The I’m-So-Good-Flotilla II

Don’t miss Nathalie Rotschild’s excellent piece on the rather pathetic Ship To Gaza, in spiked.

By painting Israel as the scum of the Earth and the Palestinians as the salt of the Earth, the flotilla crew are not only narcissistically advertising themselves as the noble saviours of Palestine. They are also hoping to relegitimise and reinvigorate the West’s moral imperative to act as the heroic rescuer of the Middle East. Indeed, for all the hyping up of the flotilla’s non-violent resistance and the crew’s ostensible backing of the Palestinians’ right to self-determination, in fact the flotilla crew are a war-thirsty, interventionist bunch.

After last year’s flotilla, many ‘radical’ activists and commentators called for Israel to be punished by the ‘international community’. Some suggested sanctions, others called for NATO to send in its troops, and yet others wanted Israeli prime minister Benjamin Netanyahu to be put on trial for ‘war crimes’. This week, the acclaimed Swedish crime fiction writer and two-time flotilla crew member, Henning Mankell, told Swedish press: ‘I’m considering suggesting very soon the setting up of an international tribunal with independent experts on international law who can confirm that the [Israeli blockade of Gaza] is illegal.’ How helpful. Perhaps he can get Wallander on the case?

As far as the blockade itself goes, I’m opposed to it. Although it addresses a legitimate concern — the importing of rockets and other weaponry used to terrorize Israeli citizens — it is not a reasonable countermeasure. There has to be a more narrowly targeted way of achieving the same goal. But that doesn’t motivate the outrageously silly “Freedom Flotilla”.

Andra intressanta bloggar om: politik, israel, palestina, ship to gaza

http://intressant.se/intressant

Ska vi finansiera flumutbildningar gemensamt?

Det är enkelt att göra sig lustig över universitetsutbildningar i Harry Potter, fotbollshistoria eller whiskeyframställning. Och det är onekligen rätt tveksamt om skattepengarna som läggs på dessa aktiviteter ger någon nytta för samhället som helhet. På sätt och vis är det därför också lätt att sympatisera med Svenskt Näringslivs förslag att minska studiestödet till studenter på dessa utbildningar. Men jag tycker ändå att socialdemokraten Jonas Morian har en poäng i Aftonbladet.

Ingen kan på förhand veta vilken ung människa som kan komma att bli en framstående ingenjör, en lysande konstnär, en skicklig läkare eller en enastående lärare. Eller vem som kommer att skriva bästsäljande böcker, revolutionera den medicinska forskningen eller vinna en Oscar för bästa skådespelarinsats.

Staten är generellt väldigt dålig på att förutse och uppskatta framtida behov, problem och lösningar. Det är därför marknadsekonomin är framgångsrik och toppstyrd centralplanering katastrofal för samhällsekonomin i stort. Och därför bör vi inte gå ytterligare ett steg åt det hållet i utbildningsutbudet.

Istället bör vi leta efter vägar att röra oss i andra riktningen, kanske genom att låta studenternas beslut i ännu större utsträckning styra vad som erbjuds. För att det ska fungera riktigt väl krävs dock att studenterna även står för en större del av kostnaden själva, exempelvis genom att hela studiestödet består av lån, och på sikt även att en större andel av kostnaden för utbildningen betalas av studenten själv.

Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, sverige, svenskt näringsliv, universitet

Debatten om värnskatten fortsätter

Diskussionen om hur värnskatten bör prioriteras bland andra frågor fortsätter, bland annat på Newsmill där Skattebetalarnas Robert Gidehag skrivit ett inlägg som Johnny Munkhammar replikerat på. I sak framkommer egentligen inget nytt, men det kan vara värt att tydliggöra min poäng.

I sak har jag inget att invända mot Munkhammars resonemang. Har man att välja mellan ytterligare jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt är det förra mer angeläget på marginalen. Det är även korrekt att en höjning av den statliga inkomstskattens brytpunkt ger dynamiska effekter av samma slag som slopad värnskatt (dock är det väl sannolikt statsfinansiellt dyrare).

Det jag invänder emot är att ställa just dessa två reformer emot varandra. Rimligen går det att kompensera för slopad värnskatt på annat vis än att strunta i jobbskatteavdrag, särskilt som det handlar om en ytterligt liten del av den statliga budgeten. Johnny resonerar egentligen inte kring detta, men ett tänkbart svar är kanske att allt utrymme som finns ska användas till jobbskatteavdraget. Men i så fall borde det väl även finnas en del utgifter att skära i, som har lägre prioritet?

Dessutom tror jag att det är långsiktigt olyckligt att en av de starkare rösterna för ett avskaffande av en skatt som är både omoralisk och samhällsskadlig försvagas. Det minskar sannolikheten att skatten försvinner i framtiden.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar, jobbskatteavdrag

Munkhammar prioriterar ned värnskatten

Jag kryssade Johnny Munkhammar i det senaste riksdagsvalet, och följer därför med särskilt intresse hans förehavanden.

