johaneriksson.se

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad beslutade i höstas att ändra antagningsreglerna till stadens skolor. Istället för att tilldelas plats efter bostadsadress, kan föräldrarna nu rangordna olika skolor. Mer valfrihet, således, och därmed är väl allt frid och fröjd? Jonas Vlachos påpekar att det till synes enkla kan vara rätt komplext, och att små detaljer i regelverket kan få avsevärda konsekvenser.

Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.

Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.

Läs gärna hela.

Avsikten med ändringen är naturligtvis god, och det finns flera önskvärda effekter av att öka valfriheten när det gäller skolplatser. En är att barn är olika, och föräldrar förstås har bättre möjligheter att ta hänsyn till det än nämnder. En annan är att skolorna ges incitament att ständigt förbättra sig — det kräver dock ett välavvägt regelverk, och som synes är sådana inte helt lätta att skapa.

Den generella poängen, från min sida, är att exemplet illustrerar svårigheten med att på politisk väg uppnå de av politikerna uttalade målen. Det är en insikt som får för litet plats i den allmänna debatten. Vad resultatet av just denna reform blir återstår onekligen att se; som jag påpekat förut är det resultaten av politiken som folk får leva med, oavsett om ansatserna är hedervärda eller ej.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, skola, stockholm, valfrihet

Andreas Bergh rapporterar:

Av Aktuellt igår (15 minuter in i programmet SVT-play) kunde utläsas att Sida verkar göra något mycket smart i Etiopien: De formaliserar äganderätter i en grön bok, med effekten att jordbrukare investerar mer och/eller får betydligt starkare förhandlingsposition vid så kallad landgrabbing.

Oavsett vad man anser om biståndsbudgetens storlek är det av intresse att pengarna gör så mycket nytta som möjligt. Därför är det glädjande att veta att inte allt går till korruptionsgödning och felinvesteringar. Det vore spännande att veta om detta projekt, som slår mig som rätt lovande, faller väl ut. Till viss del hänger det nog på om det lokala rättsväsendet kan upprätthålla de äganderätter som nedtecknats, oavsett om påtryckningar kommer från privata grupperingar eller företrädare för det offentliga.

Grundläggande tillväxtfrågor, som biståndsfrågan i någon mening är, är förstås oerhört viktiga. Särskilt för världens fattiga.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, bistånd, etiopien, sida