråga. Partiet vill fortfarande inte låta människor gifta sig med sina kära om de råkar ha samma kön. Hägglunds främsta utmaning är att övertyga och förändra det egna partiet. Lyckas han med det säkrar han inte bara kristdemokraternas framtid i riksdagen; han ger även många väljare som tidigare inte känt sig hemma hos något parti ett alternativ att stödja.

En del glada hejarop har kunnat läsas på borgerliga bloggar. Exempelvis Dick Erixon:

Om Kristdemokraterna vågar stå upp för denna moraliska kritik av kulturvänstern (som härskar långt in i borgerliga kretsar) kommer partiet att kunna täcka upp det politiska fält som Nya Moderaterna lämnat, när det gäller kritik mot staten.

Partiet kommer att hamna mitt i den politiska hetluften, och det är exakt vad ett litet parti behöver. Men det gäller att inte bli rädd och springa och gömma sig utan ta debatten. Varje dag. Varje gång.

Och Johan Ingerö:

För egen del har jag länge hävdat dels att KD måste hitta sina konservativa kärna och dels släppa de frågor som rör sig strax under bältet. Den konservatism jag tror att KD kan vinna med är nämligen exakt samma konservatism som Socialdemokraterna, pre-Palme, levde så gott på.

Det handlar inte sådär himla mycket om politik utan mer om en förmåga att se vad som fungerar och sedan forma en politik som stimulerar det fungerande så att det kan komma att fungera för fler. Det intressanta är ju den postmodernistiska traditionen av att håna och förakta allt det där som folk tycks eftersträva; familjer, radhus, bilar och stora platta tv-skärmar. Denna postmodernistiska tradition är, eller borde vara, Kristdemokraternas mest naturliga fiende.

Jag önskar Hägglund all lycka. Kristdemokraterna kommer, även med en ny, mer attraktiv, profil förvisso knappast bli en förkämpe för liberala värden i sig, men de kan bli en drivande kraft för större frihet i det lilla. I praktisk politik är det ofta riktningen som är det viktiga.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, kristdemokraterna, hägglund, frihet

Hjälp, jag har för mycket pengar!

Jag ser att socialdemokraten Nisha Besara är bekymrad över att hon får så mycket pengar över efter skatt nuförtiden. Det kan man ju vara, men det är faktiskt ett problem som är relativt lätt att lösa. Exempelvis kan man förhandla om, och ned, sin lön. Då hamnar dock pengarna hos onda kapitalister och det kanske inte är vad man vill på vänsterkanten. Det finns dock en ännu bättre lösning: man kan vara solidarisk och skänka bort pengarna till något välgörande ändamål. Frivilligt. Det finns många ställen de kan göra nytta på.

Uppdatering: Nisha Besara har skrivit en replik på Dagens Arenas redaktionsblogg. Hon menar att hon uttryckt sig litet klumpigt och förtydligar sig, bland annat, med följande:

Människor måste ju fråga sig var alla nya tusenlappar att konsumera eller spara kommer ifrån. De ramlar inte ner från Reinfeldts himmel. De tas från någon annans plånbok och i alliansens fall alltid från de som har det sämst till de som har det bäst.

Det är onekligen ett perspektiv som är mig helt främmande. Pengar som en arbetstagare erhåller som ersättning för sitt arbete och som nu får behållas istället för att beskattas bort, tillhör alltså egentligen den som tidigare tog emot dem som någon form av bidrag? Återigen, jag hävdar inte att den optimala skattenivån är noll, men jag gör inga illusioner om att pengarna från början tillhör ett abstrakt kollektiv. Det värde de representerar har trots allt uppkommit ur arbetsinsatsen som de kompenserar.

—-

HT: Dick Erixon
Andra intressanta bloggar om: politik, skatter, solidaritet

Litet turkisk ofrihet

Om man försöker gå in på YouTube när man befinner sig i Turkiet möts man av detta meddelande:

Via Andreas Bergh, som frågar sig om inte tillåtande av filmvisning på nätet kan vara ett rimligt krav att ställa på länder som gör anspråk på EU-medlemskap. Det kan man onekligen tycka.

I största allmänhet är det nog ingen god idé att låta länder med så uppenbart odemokratiska inslag gå med i organisationer som EU, där de kan utöva ett avsevärt inflytande på betydligt friare länder. Förhoppningen hos dem som tycker annorlunda är rimligen att EU-medlemskapet, och unionens institutioner ska influera Turkiet snarare än tvärtom — frågan är dock vad som talar för att den effekten skulle bli betydande. Personligen är tror jag ju att de negativa effekterna överväger.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Send us your reckons

I’ve always wondered why television networks feel the need to let the viewers’ opinions on whatever is being debated float around the screen. It seldom adds anything, it takes away focus from the discussion at hand, and when the hosts repeatedly takes notice of it any form of meaningful discussion is prevented. Can anyone explain the appeal?

At least it makes for funny sketches.

—-

HT: Wille Faler
Andra intressanta bloggar om: , ,
Technorati Tags: , ,