Jag blev rätt överraskad när jag såg Munkhammars artikel i Dagens Industri, där han skriver att han ändrat sig angående vikten av värnskattens avskaffande.

När jag kandiderade till riksdagen 2010 var avskaffandet av värnskatten således ett av mina huvudförslag. Till partistämman 2009 motionerade jag i ämnet. Jag har argumenterat för värnskattens avskaffande i otaliga anföranden och artiklar.

Men nu har jag ändrat mig. Argumenten är fortfarande giltiga, men i prioriteringen mellan olika skattesänkningar anser jag nu att fortsatta jobbskatteavdrag bör gå före.

Johan Ingerö är besviken.

Detta skrevs alltså våren 2009. Nu är det 2011, och Johnny har tillbringat mindre än ett år i riksdagen. Döm därför om min förvåning (och besvikelse) när han i Dagens Industri sågar kravet på att slopa värnskatten, till på köpet med argumentet att det är viktigare att prioritera fler jobbskatteavdrag. Detta från mannen som har skrivit flera böcker om behovet av genomgripande skattereformer i både Sverige och Europa.

Munkhammar försvarar sig på sin blogg.

Att justera en ståndpunkt i ljuset av nya fakta är det enda intellektuellt hållbara. Jag redovisar i artikeln varför jag nu anser att fler jobbskatteavdrag ska prioriteras före avskaffad värnskatt. Detta med fakta – 115 procents marginaleffekt för låginkomsttagare är högre än 56 procent för höginkomsttagare. Att inte låta uppfattningar påverkas av nya insikter är möjligen bekvämt men fegt och ointellektuellt.

Det ska sägas att Munkhammar håller fast vid sin syn på värnskattens skadlighet, men i ljuset av dessa marginaleffekter inte finner dess avskaffande prioriterat. Men litet märkligt är det ändå. Problemet ligger i att han väljer att ställa just dessa reformer — båda motiverade! — mot varandra. Budgetutrymmet är förvisso begränsat, men värnskatten står för en så ytterligt liten del av detta att motsvarande besparingar rimligtvis står att finna annorstädes. Genom att släppa frågan om värnskatten, som Johnny annars var en av få politiker som vågade driva, riskerar den nu att permanentas. Det vore synd.

Danne Nordling förklarar varför.

Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre – ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan – och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.

Det är inte hälsosamt när det politiska samtalet drivs av avundsjuka. Värnskatten måste bort, och det är tråkigt att Johnny släpper fokus på detta.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar

Paul Romer On Charter Cities

When I last wrote about charter cities, I linked to a video of economist Paul Romer describing the idea at TED. Now he’s held a second talk at TED on the same topic, and this time he talks about Honduras’ plans to actually create one. You can watch it below.

If it happens, it will be interesting to see how it turns out. The idea has some appeal, but I could see problems arising, in particular around the organization of the city’s leadership. Everyone faces a set of incentives, including charter city mayors. Is it possible to create sufficiently good ones?

Andra intressanta bloggar om: politik, paul romer, charter cities, bistånd, ekonomi, ted

Kvinnorna i Rinkeby

Missa inte Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet, om hur det kom sig att Rinkeby förseddes med några rosa bänkar för att även kvinnorna skulle få plats på torget.

Ett år senare är inget bättre. ”I torgets högra hörn stod tidigare tre rosa bänkar. De är borta nu. De kallades ibland ’kvinnobänkarna’ och kom dit efter Stockholms stads storstadssatsning”, skrev Norra Sidan. De slopades ”eftersom det ändå var män som satt på dem”.

Vad säger man? Världens mest jämställda land – och kvinnorna i Rinkeby får tre rosa bänkar!

Läs hela.

Det är lätt att ana ett slags moment 22. För att förändra kulturen bland de grupper där kvinnor anses passa bäst vid spisen vore det till stor hjälp att just dessa kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden. Men att göra det är rätt svårt när man står vid spisen. Kulturella normer förändras sällan över en natt.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, feminism

http://bloggar.se/om/

Mattias Svensson: Glädjedödarna – En bok om förmynderi

En liberal recenserar en annan liberals bok om statligt förmynderi. Kan det bli mer förutsägbart än så? Förhoppningsvis blir ni inte uttråkade, särskilt som boken ifråga är läsvärd av fler skäl än dess ståndpunkt i en viktig, men oftast inte så högljudd, debatt.

Mattias Svensson argumenterar förstås emot politiskt förmynderi i alla dess former, både utifrån ideologiska resonemang, och genom att analysera praktiska resultat. Ideologiskt befinner jag mig ju i samma båt, och har inget att invända, men det är värt att påpeka att argumentationen är tydlig och uppriktig, och därför gör det enkelt för läsaren att förhålla sig till.

