johaneriksson.se

Johan Ingerö skriver följande om Mona Sahlin, i samband med hennes och Thomas Östros’ gemensamma debattartikel.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins gemensamma nämnare är att ingen av dem är speciellt ideologisk. Men där Reinfeldt framstår som närmast tjurskalligt bortkopplad från den politiska debatten – som under FRA-bråket då han föreföll uppriktigt förvånad över att medierna skrev om en fråga som i hans värld redan avgjorts – är Mona Sahlin närmast förslavad av medierna. Om en bilfabrik hotas av konkurs är hon genast där och lovar bort pengar. Om väljarna inte gillar hennes budget så gör hon om den.

Den här beskrivningen kan åtminstone delvis också tillämpas på USA:s president Barack Obama, även om man får intrycket att han trots allt är mer intresserad av att driva en egen agenda (därav de rätt omfattande insatserna för att få rätt spinn på nyhetsrapporteringen).

Kontrasten till Göran Persson, vars strategi tycktes vara att ignorera mediedrev med insikten att de oftast lägger sig, är rätt tydlig.

Debattartikeln i sig är inte särskilt intressant. Den ger, som man kan vänta sig, uttryck för den retorik Socialdemokraterna valt inför valet. Inga fler skattesänkningar, för vi måste “klara välfärden”. Utgiftssatsningar på allt som låter skojigt. Åter till budgetöverskott. Man kan ju tycka att den andra och tredje punkten inte går så väl ihop. Särskilt när man beaktar att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska ha plats för sina favoritfrågor, och att Sahlin själv var beredd att plöja in miljarder i vilket företag som helst som kunde uppbåda journalisternas sympatier.

Jag tror att oppositionen är i behov av att kunna presentera trovärdiga lösningar på de problem väljarna upplever, och som Socialdemokraterna i viss utsträckning identifierar. Klarar de inte av det lär den nuvarande opinionstrenden hålla i sig.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, socialdemokraterna