Rules Really Matter (Or Why Anyone Would Want To Score Own-Goals)

One of the fundamental insights of economics is that incentives matter, and that therefore, the rules and institutions of society matter too.

A somewhat unusual event demonstrating this, occurred in the 1994 Shell Caribbean Cup. Wikipedia describes the football match between Barbados and Grenada thus:

Grenada went into the match with a superior goal difference, meaning that Barbados needed to win by two goals to progress to the finals. The trouble was caused by two things. First, unlike most group stages in football competitions, the organizers had deemed that all games must have a winner. All games drawn over 90 minutes would go to sudden death extra time. Secondly and most importantly, there was an unusual rule which stated that in the event of a game going to sudden death extra time the goal would count double, meaning that the winner would be awarded a two goal victory.

Barbados was leading 2-0 until the 83rd minute, when Grenada scored, making it 2-1. Approaching the dying moments, the Barbadians realized they had no chance of scoring past Grenada’s mass defense, so they deliberately scored an own goal to tie the game at 2-2. This would send the game into extra time and give them another half hour to break down the defense. The Grenadians realized what was happening and attempted to score an own goal as well, which would put Barbados back in front by one goal and would eliminate Barbados from the competition.

However, the Barbados players started defending their opposition’s goal to prevent them from doing this, and during the game’s last five minutes, the fans were treated to the incredible sight of Grenada trying to score in either goal. Barbados also defended both ends of the pitch, and held off Grenada for the final five minutes, sending the game into extra time. In extra time, Barbados notched the game-winner, and, according to the rules, was awarded a 4-2 victory, which put them through to the next round.

Hat tip goes to Angus, who also provides video evidence.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Vad har Sahlin gemensamt med Obama?

Johan Ingerö skriver följande om Mona Sahlin, i samband med hennes och Thomas Östros’ gemensamma debattartikel.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins gemensamma nämnare är att ingen av dem är speciellt ideologisk. Men där Reinfeldt framstår som närmast tjurskalligt bortkopplad från den politiska debatten – som under FRA-bråket då han föreföll uppriktigt förvånad över att medierna skrev om en fråga som i hans värld redan avgjorts – är Mona Sahlin närmast förslavad av medierna. Om en bilfabrik hotas av konkurs är hon genast där och lovar bort pengar. Om väljarna inte gillar hennes budget så gör hon om den.

Den här beskrivningen kan åtminstone delvis också tillämpas på USA:s president Barack Obama, även om man får intrycket att han trots allt är mer intresserad av att driva en egen agenda (därav de rätt omfattande insatserna för att få rätt spinn på nyhetsrapporteringen).

Kontrasten till Göran Persson, vars strategi tycktes vara att ignorera mediedrev med insikten att de oftast lägger sig, är rätt tydlig.

Debattartikeln i sig är inte särskilt intressant. Den ger, som man kan vänta sig, uttryck för den retorik Socialdemokraterna valt inför valet. Inga fler skattesänkningar, för vi måste “klara välfärden”. Utgiftssatsningar på allt som låter skojigt. Åter till budgetöverskott. Man kan ju tycka att den andra och tredje punkten inte går så väl ihop. Särskilt när man beaktar att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska ha plats för sina favoritfrågor, och att Sahlin själv var beredd att plöja in miljarder i vilket företag som helst som kunde uppbåda journalisternas sympatier.

Jag tror att oppositionen är i behov av att kunna presentera trovärdiga lösningar på de problem väljarna upplever, och som Socialdemokraterna i viss utsträckning identifierar. Klarar de inte av det lär den nuvarande opinionstrenden hålla i sig.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, socialdemokraterna

Alliansen driver S vänsterut

Jag har skrivit det förut, men om Socialdemokratin lyssnade på Nordström skulle Alliansen få problem. Självfallet var det ett misstag av Mona Sahlin att bilda regeringssamarbete med V och MP.

Det skriver Dick Erixon i en kommentar till en artikel av socialdemokraten Niklas Nordström, i vilken denne oroar sig för att Socialdemokraterna, i väljarnas ögon, förhandlat bort stabiliteten för att få till samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Frågan som inställer sig är: vad skulle Socialdemokraterna göra istället? Hur man än vrider och vänder på det är det fullständigt orealistiskt att återigen begära mandat för att regera själva. Egen majoritet i Riksdagen är utesluten, och det är inte troligt att stödpartierna är beredda att ställa upp än en gång. Bildandet, och det relativt framgångrika regerandet, av den borgerliga alliansen har tagit udden av möjligheten för Socialdemokraterna att blicka åt höger och därmed stärka sin förhandlingsposition mot vänstern. Det var rimligen också ett av målen med alliansen.

Kanske är det på grund av detta som Sahlin ibland tycks sätta sitt hopp till Sverigedemokraterna. Om de når över 4%-sträcket och hamnar i vågmästarposition, kan Socialdemokraterna använda deras främlingsfientlighet för att skämma ut den som får stöd av dem, och med hjälp av det slå in en kil bland de borgerliga. Denna möjlighet utgör, förutom den sverigedemokratiska politiken, ett gott skäl för borgerligt sinnade att inte rösta på dem.

