Public Choice Versus A Cooler Earth

Economist Tim Harford points to the failures of environmental regulations like the CAFE standards, and concludes that carbon pricing is the way to go.

All this explains why a carbon price has to be the centrepiece of any policy on climate change. A price on carbon acts in more subtle ways than any regulator will be able to, encouraging a switch away from coal and towards nuclear energy and renewables, encouraging energy efficiency in every choice we make, and in the last resort, encouraging us to do without products, services and activities where the energy cost is just too high.

All true, of course. And yet it ignores the public choice problem that Harford himself identifies earlier in the piece.

With the price of domestic gas and electricity soaring, the cost of keeping warm, never off the politicians’ radar screens for long, is firmly back on the agenda.

Carbon pricing will increase the cost of electricity, at least in the short to medium term. That’s the whole point. And it’s not going to go down well with voters, even green-eyed ones. There is probably room for some amount of tax increases, especially if other broad taxes are lowered, but it’s an open question if there’s enough room to make any substantial impact on consumption decisions.

It’s a bit of a dilemma. While regulations are easier to slip by voters, they are also more likely to have vast, unexpected, negative, consequences that taxes lack. But taxes are more visible, and more likely to upset voters. Then there is the general problem with pigouvian taxes: how do you know when you’ve set the tax at (or close to) the optimal level?

Andra intressanta bloggar om: politik, miljö, ekonomi, skatter, klimat

Things That Make Me Angry: Government Regulation Edition

Mike Munger relays this story, written by William McGurn in the Wall Street Journal [gated]:

This Thursday, in a parish hall not far from the New Jersey town green where George Washington once made his winter headquarters, as many as 300 people will gather for their Thanksgiving meal. Some will be homeless, some will be mentally ill, some will be old, and some will be folks and families who have just hit a hard patch. For all of them, Morristown’s Community Soup Kitchen and Outreach Center is one of the few blessings they can count on…This the men and women of the Community Soup Kitchen have provided for 26 years, not once missing a day. Now comes a challenge greater than any snowstorm or power outage. Earlier this year, the Morristown Division of Health ruled that henceforth the soup kitchen would be considered a ‘retail’ food establishment under New Jersey law…Most obvious is the higher cost: at least $150,000 more a year…Much of this cost results from a new prohibition on people donating food they’ve prepared at home. For those on the giving end, often this was the only way they could participate, so eliminating their contributions means eliminating volunteers. For those on the receiving end, it means no more homemade meat loaf, lasagna, cakes and so forth. All, of course, in the name of food safety. Still, one suspects that when a co-worker brings a tin of Christmas cookies to a friend inside Morristown’s Division of Health, those cookies are not forbidden because they do not come wrapped from a supermarket or approved restaurant…In the 26 years this kitchen has been open, there seems to be no case of food poisoning.

Well meaning health inspection bureaucrats are denying poor people food for their own health, even though no one has gotten sick in 26 years!

This is hardly the only instance of misguided aid from the regulators. That doesn’t make it any less upsetting.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, välgörenhet, regleringar, glädjedödarna

Vad blir det av Socialdemokraterna?

I Sydsvenskan kan man läsa ett intressant reportage om hur några skånska byggarbetare ser på det parti som står dem närmast (Socialdemokraterna) och dess framtid. Framför allt diskuteras invandring, Sverigedemokraterna, och Ilmar Reepalus både obehagliga och okunniga förslag om ett tudelat medborgarskap. Det är ingen munter läsning.

Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.

– Juholt, vilken nisse!

– Han bara klantar sig.

– Det är fel ledare.

– Fast det har blivit ett jävla drev också. Vem hade klarat en sån granskning?

– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.

– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.

– Vi har varit för snälla, vi svenskar.

– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.

– Åjo, det finns nog.

– I alla fall måste vi stoppa invandringen ett tag. Tills vi får ordning på det.

Kommer de socialdemokrater som vill stå emot en rörelse mot en starkare invandringskritik och förenklande populism att få som de vill? Eller kommer partiet att anpassa sig till de uppfattningar som trots allt har en inte obetydlig utbredning hos delar av basen?

Det är för övrigt också intressant att se hur det, åtminstone bland dessa byggarbetare, fortfarande finns en stark kultur av att man ska ha uppfattningen att facket och socialdemokraterna företräder en. Det är kanske inte den mest stimulerande miljön för den som vill tänka själv.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, invandring, sverigedemokraterna

Det här med principer

Tydligen har Socialdemokraterna bytt fot, vad det gäller huruvida partierna ska tvingas redovisa vem som skänker dem pengar. Förvisso menar de själva att de håller fast vid sin uppfattning. Samtidigt är de beredda att ändra sig förutsatt att partibidraget höjs.

Mattias Lundbäck sammanfattar det hela slagkraftigt:

OK, så här resonerar man tydligen: Det är fel att muta politiska partier. Men vi kan för all del bortse från detta krav – under förutsättning att ni betalar oss en rundhänt summa för att vi ska hålla tyst.

Personligen har jag ingen klar uppfattning i frågan. Å ena sidan är det ytterst tveksamt att med tvång samla in människors pengar, och sedan använda dem till opinionsbildning för en politik som dessa människor kanske finner motbjudande. Å andra sidan öppnar privatfinansiering för att penningstarka särintressen kan köpa lagstiftning (något som förvisso händer i alla fall). Kanske är det en rimlig kompromiss att privatpersoner inte anonymt kan stödja politiska partier, men den är inte problemfri. Den medför att det blir socialt svårt att stödja arbete för politik för långt utanför mittfåran, och över tid kan man inte säkert veta vilken sorts politik som blir stigmatiserad.

