Recently Read: SuperFreakonomics

I just finished Steven D Levitt’s and Stephen J Dubner’s sequel to the hugely popular Freakonomics — the title that started the flow of books on popularized economics. SuperFreakonomics touches on many subjects, describing interesting studies on things like altruism, suicide bombers and global warming.

First, let me state that I enjoyed the book. It contains plenty of good insights, and makes use of economic reasoning in a way that is often thought-provoking and inspiring. The anecdotes and studies are interesting, and the conclusions — as in Freakonomics — sometimes surprising and always different than the “mainstream view”.

Basically, if you enjoyed Freakonomics, you will enjoy SuperFreakonomics. It is essentially more of the same, which is not a bad thing. However, given the plethora of similar books on the market, it is not as surprising or fresh as Freakonomics was when it came out. Tim Harford and Steven Landsburg (and others) have written excellent books in the same vein, and I am starting to feel that the genre could do with some innovation.

The chapter that stands out is the one on global warming. It has gotten some critique from the religious part of the environmental movement for being overly skeptical — a critique I would argue misses its target. The authors take the problem seriously, but propose technological measures rather than political. It’s a much needed perspective. Perhaps I’ll come back to the issue in the future — it’s a topic that deserves a series of blog posts rather than a summary statement in this space.

In conclusion I’m happy to recommend the book, especially if you haven’t read too many books in the genre (or, like me, can not get enough of it!).

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Pengar på papper och pengar i plånboken

Socialdemokraterna har, under det senaste halvåret, gnällt en hel del om att det pensionssystem de själva varit med och tagit fram leder till att svenska pensionärer nu får mindre pengar i plånboken (jämfört med förra året). Förutom att det är ett oansvarigt utslag av populism — just den här effekten är ju själva poängen med systemet, och anledningen till att Socialdemokraterna ville ha det — är det även oärligt givet partiets position i skattefrågan. Det är ju som Expressen skriver i (S)mitarna:

Är verkligen 70 kronor mindre i plånboken varje månad något “oerhört bekymmersamt”, som Ingela Thalén säger?
I så fall borde Thalén även bekymra sig om de kommunala skattehöjningar hennes partikamrater vill ha i landet. I Stockholm vill S höja skatten med 60 öre (samt ytterligare 17 öre i landstinget) vilket innebär att pensionärer förlorar mer än vad själva bromsen i pensionen orsakar!

Är den korrekta slutsatsen att Socialdemokraterna inte bryr sig om hur mycket pengar folk har att disponera, utan enbart om hur stor deras inkomst är innan skatten är dragen? Det är, kan man tycka, en något märklig inställning. Regeringen borde förstås förklara varför pensionssystemet är utformat som det är, och ställa frågan om Sahlin vill ändra det, samt hur en sådan ändring ska finansieras.

Man kan ju dessutom tycka att det är rätt dålig journalistik att sjunga med i protestkörerna men inte förklara hur pensionssystemet fungerar, och bakgrunden till dess utformning.

—-

HT: Dick Erixon
Andra
intressanta bloggar om: politik, pension, socialdemokraterna, populism

Politikens vackra värld

I högtidstalen består politik av att försöka lösa samhällsproblem för medborgarnas bästa, om ideologiska diskussioner, och om att fånga upp och bli ett instrument för folkviljan. Verkligheten är förstås inte lika vacker, vilket de flesta nog är medvetna om. Men folks föreställningar om partiernas inre liv speglas nog inte riktigt av hur det verkligen går till. Strävan efter makt är den viktigaste drivkraften bakom framgång; intrigerande och allsköns paktande de viktigaste verktygen. Som Robinson, fast utan den vackra naturen.

Johan Ingerö, som spenderat en del år i den miljön, beskriver partilivet väl. Det enskilda fallet vet jag förstås inget om, men det är en historia som upprepas om och om igen. Avslutningen låter så här:

Den politiska verkligheten rymmer många Gollum, och de är alla lika besatta av maktens ring som någonsin Tolkiens litterära figur. Skillnaden är egentligen bara att de varken luktar illa, pratar med sig själva eller äter råa djur. Någon som känner för politisk karriär…?

För egen del fick jag nog rätt tidigt, och det är inget jag ångrat.

