johaneriksson.se

Johan Ingerö observerar att klimathysterin, efter år av febrig iver, börjar övergå i en mer sansad diskussion där även verkligheten får plats.

Notera hur Aftonbladet söker undvika påståenden om att “allt är lugnt”:

“Sammantaget antyder de nya rönen att de värsta klimatprognoserna troligen är felaktiga. Men studierna avslöjar också hur bristfälliga våra kunskaper om klimatet är och att vi bör vara ytterligt försiktiga med att dra långtgående slutsatser utifrån det vi vet i dag.”

Detta ödmjuka tonläge är i mitt tycke helt rätt. Samma tonläge kunde ha intagits förra året – då tidningarna plötsligt började tryckas på grönt papper och framsidorna föreställde bilder på brinnande jordklot. Har de lärt sig något av detta? Jag kostar på mig ett visst utrymme för tvivel.

Jag skulle bli överraskad om ett mer sanningssökande tonläge får överhanden. Troligare är att en ny fråga dyker upp, dominerar dagordningen, och ger journalister och politiker ett nytt tåg att hoppa på. Någon som vill gissa vilken det blir?

Allt detta innebär inte att klimatet nu är en oviktig fråga. Men just därför att den är viktig, är det bra om det finns utrymme för en bättre diskussion. För egen del återkommer jag eventuellt med några inlägg på temat. Det är, trots allt, en stor och komplex fråga, där naturvetenskap, politik och ekonomi möts men inte bör blandas ihop.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, klimat, journalistik

Centerpartiet har släppt en ny debattbok. Dick Erixon, som ju tidigare verkat inom partiet, kommenterar den här. Bland annat skriver han följande:

När Centerpartiet väl kommer loss och formulerar frihet utifrån dagens verklighet, då kan det bli en framtidspolitik som kan ersätta folkhemmet. Centerpartiet behöver hitta en ton där man förklarar frihet underifrån, genom vardagsperspektiv. Detta till skillnad från exempelvis nyliberal argumentation som är abstrakt, teoretisk och startar hos utländska filosofiska tänkare som inte känslomässigt berör svenska folket i vardagen.

Som jag skrivit tidigare, finns det utrymme för ett parti som gör denna ansats. Göran Hägglund har försökt föra in Kristdemokraterna på det spåret. Det återstår väl fortfarande att se ifall det lyckas, men jag är tveksam. Det är för stor del av partiet som vill annat.

Centerpartiet har under rätt lång tid försökt positionera sig som Sveriges liberala parti, och det finns ett frihetstörstande inslag i partiets kultur. Maud Olofssons gir i denna riktning har dock blivit något spretig, och även om jag sympatiserar med drivande figurer som Fredrick Federley, så har de ett helt annat anslag än det som Erixon skriver om.

Jag har inte hunnit läsa bokens essäer ännu. Det är möjligt att jag återkommer med fler kommentarer.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, frihet, liberalism, centerpartiet

Ni har såklart sett de smaskiga löpsedlarna om den brottsmisstänkte polischefen. Med namn och bild presenteras “sex-sms” och annat att gotta sig åt. Med allt detta finns ett problem: polischefen kan vara oskyldig. Ändå är han redan dömd i allmänhetens ögon, uthängd, med sitt privatliv uppslaget på kiosker och butiksväggar vart man än vänder sig. Det är inte etiskt försvarbart.

Mårten Schulz uttrycker det väl, i sin hyllning till försvarsadvokaterna:

Sällan har väl en sådan mur av förakt och klander byggs upp på så kort tid. Media skriver om fallet, med namn och bild på den misstänkta. Detaljer ur polischefens sexliv, även detaljer som inte har med några brottsmisstankar att göra, fläks ut på löpsedlar. De sociala medierna mobiliserar sitt ogillande. Krönikörer tar fallet som utgångspunkt för svepande bedömningar av ”kvinnosynen” hos polisen. Polisens ledning går ut offentlig och kritiserar den misstänkta (häktade) personen och betecknar det som ett svek.

I allmänhetens, medias och polisorganisationens ögon är snuskgubben redan dömd. Och i det läget finns det bara en person som backar upp den misstänkta personen. Försvararen. Det skall de av oss, som värnar om oskuldspresumtionen och att även misstänkta personer skall ha rätt till sin integritet, vara tacksamma för.

Han kan ju faktiskt vara oskyldig.

Tabloidpressen försöker locka fram mobbaren i oss. Det är bäst att hålla den instängd.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, polischefen, pressetik, media, journalism

Kebnekaisegruppen har frågat Johan Ingerö om det finns något område där han tycker att det borde spenderas mer skattepengar. Hans svar är rättsväsendet. Utan att sätta mig närmare in i det, verkar det rätt rimligt. En del av hans svar gjorde mig nyfiken:

En överväldigande majoritet av alla fångar har någon form av missbruksproblematik. Ändå prioriteras besöksvisitationer bort, vilket leder till att fängelserna närmast svämmar över av knark.

Det syns mig att knark på fängelsen utgör ett problem närmast överallt i världen. Det jag undrar är: finns det något land som framgångsrikt åtgärdat det? Hur har de i så fall gått tillväga? Noggrannare besöksvisitering låter rimligt, men genomförs väl på många håll utan att lösa problemet?

I övrigt tycker jag att det är intressant att, som Kebnekaisegruppen, fråga folk som vill minska de offentliga utgifterna om exempel på undantag (liksom det vore intressant med motsatsen). Det ger en inblick i värderingar och resonemang, som annars lätt missas. Jag ska försöka ha det i åtanke, även för egen del.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, knark, rättspolitik