Partitest: Nu är jag folkpartist

Som ni vet fascineras jag av partitester av olika slag. Senast, i Axess variant, blev jag moderat. Idag upptäckte jag att även Norrköpings Tidningar knåpat ihop en valkompass, som utser mig till folkpartist. Så här blev det:

  • Folkpartiet: 69,2%
  • Kristdemokraterna: 62,8%
  • Moderaterna: 59,2%
  • Sverigedemokraterna: 51,4%
  • Centerpartiet: 47,1%
  • Miljöpartiet: 22,1%
  • Vänsterpartiet: 15%
  • Feministiskt initiativ: 13,5%
  • Socialdemokraterna: 12,1%
  • Piratpartiet: 7,1%

Överlag kändes testet rätt fräscht, med litet annorlunda frågor än vanligt. Positivt är även att procentsatserna inte blir alltför höga ens för partierna med högst resultat, vilket är rimligt eftersom jag inte identifierar mig som varande alltför nära något av dem.

Det som sticker ut är Sverigedemokraterna, som testet alltså anser att jag sympatiserar med till hälften, trots att jag i grunden är positiv till invandring och negativ till välfärdsnostalgi. Men testet fångar förvisso inte partiets ytlighet, och oförmåga till vettiga resonemang, särskilt utanför dess profilområde. Dessutom resulterar testet, i likhet med de flesta andra, i att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet (och dessutom Feministiskt initiativ!) hamnar ovanför Socialdemokraterna, vilket knappast är min preferensordning. Det finns en dimension i politiken som verkar vara svårfångad. Jag saknar frågor som rör hur politik bör genomföras.

Men som sagt, testet var kul med litet annorlunda frågor.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Rasist är mer än ett ord

Så här i den tillfälliga bloggtorkan vill jag passa på att rekommendera läsning av Johan Ingerös text om hur anklagelser om rasism ständigt kommer i vägen för en viktig diskussion. Sverige tar i dagsläget emot en relativt stor mängd invandrare, och för att det ska bli bra är det nödvändigt att i ett öppet samtal fundera över hur man löser de utmaningar som det medför. Det är mycket svårt idag.

Men viktigast är att människor kan ställas inför den kulturredaktionella folkdomstolen, inte för sina slutsatser utan för vilka ämnen de alls väljer att diskutera. När ett samhälle fungerar på det viset blir möjligheten att föra seriös debatt väldigt begränsad, och det är i sig något farligt.

Läs gärna även den text som utlöst debatten denna gång.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, rasism, invandring

Obama Raises Taxes, Claims Otherwise

It’s not uncommon for politicians to raise taxes while claiming to do the opposite. President Obama has mastered the technique. What it comes down to, is increased spending, and as ought to be obvious, all that spending must be paid — but not necessarily today. Steven Landsburg explains:

At least that’s the way the President of the United States seems to have it figured—your tax burden, according to him, is measured by what you’re paying right this moment as opposed to what you’re obligated to pay in the future.

That’s the only possible interpretation of his statement last night that Tea Partiers (and others) should be thanking him for cutting taxes. The reality is that President Obama, like President Bush before him, has rather dramatically raised government spending and therefore has raised your taxes. To say otherwise is like saying you got your new swimming pool for free because you put it on your credit card.

It’s obvious why politicians, wanting to boost their popularity, would pull this trick. It pays off extra well for those who know they will be out of the office when the bill is due. What surprises me is that news reporters fail to call them on it.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Konstnärslöner får vulkaner att explodera

Sakine Madon skrev en kolumn om konstnärslöner för några dagar sedan. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om de reaktioner den frammanat. Faktiskt förstår jag inte hur en i själva verket rätt liten fråga, om än symbolisk, i sådan utsträckning kan få blodet att koka.

För litet kvällsunderhållning, läs beskrivningar av reaktionerna hos Sakine själv, samt hos Johan Ingerö, och Fredrik Segerfeldt. Eller se debatten hos SVT.