Men vad är lösningen? Ett problem är det onekligen — det gynnar trots allt knappast de individer man helst skulle vilja se vid maktens väldoftande grytor. Personval är ett ofta förekommande svar, särskilt inom liberala kretsar. Jag är sympatiskt inställd till det. Samtidigt är det knappast någon mirakelmedicin. Samma intrigerande förekommer både i USA och i Storbritannien, och även om en och annan skarpsinnad figur kan ta sig fram utan ett stort partis stöd, är det sällsynt.

Jag har inga svar. Kanske gör det nytta att smutsen dras ut i offentlighetens ljus. Ingerös exempel kommer från Folkpartiet. Jag kan dock sätta en årslön på att situationen är likadan inom samtliga större partier (och många mindre). Dessutom är beteendemönstren knappast unika för politiken. Motsvarande spel går att hitta i den akademiska världen, liksom i den lokala bostadsrättsföreningen eller hockeyklubben. Där blir dock konsekvenserna inte lika allvarliga.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,

Den frihetliga dimensionen i svensk politik

Svend Dahl skriver om konfliktlinjerna i svensk politik, och konstaterar att de ideologiska skillanderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna inte är särskilt stora. Om marknadsekonomi, en stor offentlig välfärdsapparat, och betydande offentliga utgifter, råder det konsensus mellan både partierna och de två stora blocken de ingår i. Dahl menar att den ideologiska konfliktlinjen istället ligger längs den frihetliga dimensionen, och även där är de två stora partierna mer eller mindre överrens.

Den frihetlig-auktoritära konfliktdimension kan, som Sjöholm beskriver, hjälpa oss att förstå många av de senaste årens ideologiska konfliktfrågor. Frågor där s och m nästa alltid varit på samma sida. Det handlar exempelvis inom flyktingpolitiken, FRA och frihet på internet.

En intressant fråga att reflektera över är hur stor den frihetliga opinionen är. Pessimisten skulle svara inte särskilt stor. Svenskt Näringslivs undersökning av Piratpartiets potentiella väljarbas visade exempelvis att det även i denna grupp fanns ett stort stöd för exempelvis kameraövervakning. Optimisten skulle i stället, vilket Sjöholm också är inne på, peka på att de frihetliga positionerna blir allt viktigare, inte minst bland unga väljare som har allt svårare att orientera sig en traditionell höger-vänsterkonflikt.

Det handlar alltså, i stora drag, om den nord-sydliga dimensionen hos Political Compass. Onekligen är detta frågor som väcker entusiasm. Samtidigt misstänker jag att frihetsinslaget är ganska ytligt, och i grunden inte ideologiskt motiverat. Min känsla är att folk vill vara fria från övervakning, på samma sätt som de vill vara fria från cigarettrök eller överviktiga. Det har i så fall rätt litet att göra med liberalism, och mer att göra med att vilja kunna leva som man vill, och helst slippa se att andra har skiljande värderingar och prioriteringar.

En reell konflikyta längs den frihetliga dimensionen kan endast finnas om det finns en grundsyn som skiljer sig. Då handlar det om både om att man inte vill övervakas, och om att det är upp till folk att själva avgöra om de vill ha morötter eller pommes frites. Det handlar även om mer traditionella saker, såsom vem som ska avgöra vad pengar ska spenderas på, liksom om vilket grad av ansvar man har för sin egen välfärd.

Ser man det så, är skillnaderna inte särskilt dramatiska, varken inom blocken eller mellan dem. Det innebär dock alls inte att de är likvärdiga.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

“Samhället behöver företag”

Sakine Madon om ett inslag på SVT om kvinnligt företagande:

När programledaren frågade varför kvinnor ska starta eget kom svaret: “Samhället behöver företag!”

Samhället. Låt mig gissa att svaret hade varit annorlunda om några herrar satt i soffan. Så fort kvinnor dyker upp är det tabu att nämna vinst, pengar och egenmakt (kalla det gärna egoism). I stället kamouflerar man det självklara i altruistiskt svammel. Är det inte för familjen, så är det för samhället kvinnor ska göra något.