Socialdemokraterna visar oavsett vilket att det går att köpa deras röster, även i frågor där de själva menar att deras ståndpunkt är ett utslag av grundläggande principer. Förmodligen är de inte ensamma om denna entreprenörsanda.

Andra intressanta bloggar om: politik, partibidrag, sverige, socialdemokraterna

Hur länge ska man sitta på sin post?

Inte alltför länge, menar Johanna Graf, socialdemokratisk kommunpolitiker i Solna.

– Var tredje mandatperiod utanför politiken.

Egentligen behöver man ut och befästa sin ställning på arbetsmarknaden mycket oftare än så, men en mandatperiod är tyvärr för kort tid för att hinna lära sig allt. Så det fick bli regeln “2 perioder in, 1 ut”. Den regel som Miljöpartiet förespråkar, men fuskar med – “3 perioder in, sedan ut” – tycker jag är alldeles för långt, och dessutom slutgiltigt. Då tycker jag det är bättre att man kan växla om mellan politik och arbetsliv, så att de kan korsbefrukta varandra, som t ex Margot Wallström gjort. Tänk vilka bra politiker vi skulle få om fler kunde referera till ett arbetsliv som inte låg 10 år tillbaka i tiden eller mer. Och tänk vilka politiska erfarenheter arbetslivet skulle få med fler ex-politiker på tjänsterna.

Det finns massor med skäl att instämma, och Graf lägger fram dem väl.

Sverige skulle må bra av en politikerkår som är något mer än politiker. Det handlar någonstans om balans. Några år i arbetslivet med jämna mellanrum borde minska den arrogans som kan prägla den som ägnar all sin tid åt att betrakta saker ur det offentligas perspektiv. Samtidigt behövs också viss erfarenhet av den politiska världen för att kunna navigera den effektivt.

Jag hoppas att fler, på frivillig basis, tar efter Grafs exempel. Och att partierna uppmuntrar det.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige

Lästips: Norberg om Europas osäkra framtid

Johan Norberg, vanligtvis en framtidsoptimist av rang, har svart färg på penseln när han målar upp Europas närmaste framtid.

Om förloppet blir tillräckligt kaotisk blir otänkbara åtgärder plötsligt tänkbara. Den italienska staten är bankrutt, men folket är rikt. Varför inte en 50-procentig engångsskatt på alla förmögenheter? Om folk försöker rädda sina pengar ur sönderfallande länder, varför inte införa kapitalkontroller? För att det är emot EU-fördraget? Det skulle inte vara den första åtgärden som är det.

Det är lätt att glömma det, men Storbritannien använde faktiskt terroristlagstiftning för att få kontroll över isländska banker, och Island i sin tur införde kapitalkontroller.

Det kan till och med bli så att trycket mot de demokratiska institutionerna i krisländer blir för stort. En handfallen elit kan inte genomföra de åtgärder som krävs och en befolkning som möter massarbetslöshet och uteblivna löner och pensioner kan bli desperat. Vi har redan hört italienska företagsledare talat om att demokratin måste suspenderas under kristiden och militära officerare i Grekland har varnat att de inte accepterar utländska diktat.

Det är värt att notera att både Greklands och Italiens premiärministrar avgått, inte för att folkets vilja har avgjort saken, utan som en konsekvens av tysk-franska krav. Det är i sig en oroande utveckling, även när åtstramning är nödvändig.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, skuldkrisen

Hur mycket skatt betalar vi?

Den brittiska motsvarigheten till Skattebetalarnas förening har tagit fram en iPhone-app som räknar ut hur mycket av pengarna vi betalar för en vara som går till skatt. Den som befinner sig i Storbritannien, och är nyfiken, kan hitta appen här. Det finns även en webb-baserad version.

Något för svenska Skattebetalarna att ta efter? Oavsett om man tycker att skattenivåerna är för höga eller för låga är det av demokratiskt värde att medborgarna vet hur mycket skatt de betalar.

HT: Adam Smith Institute
Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, skatt, skattebetalarna

I avregleringarnas spår

Jakob Heidbrink ryter till, efter ännu en förenklande och något oinsatt artikel om hur konkurrensen förstört vår fina järnväg. Journalistik handlar i viss utsträckning om historieberättande, men berättandet bör användas för att på ett rimligt, kunnigt och faktabaserat sätt beskriva verkligheten. Den ambitionen tycks inte alltid vara så stark.

Hur det än är med den saken, går Heidbrink igenom hur den svenska tågtrafiken fungerar efter avmonopoliseringen, och konstaterar att en stor del av ansvaret för de många eländiga förseningarna ligger på det statliga Trafikverket, som misslyckats med att sköta det viktiga underhållet.

Men: problemen inom järnvägssektorn har enligt min bestämda mening varken med konkurrensen på spåren i sig eller med SJ i sig att göra. Det stora ansvaret, det ansvaret som av någon underlig anledning ingen journalist tycks ha uppmärksammat ordentligt, ligger hos Trafikverket och alltså hos staten och våra politiker.

Nästa gång det blir en hopplös försening, skicka ditt upprörda mejl till näringsdepartementet istället för SJ. Det är nämligen där det hör hemma.

Heidbrinks återhållsamma uttryckssätt gör kritiken desto skarpare. Läs hela, som jag så ofta uppmanar.

Andra intressanta bloggar om: politik, järnväg, sj, konkurrens