Lästips: Eurokampanjen

Med anledning av att flera näringslivstoppar nu säger sig vara skeptiska till en euroanslutning har Johan Ingerö skrivit en läsvärd text om den misslyckade ja-kampanjen, som han själv var en del av.

Den kampanjen är för övrigt det jag skäms mest över från min nästan tioåriga sejour i partipolitiken. Jag var vid den här tiden anställd av Liberala ungdomsförbundet, och därför heltidsengagerad på ja-sidan. Ändå har jag inget egentligt minne av att vi pratade politik. I stället sprang vi omkring och delade ut badbollar, kepsar, nyckelband och gud minns vad mer med käcka “Ja Till Euron”-budskap på. Våra affischer täckte varenda reklampelare i landet. Vi lade mer pengar på mazariner med euro-loggor än vad den luspanka nej-kampanjen spenderade totalt.

Nej-sidan hade däremot något annat, nämligen argument.

Personligen deltog jag inte i kampanjen, men jag stödde den. Sedan dess har jag ändrat uppfattning, förhoppningsvis för att jag blivit klokare.

Läxan är inte att den som har mest pengar har fel, hur frestande den än må vara för somliga. Däremot måste man väga argumenten för och emot — i lugn och ro — och det är inte alltid enkelt. Många frågor är komplicerade, och det är lätt att hamna fel när man tar ställning i stridens hetta — särskilt om man i någon mening identifierar sig med den ena sidan. Just denna identitetsdimension fördummar ofta det partipolitiska samtalet, även om den förstås förekommer på andra håll. Det gäller att vara vaksam mot den. Speciellt för egen del.

Andra intressanta bloggar om: politik, euro, eu

Merry Christmas!

Merry Christmas, to you all! I’ve been in America the last week, and will remain here until the year has turned. Blogging will likely remain sparse, but not completely silent.

Enjoy the holidays!

Länktips: Uncommon Knowledge

Den som uppskattar intressanta intervjuer och diskussioner kan glädjas åt att Timbros webb-tv nu sänder Uncommon Knowledge. Från deras egen presentation:

– I teorin är allt som finns på webben tillgängligt för vem som helst, var som helst. I praktiken är det ibland svårt att hitta fram till det bästa materialet. Genom detta samarbete vill vi hjälpa fler svenska tittare att ta del av Uncommon Knowledge with Peter Robinson. Att introducera intressanta idéer och personer från den internationella scenen i svensk debatt är sedan länge en av Timbros främsta uppgifter, säger Markus Uvell.

Det vore intressant med något motsvarande på svenska, allra helst med gäster med olika perspektiv och utgångspunkter. Rekommendationer mottages gärna!

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Självmordsbombare i närområdet

Några tankar, så här i all hast:

  • Skönt att självmordsbombaren misslyckades med att också bli mördare.
  • Jag kan inte påstå att jag är alltför överraskad. Att det finns individer med revolutionär islamistisk hållning i Sverige är känt sedan tidigare. De är knappast särskilt många, men det behöver de inte heller vara för att ställa till med rätt stor skada.
  • Det är noterbart hur lugn och opåverkad stämningen i Stockholm är. Ingen panik, få starka reaktioner. Det hade förmodligen varit annorlunda om oskyldiga dött, men oavsett det betraktar jag det som ett gott tecken. Det minskar trycket på krav på politiska åtgärder.
  • Hur bör staten reagera? Så litet som möjligt. Man bör förstås försöka ha koll på extrema grupperingar, men det är inget nytt. Ytterst kan man inte helt förhindra liknande incidenter utan att göra våld på de friheter och den öppenhet som gör vårt samhälle bra att leva i. Dessutom är det konkreta hotet rätt begränsat, till skillnad från den skada snabba politiska aktioner kan ställa till med. Både i form av ökad övervakning och ett lägre tak i den allmänna debatten.
  • Den långsiktiga utmaningen ligger i att motverka ideologin, rimligen både på hemmaplan och i Mellanöstern där den hämtar sin näring. Jag har egentligen inga insiktsfulla idéer kring hur det ska gå till. Stora samhällsförändringar gryr under ytan i regionen, och även ökad personlig frihet, frigörande av kvinnor, och demokratisering för med sig motreaktioner och oro. Även när rörelserna är små.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Stöd Fredrik Segerfeldts FN-projekt

Så här skriver han själv:

Möjligen är FN ett nödvändigt ont. Men då ska vi också betrakta organisationen som det, och inte som något som ska stå i centrum för svensk utrikespolitik. Samtidigt bör Sverige verka för att:

  • FN:s mandat begränsas
  • Samarbetet mellan världens demokratier stärks
  • En organisation för världens demokratier tar över de flesta av FN:s uppgifter.

Jag behöver 20 000 kronor för att under en 1 månad skriva klart mitt manus, samt ytterligare 30 000 kronor för att formge och trycka boken.

Skänk gärna en slant, om du vill hjälpa till. Du gör det genom att klicka dig hit. I skrivande stund är 37 880 kronor insamlade. Jag tycker att detta sätt att samla in pengar till olika ändamål är intressant, och det ska bli spännande att se vad det leder till.