Givet att sannolikheten att de kommer in är en alltför ostadig grund att bygga en valstrategi på, tycker jag trots allt — till skillnad från Dick Erixon — inte att det är självklart att det var ett misstag av Sahlin att närma sig V och MP. Det är svårt att se några bättre alternativ.

En annan möjlighet, att frysa ut V och möjligen hoppas att det får dem att ramla ur Riksdagen, tycks vara stängd. Mona Sahlin prövade tvåpartssamarbete med MP, men fick snabbt starka mothugg från partiet och fackföreningsrörelsen.

Bildandet av alliansen kan visa sig vara en av de mest gynnsamma strategiska förändringarna de borgerliga genomfört på mycket länge. Huruvida det på sikt också är bra för Sverige, och för en politik i den riktning som jag förespråkar, återstår att se.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , ,

Republik eller monarki

I tider som dessa är det inte konstigt att frågan om Sveriges statsskick åter tagit plats i debatten. Stödet för monarkin är, något överraskande, lägre än på länge. Samtidigt är längtan efter en republik närmast obefintligt.

Per T Ohlsson, i likhet med mig republikan, och också i likhet med mig av uppfattningen att monarkin knappast kommer — och kanske inte heller bör — avskaffas inom överskådlig tid, skriver läsvärt om det hela i Sydsvenskan. Läsning rekommenderas.

Min egen uppfattning har inte förändrats nämnvärt sedan jag skrev om det senast, i samband med kronprinsessans förlovning.

På det principiella planet är det svårt att förena monarkin med ett meritokratiskt och egalitärt samhälle. Ett statsskick där statschefen utses genom blodsband är inte demokratiskt, men samtidigt har vi under många årtionden upptäckt att det gått att förena med demokrati utan att några större spänningar uppstått.

Och de troliga alternativen är, som jag skrev då, inte alldeles lockande.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Oppositionens budget

Nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har gått igenom den rödgröna oppositionsbudgeten. Resultatet kan ni läsa här (pdf). Om ni följer den här länken kan ni också se seminariet där rapporten presenterades, där även socialdemokraternas gruppledare i Riksdagen, Sven-Erik Österberg, ger sin syn på det hela.

Kortfattat kan man konstatera att oppositionen räknat med dynamiska effekter av sin politik endast där det passar, förskjutit kostnader till en onämnd framtid bortom budgeten, samt föreslagit en del symboliska åtgärder med tveksam effekt. Politik som vanligt, med andra ord.

Värt att läsa, och betrakta, för den som är intresserad av seriösare granskning.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

SlösO – Arenafebern

SlösO — alltså ombudsmannen mot slöseri med skattepengar — har givit ut en ny rapport med titeln Arenafebern. Ni kan läsa introduktionen här, eller ladda ned hela rapporten här.

Sverige har drabbats av arenafeber. Landets kommuner bygger idrottsanläggningar som aldrig förr. Byggprojekten spränger ofta sina egna ekonomiska ramar, och har sällan tillnärmelsevis så stora marknadsföringsfördelar som beslutsfattarna hoppas.

I rapporten Arenafeber – glädjekalkyler när svenska kommuner bygger nya arenor granskar SlösO en rad urartade projekt i Lund, Kristianstad, Helsingborg, Ystad, Falkenberg och Sandviken. Ett bygge i Uppsala ger dock hopp, och visar att arenor kan byggas utan att skattebetalarna pungslås.

Jag har inte hunnit ge mig i kast med rapporten ännu, men återkommer eventuellt ifall jag har något att tillägga eller kommentera.

Det är utmärkt att denna typ av arbete görs. En effektivare offentlig förvaltning tjänar alla på — eller i alla fall de flesta. Det borde vara särskilt värdefullt för den som vill expandera den offentliga sektorn att pengarna spenderas väl.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

Stereotypical Africa

Mick Hume puts his finger on why the media coverage from South Africa is annoying:

Either we are lectured by worthy Western journalists about how Africans need money to be spent on bread and houses, not football competitions, thus imposing their own fashionably miserabilist outlook on the masses of the continent. Or else we are invited to clap along with the ‘vibrant’ colours and culture of black South Africans, as they supposedly dance for the tourists like the tame natives of old. Where Rudyard Kipling’s ‘The White Man’s Burden’ branded colonial peoples ‘half devil and half child’, now they are depicted as ‘half helpless victim and half grinning idiot’. Enough with the Afro-nonsense, time to treat them as equals off the pitch in the way other teams now have to do on it.

Slightly related is this series of photographs, depicting people from Malawi. Photographer Duncan McNicholl explains:

We’ve all seen it: the photo of a teary-eyed African child, dressed in rags, smothered in flies, with a look of desperation that the caption all too readily points out.  Some organization has made a poster that tells you about the realities of poverty, what they are doing about it, and how your donation will change things.

I reacted very strongly to these kinds of photos when I returned from Africa in 2008.  I compared these photos to my own memories of Malawian friends and felt lied to.  How had these photos failed so spectacularly to capture the intelligence, the laughter, the resilience, and the capabilities of so many incredible people?

