Kinesisk censur

Börjar det bli vår även i Kina? Jag tror att fler än jag blev överraskad när upproret i den kinesiska staden Wukan inte hanterades hårdhänt av myndigheterna. Bybor hade fått nog av korrupta representanter från kommunistpartiet och polisen, och slängde ut dem. Centralmakten valde att ställa sig på bybornas sida.

Trots det menar Ola Wong att svaret på den inledande frågan nej.

Så är det Pragvår på gång i Kina? Svaret är enkelt: Nej. Svårigheten med att förklara Kinas censur är att den inte är statisk. Vi journalister gillar inte sånt, för läsarna vill ha enkla budskap. (Jag känner på mig redan nu att det här kommer vara en av tidningens minst lästa kolumner den här veckan).

Censuren liknar snarare en röd ballong. Ibland sväller den och tränger ut all fri debatt ur rummet. Ibland krymper den och lämnar utrymme för samhällsdebatt om Kinas framtid. Finansiärerna bakom liberala pressröster som Caixin använder dem för mer marknadskrafter och öppenhet. Men utanför det offentliga rummet fängslas eller försvinner dissidenter och aktivister. Till julhelgen dömdes veterandissidenten Chen Wei till nio års fängelse och den av myndigheterna kidnappade rättighetsadvokaten Gao Zhisheng fick tre års fängelse, något som ledde till sällsynt kritik från FN högkommissarie för mänskliga rättigheter. Nobelpristagaren Liu Xiaobo är fortfarande bortglömd i sin cell.

Artikeln är intressant rakt igenom, så läs hela.

Kina fortsätter att vara en hårdhänt diktatur, men uppträder på ett sätt som kan vara förrädiskt om man inte är väl insatt i det kinesiska samhället. Hårdhandskarna dras på när det behövs, men när det fungerar bättre med mjuka medel och rentav litet öppenhet väljer man den vägen. Det är ingen enkel balansgång att gå. Hittils har kommunistpartiets ledning till synes lyckats väl med att gå den.

Andra intressanta bloggar om: politik, censur, kina, demokrati