Den socialdemokratiska välfärden

Niclas Berggren ställer följande tankeväckande fråga:

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva?

Givetvis kan de samtidigt argumentera för att politiken borde vara inriktad på skattebaserade välfärdssatsningar.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Is Something Brewing In America?

Tyler Cowen cites some Rasmussen polls:

63% of the Political Class think the government has the consent of the governed, but only six percent (6%) of those with Mainstream views agree.

Seventy-one percent (71%) of all voters now view the federal government as a special interest group, and 70% believe that the government and big business typically work together in ways that hurt consumers and investors.

Obviously there’s a lack of identification with the current government, along with serious doubts about its goals and trustworthiness. Should a small-government supporter, such as myself, be feeling optimistic?

Perhaps. The tea-party movement started as a sign pointing in the right direction, even though Republican clowns, sensing the opportunity to win some easy votes, are likely to take the libertarianish edge off it. In the end, established politicians launching themselves into the movement, claiming to fight for a smaller role for the federal government, may lead to those demands disappearing into the void. But that still leaves the displeased voters displeased.

With the poll numbers in mind, it’s not clear that people are demanding less government. Certainly, the deficits worry people, but start talking about serious cuts in benefits and I’m not so sure the support is there.

It will be interesting to see where this energy ends up. Assuming that by the end of the year, we’ll have a Republican congress joining forces with the Obama administration to maintain the borrow-and-spend policies in a bipartisan spirit, the opportunities for a political entrepreneur might be there. In the bad scenario that leads to light-weight populism. In the good scenario, if voters are finally genuinly tired of such theatrics, it leads to more responsible policies, and a smaller role for Washington. A plausible third option might be that the global economy recovers well enough, and people worry less about politics, allowing Washington to continue on as usual.

What’s your take?

Andra intressanta bloggar om: ,

Läsvärt om jämlikhetsanden

Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden har rönt viss uppmärksamhet i den svenska dagspressen, främst på kultursidorna som jublat över till synes vetenskapliga bevis för att inkomstskillnader är skadliga i sig. Samtidigt har det uppkommit en debatt kring hur välunderbyggda författarnas slutsatser egentligen är.

Andreas Bergh, själv skeptisk, sammanfattar läget väl på sin blogg. Läsning rekommenderas för den intresserade.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Partitest: Valpejl

Sveriges Radio och Sveriges Television har tagit fram sitt eget partitest. Namnet, Valpejl, är inget vidare — synpunkter på själva testet följer nedan, efter resultatet.

  • KD – 79%
  • M – 77%
  • C – 76%
  • FP – 75%
  • SD – 49%
  • MP – 34%
  • S – 32%
  • FI – 27%
  • PP – 26%
  • V – 22%

Testet ger dessutom rekommendationer kring enskilda riksdagskandidater. Min topp tre:

  • Lars Björndahl (m) – 84%
  • Johnny Munkhammer (m) – 83%
  • Magnus Andersson (c) – 83%

Jag känner inte till Björndahl, men de övriga två är i rimlig utsträckning åsiktsfränder. Efter dessa följer en lång lista borgerliga politiker, med tydlig moderat dominans. Den främste icke-borgerliga kandidaten är piratpartisten Carl Johan Rehbinder, som dyker upp på 66:e plats. Den högst rankade vänsterpolitikern är socialdemokraten Egil Johansson på 139:e.

Nåväl. Frågeurvalet följer i huvudsak det sedvanliga mönstret vilket är fullt acceptabelt. Man kan markera extra viktiga frågor som hjärtefrågor, vilket jag föredrar framför att behöva välja ut tre viktiga områden, vilket annars är vanligt. Dessutom vägs, såvitt jag förstår, ens egna svar mot de svar som kandidater för respektive parti angett, snarare än mot testkonstruktörernas bild av partiernas åsikter.

Till varje fråga kan man få argument för och emot presenterade för sig. Jag tittade aldrig på dessa, men det slår mig som ett hjälpmedel som riskerar att influera resultatet på ett negativt sätt.

En kommentar angående mitt resultat är att denna typ av test ger opålitliga svar för partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, då dessa partier har väl uttryckta åsikter i väldigt få frågor, vilket gör att exempelvis SD får ett högre resultat än vad som är rimligt.

Slutligen kan man ju fundera på om det är lämpligt att de statliga nyhetsmedierna ger vägledning i hur folk bör rösta, men det är en annan fråga …

Andra intressanta bloggar om: , ,

Alliansen vinner valet

Det finns många statistiska mått och opinionsmätningar som kan användas för att spå valresultatet. Folkpartisten, och flitige bloggaren, Niklas Frykman bedömer läget utifrån fyra parametrar: opinionens närhet till partierna på höger-vänsterskalan, partiernas kompetens, sakfrågor samt person. I alla utom sakfrågor (där resultatet blir oavgjort) stödjer opinionsläget de borgerliga.

De underliggande trenderna pekar alltså på att Alliansen blir omvald. I juli inför valet 2006 gjorde jag en liknande förutsägelse av det kommande valet. Läget är ganska likartat – faktiskt ännu något bättre för Alliansen eftersom man nu klart vinner kompetens-grenen. (2002 vann Socialdemokraterna alla fyra grenar).

Jag känner mig därför trygg i att förutspå att Alliansen kommer att vinna riksdagsvalet i höst.

Jag tror nu inte att man ska ta detta som intäkt för att valet är avgjort i förväg. Många väljare är osäkra och bestämmer sig sent, kampanjerna har inte på allvar kommit igång, och man vet aldrig ifall något anmärkningsvärt inträffar som påverkar opinionsläget. Samtidigt har denna typ av analyser större tyngd än vanliga partimätningar.

—-

Andra intressanta bloggar om: , ,