Jag skulle tro att det gäller för alla (små)företagare, men kanske särskilt för kvinnliga sådana. Perspektivet är självklart: om någonting ska beskrivas som värdefullt och bra, så måste det förklaras i termer av andras nytta. Och förvisso: företagande och entreprenörskap skapar värden för andra — det är ju dessa värden som blir till företagens intäkter. Men det är knappast därför någon lägger ned all sin vakna tid och ger upp semester och andra förmåner för att driva sitt eget. Självförverkligande, och friheten som följer av att själv skapa sitt välstånd, är viktiga och goda värden i sig själva. Det borde uppmärksammas mer.

Maud Olofsson, och hennes regeringskollegor, borde anamma det perspektivet istället för att driva konstiga projekt för att hitta förebilder för företagande. Då kanske fokus skulle förflyttas från att skapa statliga stöd till att börja undanröja de hinder som verkligen försvårar företagandet.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Dave Barry Summarizes 2009

Here, in the Washington Post. He starts at full speed:

It was a year of Hope — at first in the sense of “I feel hopeful!” and later in the sense of “I hope this year ends soon!”

It was also a year of Change, especially in Washington, where the tired old hacks of yesteryear finally yielded the reins of power to a group of fresh, young, idealistic, new-idea outsiders such as Nancy Pelosi. As a result, Washington, rejecting “business as usual,” finally stopped trying to solve every problem by throwing billions of taxpayer dollars at it, and instead started trying to solve every problem by throwing trillions of taxpayer dollars at it.

I had a good giggle reading it.

—-

HT: Greg Mankiw
Andra intressanta bloggar om: ,

Should You Worry About Flying?

As a result of the recent Detroit terror plot, broken up by courageous passengers, new annoying “security measures” have been put in place. As you probably now, they include sitting still and staring into the seat in front of you for the last hour of your flight. I doubt it will help …

Megan McArdle has it right:

I don’t know what annoys me more:  Janet Napolitano saying “the system worked” when what she means is “the system failed, but smart passengers proved that the system is unnecessary”, or the moronic new rules the TSA is apparently putting into place in order to “prevent” future such occurances.  The TSA’s obsession with fighting the last war is so strong that I expect any day to see them building wooden forts at our nation’s airports in order to keep the redcoats at bay.  Every time they miss something, we have to give up more liberty.

That’s not to say there is nothing to worry about. Islamist terrorism is far from gone, and we are likely to see a successful plot every now and then. The for-show counter-measures are harmful, however, and no matter what we do we won’t get the number of successful acts of terrorism down to zero.

With this in mind, how likely is it that you will board a plane with a terrorist on it? Not very, it seems. Eric Barker offers some numbers:

Over the past decade, according to BTS, there have been 99,320,309 commercial airline departures that either originated or landed within the United States. Dividing by six, we get one terrorist incident per 16,553,385 departures.

[…]

There were a total of 674 passengers, not counting crew or the terrorists themselves, on the flights on which these incidents occurred. By contrast, there have been 7,015,630,000 passenger enplanements over the past decade. Therefore, the odds of being on given departure which is the subject of a terrorist incident have been 1 in 10,408,947 over the past decade

What should we do about the attacks still happening? Hard intelligence work, for one thing (which is surely happening). Infiltrating terror groups, and stopping them before they get anywhere close to the airports (or wherever else they are going). But we will also have to live with that some attacks succeeding, sad as that is.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,

Sverige: “bäst” igen

Sverige har åter klättrat högst upp i tabellen. Tyvärr marginalskattetabellen. Som väl är beror det inte på att skatterna höjts här i landet, utan snarare på att Danmark — som tidigare innehade den mindre smickrande förstaplatsen — vid nyårsskiftet sänkt sin. Det är Skattebetalarna som rapporterar, och samtidigt passar på att ge ut en liten rapport.

Den höga marginalskatten kommer förstås av den statliga inkomstskatten, och det vore inte orimligt att på litet sikt antingen helt göra sig av med den, eller annars åtminstone höja inkomstnivåerna för dess två steg. I dessa tider, med relativt hög arbetslöshet, tror jag dock att det vore bättre att satsa på sänkta arbetsgivaravgifter. Gärna redan i vårbudgeten.

Istället för att bli deprimerad kan det dock vara värt att minnas att det har hänt en del bra på skattefronten, främst jobbavdraget (även om många inte verkar känna till det). Som tabloiderna brukar skriva: Här kan du se hur det påverkar dig.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,