johaneriksson.se

Göran Hägglund har inlett ett ambitiöst projekt. Genom att ta strid med kulturvänstern, den socialdemokratiska samhällsbilden och inte minst sitt eget parti försöker han göra Kristdemokraterna till det givna alternativet för den småborgerliga, vanliga, svenska medelklassväljaren. Skepsis mot politiskt styrande i privatlivet står i centrum, och det är onekligen ett uppfriskande och välkommet perspektiv. Jag har av och till lyft fram den potential som finns i ett sådant synsätt — det finns en hel del folk som anser sig kunna avgöra hur de vill dela föräldrarledigheten, vill avnjuta en starköl till maten, och som är trötta på att bli föraktade så fort de bläddrar igenom kultursidorna i morgontidningen.

Det hela inleddes kanske i Almedalen, men sedan dess har det inte hänt så mycket. På kort tid har dock Hägglund både skrivit en slagkraftig artikel på DN Debatt, samt hållit ett överraskande tydligt tal på partiets rådslag.

Ur debattartikeln:

I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Och talet:

Vårt misstag är att vi låtit oss definieras av vänstern. Vi har utgått från deras samhällsordning. Och i förlängningen låtit oss färgas av deras attityd.

Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. Vårt uppsåt har varit gott. Vi vill naturligtvis väl.

Just det senare är skälet till att jag trots allt betraktar det hela med viss skepsis. Det är bara ett år sedan partiet skickade fram Ella Bohlin som förstanamn i EU-valet, med förbudsiver kring alkohol som främsta fråga. Partiet vill fortfarande inte låta människor gifta sig med sina kära om de råkar ha samma kön. Hägglunds främsta utmaning är att övertyga och förändra det egna partiet. Lyckas han med det säkrar han inte bara kristdemokraternas framtid i riksdagen; han ger även många väljare som tidigare inte känt sig hemma hos något parti ett alternativ att stödja.

En del glada hejarop har kunnat läsas på borgerliga bloggar. Exempelvis Dick Erixon:

Om Kristdemokraterna vågar stå upp för denna moraliska kritik av kulturvänstern (som härskar långt in i borgerliga kretsar) kommer partiet att kunna täcka upp det politiska fält som Nya Moderaterna lämnat, när det gäller kritik mot staten.

Partiet kommer att hamna mitt i den politiska hetluften, och det är exakt vad ett litet parti behöver. Men det gäller att inte bli rädd och springa och gömma sig utan ta debatten. Varje dag. Varje gång.

Och Johan Ingerö:

För egen del har jag länge hävdat dels att KD måste hitta sina konservativa kärna och dels släppa de frågor som rör sig strax under bältet. Den konservatism jag tror att KD kan vinna med är nämligen exakt samma konservatism som Socialdemokraterna, pre-Palme, levde så gott på.

Det handlar inte sådär himla mycket om politik utan mer om en förmåga att se vad som fungerar och sedan forma en politik som stimulerar det fungerande så att det kan komma att fungera för fler. Det intressanta är ju den postmodernistiska traditionen av att håna och förakta allt det där som folk tycks eftersträva; familjer, radhus, bilar och stora platta tv-skärmar. Denna postmodernistiska tradition är, eller borde vara, Kristdemokraternas mest naturliga fiende.

Jag önskar Hägglund all lycka. Kristdemokraterna kommer, även med en ny, mer attraktiv, profil förvisso knappast bli en förkämpe för liberala värden i sig, men de kan bli en drivande kraft för större frihet i det lilla. I praktisk politik är det ofta riktningen som är det viktiga.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, kristdemokraterna, hägglund, frihet