Sakfrågan då? Principiellt har jag svårt för riktade kulturstöd, men om man nu ska ha sådana är det väl rimligare att använda dem till skapandet av ny kultur?

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Mona Sahlins socialdemokratiska politik

Mona Sahlin presenterar socialdemokraternas, enligt henne omprövade, politik på DN Debatt idag. Om man bortser från den mängd innehållslöst pladder, och historielösa vanföreställningar, som hör partipolitiken till, blir det inte alltför mycket att analysera. Det mest konkreta som sägs är, föga överraskande, inte särskilt konkret. Man kan sammanfatta det i fyra punkter.

  1. Fler jobb.
  2. Mer utbildning.
  3. Minskad barnfattigdom.
  4. Minskat socialbidragsberoende.

De två första punkterna visar sig dock bestå i att sätta upp nya mål. Inget sägs om hur dessa ska uppnås. Sahlin har onekligen tagit Olof Palmes devis, “politik är att vilja”, på allvar. Men politik är rimligtvis också att göra. Varken företagande eller entreprenörskap nämns, och om man saknas förståelse för vad som driver sådant är det svårt att skapa en god miljö för ekonomisk tillväxt.

De följande två punkterna verkar mest handla om att dela ut andra bidrag, så att statistiken snarare än bidragsberoendet åtgärdas.

Det som faktiskt presenteras är däremot socialdemokraternas narrativ inför valet. Föga överraskande handlar det om en berättelse om ökande klyftor och orättvisor, uttryckt med ett något barnsligt språk (“Inkomstskillnaderna har aldrig varit större i modern tid“). För att visa på detta blandas selektiv statistik med angrepp som riktar sig mer mot de borgerligas (påstådda) mål än deras metoder. Den ansatsen kunde ha varit rimlig, om den hade varit ideologisk och uppriktig, men meningar som “Regeringen har experimenterat med nya orättvisor och skapat en ny stor grupp av försäkringslösa” tyder inte på att så kommer bli fallet.

Jag väntar mig en rätt tröttsam valkampanj.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Skråväsendets återkomst

PJ Anders Linder:

Men frågan är om elever, föräldrar och blivande arbetsgivare har lika goda skäl att glädjas. Legitimationen i sig gör ingen skickligare, och alla som idag har lärarexamen legitimeras med automatik. Det gäller även den totalsågade nya lärarutbildningen. Som kvalitetsgaranti känns det bra skakigt.

Regeringen tänker alltså göra läraryrket till ett legitimationsyrke. Det är bra för dem med legitimation, som ju erhåller en sorts monopol på att erbjuda tjänsten, liksom för legitimationsutgivarna. Det är också en till synes anti-liberal reform, som står i kontrast till tanken bakom friskolorna med den variation i pedagogik som de innebär, och föräldrars möjligheter att välja skolor. Om lärarlegitimation vore ett kvalitetstecken — och det kanske det är, även om rapporter från lärarhögskolorna inte tyder på det — skulle den utgöra ett gott argument i konkurrensen.

Det ska mycket till för att motivera förbud mot att utöva yrken utan en officiell licens. Jag har svårt att se att tillräckliga skäl finns när det gäller utbildning. Dessutom är frågan vad kommuner och skolor som redan nu lider av lärarbrist ska göra. Tvångsutbilda fler? Öka skolbudgeten i sådan utsträckning att en rad andra offentliga tjänster får stryka på foten?

Det är nog läge för Jan Björklund att tänka igenom detta en gång till.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Val 2010: Mathias Sundin mot Riksdagens knapptryckare

Jag har tidigare skrivit uppskattande om Mathias Sundin, riksdagskandidat för Folkpartiet i Östergötland. Under det amerikanska presidentvalet deltog han i kampanjarbetet för John McCain, och har från den erfarenheten bestämt sig för att knacka dörrar i sina hemtrakter.