Overall, I think it would be beneficial if journalists put more effort into their stories, rather than simply giving us the images and perspectives we’ve come to expect, and without hiding the problems that plague that part of the world.

HT: Jason Kottke
Andra intressanta bloggar om: , , ,

World Cup Blog

The world cup of football begins on Friday, and while Sweden’s inability to qualify makes it slightly less exciting for me, I’ll still enjoy the games.

If you enjoy the sort of thing, The New Republic’s world cup blog seems like a good place to visit. Via Jason Kottke:

They will write about the spiritual and metaphysical aspects of this tournament, I’m sure. But they will also write about tactics and players and coaches. They have a green light to be as wonky as they want.

I used to enjoy football more when I was younger, but the diving and play acting has taken some of the fun out. Even so, there is a certain beauty to the game, and in a grand setting such as the world cup, memorable moments are bound to occur.

Andra intressanta bloggar om: , ,

Dags för ny skattereform?

Eva Mörk på Ekonomistas hänvisar till en ny rapport av Peter Birch Sörensen och når slutsatsen att svaret är ja. Hon ger exempel på reformförslag ur rapporten; den gemensamma nämnaren är att saker ska beskattas på ett så likartat sätt som möjligt.

Skattesystemet skulle enligt rapporten inte bara bli enklare, utan även bringa in större summor till statskassan.

Det som höjer rapporten utöver det vanliga är att Peter Birch också presenterar en ny beräkningsmodell för att räkna ut i vilken grad olika skattesänkningar är självfinansierade. I denna modell tar han även hänsyn till att en sänkning av skatten på arbete även kommer att få följder för storleken på skattebaser för andra skattetyper, t ex sparande och konsumtion. Med hjälp av denna modell visar Peter Birch att hans föreslagna skattereform inte skulle kosta något i förlorade skatteintäkter. Tvärtom så finns över 30 miljarder att hämta hem och det utan några avsevärda fördelningskonsekvenser.

Något för regeringen att kika närmare på alltså. Och för all del även för oppositionen, som dock lär avskräckas av saker som sänkt kapitalinkomst- och bolagsskatt. Trots att det alltså, givet att rapporten är korrekt, skulle öka utrymmet för vad de brukar kalla för välfärdssatsningar.

—-

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Verklighetens folkdomstolar

Kristdemokraterna har föreslagit att det svenska nämndemannasystemet ersätts med vad de kallar domstolsplikt. Det innebär att alla medborgare, via lottning, kan utses till nämndemän under en period av två år. Svenska Dagbladet rapporterar, om än något knapphändigt.

Är det ett bra förslag? På Juridikbloggen resonerar både Mårten Schultz och Jakob Heidbrink kring saken. Den förre är negativ till förslaget, medan den senare finner att det har en del poänger med trots det bör avvisas. Båda är läsvärda.

Problemet KD identifierat är riktigt, nämndemannasystemet är problematiskt av ett flertal skäl. Genom att nämndemän utses av partierna blir gränsen mellan politik och juridik oklar. Dessutom anar man ju att många nämndemän, just därför att de fått uppdraget av sina partier, uppfattar det som att deras roll är att ge uttryck för sitt partis åsikter i en juridisk kontext. Så är det inte, även om tanken med systemet är att samhällets värderingar i stort ska representeras i det juridiska avvägandet.

Ett annat problem är nämndemännens kompetens. De är inte utbildade jurister, och det är sannolikt att de ofta inte fullt ut förstår de lagar enligt vilka de dömer. Enligt Schultz fäster de dessutom mindre vikt vid principen att fria hellre än fälla, och det är ett allvarligt problem.

I vilken utsträckning löser domarplikt dessa problem? Till att börja med håller förslaget fast vid tanken att det är av vikt att samhällets värderingar är representerade i domstolarna. Liksom Heidbrink tror jag att det är god tanke, då juridiken kräver ett betydande inslag av tolkning, och det är rimligt att tolkningen stämmer an med hur folk uppfattar lagarna. I denna aspekt är KD:s förslag att föredra, då politiker knappast heller är representativa på det sätt de föreställer sig. Vad det gäller kompetensfrågan är jag däremot skeptisk till att någon förbättring skulle ske. Den juridiska träningen kommer fortfarande att vara låg, och därtill kommer personerna det handlar om ofta inte att vara intresserade av att sitta i domstol, till skillnad från idag. Risken är uppenbar att det blir ännu värre.

Dessutom utökar förslaget det offentligas makt att styra över medborgarnas tid. I SvD-artikeln beskriver Maria  Larsson det hela som ett slags civil värnplikt. Det är i sig negativt.

I likhet med Schultz, tror jag att det vore bättre att helt avskaffa nämndemannasystemet, trots att det innebär en komplett juridifiering av den dömande makten. Visar det sig vara ett problem får man förändra systemet vidare. Jag är dessutom tveksam till att införandet av domstolsplikt skulle vara en förbättring jämfört med dagens situation. Avpolitiseringen det medför är positiv, men nackdelarna väger ändå över.

Oavsett hur det blir med detta är det bra att Kristdemokraterna försöker få igång en debatt kring vad som inte kan sägas vara ett optimalt system.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,