Andra intressanta bloggar om: , ,

A Balanced View On WikiLeaks

From Clay Shirky:

And so we have a tension between two requirements for democratic statecraft, one that can’t be resolved, but can be brought to an acceptable equilibrium. Indeed, like the virtues of equality vs. liberty, or popular will vs. fundamental rights, it has to be brought into such an equilibrium for democratic statecraft not to be wrecked either by too much secrecy or too much transparency.

As Tom Slee puts it, “Your answer to ‘what data should the government make public?’ depends not so much on what you think about data, but what you think about the government.”* My personal view is that there is too much secrecy in the current system, and that a corrective towards transparency is a good idea. I don’t, however, believe in total transparency, and even more importantly, I don’t think that independent actors who are subject to no checks or balances is a good idea in the long haul.

[…]

Here’s what I’m not conflicted about: When authorities can’t get what they want by working within the law, the right answer is not to work outside the law. The right answer is that they can’t get what they want.

The Unites States is — or should be — subject to the rule of law, which makes the extra-judicial pursuit of Wikileaks especially nauseating. (Calls for Julian’s assassination are even more nauseating.) It may be that what Julian has done is a crime. (I know him casually, but not well enough to vouch for his motivations, nor am I a lawyer.) In that case, the right answer is to bring the case to a trial.

A couple of points:

  1. The more I think about it, the more I lean towards that the long run effect of WikiLeaks is reduced transparency. Realizing that their secrets are likely to be out in the open, governments will start leaking false information, making it very hard to know what is really going on. (To some extent, perhaps they already do this.) However, as Shirky points out, the occasional transparency shock might still be a good thing.
  2. I worry about the erosion of the rule of law. It seems that we have already moved out on the slippery slope, and it is uncertain whether the built-in protections will work. Unfortunately, if they do not, it is up to the very people doing the slipping to mend them.

Andra intressanta bloggar om: , ,

Recommended Reading On WikiLeaks

Lots of good content.

I haven’t thought enough about the implications of WikiLeaks to have much of an opinion, except that it makes me a little uncomfortable. On one hand, transparency in government is crucial, and fundamental to democratic ideals. On the other, it’s not certain that this promotes transparency. Instead it might lead to less record keeping, more secret meetings, and more misinformation to create the desired level of noise. Plus there is the security issue, although the effects on that seem unclear to me.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

Libertarian Inconsistencies?

Libertarian minded people (and economists) often argue that tariffs and other barriers to trade are harmful, not just to the foreigners who are prevented from selling their goods in the protectionist countries, but also for the inhabitants who are denied the cheaper imported goods. The argument, simplified, might go something like this:

Assume that Country A is isolated from the rest of the world, trading with no one. Also assume that its citizens produce 2 units of a good, lets call it food, and 1 unit of another, toys, in a year. If they wanted they could stop producing the single unit of toys, and instead opt to make 4 units of food. Likewise, they could stop producing food altogether, and instead make 2 units of toys. (Of course, then they would all starve.) Put differently, for every unit of toys they produce, they could instead have produced 2 units of food.

Now assume that Country A decides to open up trade relations with Country B. The citizens of Country B are willing to trade one unit of toys for one unit of food, and the other way around, perhaps because they possess a better toy production technology than Country A, but the reason is not important. What does this mean for Country A? Remember, when isolated, they consumed 2 units of food and 1 unit of toys every year. Now, if they choose to specialize in food, they can produce 4 units of food, export one of them to Country B in exchange for 1 unit of toys, thus ending up with 3 units of food and 1 unit of toys — surely, an improvement compared to the days in isolation.

If Country A is completely self-interested they should prefer free trade. So should a neutral observer since, in this example, Country B is not affected either way.

This argument makes sense, and can be made much more complex without changing the conclusion.

However, those same libertarians often argue that EU (or Western) agricultural subsidies should be removed, since they make it hard for farmers in poorer countries to compete. The reasoning is usually along the following lines, using the European Union as an example though the United States plays the same role.

EU politicians decide that they like farmers — perhaps because they’ve helped them win elections — and feel that the government should help them out. One way to do this is to raise the market price of agricultural products by buying a lot of them, thus pushing up demand. Farmers are happy since they get to sell the same amount of goods for more money. Since EU politicians can’t use all these products themselves, they decide to sell them to the rest of the world. This sudden increase in supply pushes the world price down, hurting producers in poor countries and by implication, making the citizens of these countries worse off.

At first glance, this second argument makes sense too. But think of it in terms of the first example. The poor countries would be like Country A, with the EU being Country B. The subsidies play the role that superior toy production technology plays in the first argument. With trade, citizens in poor countries are able to import food and can specialize at producing something else, ultimately increasing their total consumption!

Given that this is correct, these two arguments appear hard to reconcile, and the second argument should be abandoned. But since a lot of clever people make these two arguments: what am I missing?

Please note that I am not claiming that the subsidies are good, only that this particular argument against them seems odd. Perhaps it could be defended by pointing out that for this scheme to work, the EU needs to put tariffs in place to protect the artificially high European market price. That is true, but the reason that this is bad is explained by the first argument rather than the second.

Many other arguments can be made against the subsidies, and I agree they should be removed. But should people stop making this argument? Or have I missed something?

Update: Stefan Karlsson agrees with me on his blog, plus adds a sounder argument against subsidies.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,