En del av hans kampanj är ett avtal med väljarna, i vilket Sundin binder sig att rösta emot datalagringsdirektivet om det kommer upp i Riksdagen. Han har generellt argumenterat för en mot regeringen självständigare riksdag. Diverse borgerliga politiker har invänt mot den tanken, däribland Centerpartisten Staffan Danielsson, som menar att frifräsare som Sundin hotar alliansen.

Sundin har skrivit en replik.

Det som står i grundlagen, att riksdagen är folkets främsta företrädare och att regeringen är ansvarig inför riksdagen tycks ha fallit i glömska. Lite elakt, men bara lite, kan man säga att riksdagsuppdraget handlar om att trycka på rätt knapp. Vilket som är rätt knapp avgör partiledningen.

Vidare så menar Sundin att en mer självständig riksdag, som kan fungera som ideologisk vakthund, kan hjälpa regeringen att undvika att trampa i klaveret.

Mycket av det som sägs är väl egentligen rätt självklart. Det handlar inte om riksdagsledamöterna ska vara kompromisslösa idelogiska utopister, utan snarare om att de måste ta sina jobb på allvar. På så vis kan Riksdagen bli en plats för relevant debatt, och möjligen engagera väljarna en aning. Det, i sin tur, skulle på litet sikt rentav kunna höja kvaliteten på ledamöterna.

Det ska bli intressant att se hur Sundins för Sverige ovanliga valkampanj faller ut.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Twitter Victim

The new, connected, world has changed the rules of the political game. We have seen how bloggers, with small resources, have discovered hidden secrets that have damaged politicians sufficiently to force them to call off their campaigns.

British Labour Parliament candidate, Stuart MacLennan, may have committed the first new media political suicide. After twittering that he prefers “slave-grown” bananas, to fair-trade ones, and describing pensioners as “coffin-dodgers”, he’s been sacked from his role as candidate for Moray, in Scotland.

I find the extent to which people use public channels, like Twitter or Facebook, as if they were private, surprising. I expect we’ll see more of this in the future. It will be interesting to see how this type of behaviour will affect social conventions.

—-

HT: SvDs ledarblogg
Andra intressanta bloggar om: , , ,

The iPad: Two Perspectives

The iPad is out, and reactions have generally been positive. Personally, while I find it alluring, I’m still on the fence. I’ve been looking for an e-reader for a while, and decided to miss out on the Kindle when I realized that a lot of books and magazines simply aren’t available to those of us living in Europe, or Sweden.

If, like me, you’re pondering whether the iPad is a desirable gadget, perhaps these two articles, one positive and one negative, can help you out.

Cory Doctorow is unimpressed, and not happy about the Apple business model.

The way you improve your iPad isn’t to figure out how it works and making it better. The way you improve the iPad is to buy iApps. Buying an iPad for your kids isn’t a means of jump-starting the realization that the world is yours to take apart and reassemble; it’s a way of telling your offspring that even changing the batteries is something you have to leave to the professionals.

I do think there’s something to this view. Having Apple playing gatekeeper is not appealing, and it takes away some of the fun to be unable to tinker with things. On the other hand Laura Miller, expecting a great device for watching and interacting with all kinds of media, discovered that she found the reading experience to be the game winner.

One weekend into owning the thing and I’ve only managed to watch half an episode of “Black Adder.” I have yet to play a single game. What I’ve mostly been doing on the iPad is reading, because this much-ballyhooed harbinger of the future turns out to be the ideal device for that most old-fashioned of leisure activities.

What’s your take?

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,

Dagens mening

Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet:

Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Själva texten handlar egentligen om Svenska kyrkans oförmåga att vara just en kyrka, en i sig intressant reflexion som dock knappast får mitt blod att svalla. Man kan ju trots allt gå ur nu för tiden.

—-

Andra intressanta bloggar om: ,