johaneriksson.se

Signaturen August Palm skriver följande i en kommentar till min förra bloggpost i ämnet:

De som kommer gynnas är pensionärer och de som kommer att missgynnas är höginkomsttagarna och dit hör troligen du själv.
Den vanlige inkomstagaren kommer inte att märka av något nämvärd försämring.

De påståenden han framför — implicita såväl som explicita — är såpass vanliga att de kan vara värda en alldeles egen bloggpost.

Det oväsentliga först: min inkomst. Den är givetvis ointressant för sakfrågan, och saknar betydelse för  hur människor med olika inkomster påverkas av höjda skattesatser och avsaknad av jobbavdrag. Insinuationen är förstås att jag är höginkomsttagare, och därmed struntar i alla som inte är det. Men även om det skulle vara så, har det ingen inverkan på sakfrågan.

Ett annat, från vänsterhåll, ofta förekommande påstående — oftast implicit — är att en skattesäkning per automatik är omoralisk om den gynnar höginkomsttagare. Det är en långt ifrån självklar uppfattning, som jag inte delar. Givetvis kan reformer som gynnar höginkomsttagare vara omoraliska, men det måste avgöras från fall till fall. Statens primära uppgift bör inte vara inkomstutjämning av en rad skäl, som dock förtjänar sina egna bloggposter.

Kommentatorn antyder även att det primärt är höginkomsttagare som gynnas av nästa steg i jobbavdraget, eller av jobbavdraget som helhet. Stämmer det? Jobbskatteavdrag.se låter oss titta på avdragets påverkan på skatten vid olika lönenivåer. Låt oss prova med två personer, båda födda 1970, den ena med en inkomst på 16 500 kr, den andra på 55 000 kr. Båda bor i en kommun med genomsnittlig kommunalskatt.

För låginkomsttagaren ser det ut så här:

Och för höginkomsttagaren:

Vem gynnas mest? Det beror förstås på hur man räknar. Det är uppenbart att höginkomsttagaren får ett större tillskott till plånboken. Det är (nästan) lika uppenbart att skattesänkningen är procentuellt större för låginkomsttagaren.

Båda dessa sätt att räknar missar målet något. En person som tjänar 16 500 kr/mån lever antagligen med relativt små marginaler. En oförutsedd utgift kan ställa till rejäla besvär, och den vetskapen kan vara rätt påfrestande. Med det utgångsläget är ett tillskott på 1236 kronor varje månad rätt betydelsefullt. Att bli av med dem skulle sänka välmåendet ganska mycket.

För någon som tjänar 55 000 kronor i månaden är en förlust på 3226 kronor fortfarande kännbar, men inte alls på samma sätt. Pengar har, liksom nästan allt annat här i livet, avtagande marginalnytta. Det perspektivet tappas ofta bort. Det är inte det enda som ska tas hänsyn till när skatterna förändras, men det är värt att hålla minnet.

Är nästa steg i jobbskatteavdraget därmed rätt politik? Nja. Det är förvisso bra att folk får behålla mer av de pengar de tjänat ihop, särskilt givet de höga skattenivåer som fortfarande råder. Men med det ekonomiska läget vi har, misstänker jag att budgetutrymmet hade nyttjats bättre genom att istället sänka arbetsgivaravgifterna med motsvarande mängd.

Till sist: jag räknas rimligen som medelinkomsttagare. Om någon nu vill haka upp sig på det.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, skatter, ekonomi, vänstern