Det är dock analyserna av förbuds- och regleringspolitikens effekter som är bokens stora behållning. Svensson har satt sig in i litteraturen på området, och kan oftast påvisa hur välmenande förmynderi fått negativa konsekvenser, på tvärs mot intentionerna. Det är en viktig insikt; god politik handlar inte enbart om att vilja utan också om att kunna. Och mycket är alldeles för svårt att genomföra väl på en nivå där individer med nödvändighet måste behandlas som kollektiv — något att hålla i minnet även för den som inte delar Svenssons ideologiska utgångspunkt.

Glädjedödarna för även en diskussion kring förmynderiets orsaker, och kring vilken sorts saker som regleras. Det är i mycket en klassfråga; den välmenande medelklassen vill rädda underklassen från självdestruktion. Det är en intressant reflektion som jag önskar hade fått större utrymme, och även om den anas hade jag gärna sett Robin Hansons insikter få plats. Det är tydligt att förmynderi i mångt och mycket är en fråga om status och social hierarki.

Jag rekommenderar läsning, dels för argumentationen, men kanske framför allt för den historiska genomgången, som sätter dagens diskussioner i perspektiv.

Andra intressanta bloggar om: politik, böcker, förmynderi, liberalism

Barnfattigdom

Ni har säkert inte missat Rädda barnens rapport om barnfattigdomen, och den debatt som följt därpå. Jag vill göra några anmärkningar och framför allt rekommendera en läsvärd text i sammanhanget.

Innan jag gör det borde jag dock tillstå att jag själv aldrig upplevt ett liv i fattigdom, och därför inte riktigt kan föreställa mig den press och ångest det medför. Men givetvis förstår jag ändå att det är något man inte tillönskar någon, och det kan finnas en tendens bland liberaler att avfärda problemet, kanske av rädsla för att alternativet leder till icke-liberala åtgärder. Man ska dock inte avhålla sig från att diskutera saker så som de är.

En inledande anmärkning är att rapporten definierar fattigdom i relativa termer, vilket är synd. Johnny Munkhammar förklarar på ett utmärkt sätt problemen med det synsättet, och konstaterar att den aggregerade bilden inte är så mörk som pressreleaserna vill antyda. Förutom att det relativa måttet förvrider bilden av verkligheten, bidrar det dessutom till att förminska problemet för de svenska barn som verkligen lever i fattigdom, då de döljs bland de som egentligen inte gör det.

Den som skriver bäst om ämnet i sig är Sakine Madon, vars utmärkta ledare i Expressen rekommenderas varmt. Hon skriver bland annat:

När jag växte upp med ensamstående förälder och syskon var det inte tal om veckopengar eller nya kläder. Man fick ständigt låna trasiga skridskor eller ihåliga lånestövlar som läckte vatten – om man alls hade råd att följa med på klassutflykten. Ibland saknades bröd i frysen att göra matsäck av. I tonåren kunde man äntligen börja tjäna pengar på egen hand.

Barn som lever fattigt behöver ordentligt och riktat stöd. Att bara tänka i termer av “mer bidrag till fattiga” (fattiga föräldrar) låter ädelt i många öron, men hjälper ofta inte ett skvatt. Ta gruppen fattiga skuldsatta till exempel. De obetalda räkningarna handlar i första hand inte om mat eller boende, utan om mobiltelefoni och konsumtionsvaror.
Ofta spökar problem under ytan; dålig självkänsla, stress, konflikter, missbruksproblem eller helt enkelt dålig kunskap eller oförmåga att hantera pengar. Då kvittar det med lite mer eller lite mindre i kronor och ören. Det kommer inte lösa problemen.

Den som vill komma åt barnfattigdom gör därför bäst i att diskutera riktade stöd direkt till barnen.

Fattigdom, åtminstone i väst, handlar inte enbart om ekonomi. Det handlar om hela tillvaron, hur man ser på sig själv och sin situation, om vilka verktyg man besitter för att ta sig ur den. I ett framgångsrikt samhälle måste barnen till fattiga kunna skaffa sig de kunskaper, och den självkänsla, som krävs för att lyfta sig ur sin bakgrund. Det är onekligen lättare sagt än gjort.

Det finns en roll för det offentliga att spela. Man måste åtminstone kunna röja undan de hinder man själv ställt upp. Det krävs att tryggheten i närmiljöerna upprätthålls; det krävs en skola som kan uppmuntra och stärka kunskapstörst och kreativitet. Det krävs en arbetsmarknad där människor tillåts bevisa sin duglighet.

Och vad det gäller just skolgången, som även Sakine fokuserar på, torde det väl finnas utrymme för duktiga entreprenörer att driva framgångsrika friskolor?

Tyvärr är problem som dessa svåra att lösa i en miljö där kortsiktighet och röstmaximerande plakatpolitik dominerar. Som väl är behöver inte alla lösningar uppstå i politikens domän.

Andra intressanta bloggar om: politik, barnfattigdom, ekonomi, sverige, rädda barnen

Lästips: Ondska och investeringar

Några lästips så här i slutet av helgen:

Andra intressanta bloggar om: politik, nordkorea, etiska fonder, ekonomi, diktaturer