johaneriksson.se

De svenska dagstidningarna fylls med artiklar om vem som skall efterträda Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna. Sossar som länge befunnit sig i ledarskiktet intervjuas, och de flesta påstår sig vara ointresserade. Säkerligen sant i vissa fall, men knappast i alla. Värt att notera är att både Morgan Johansson och Thomas Östros offentligt uttrycker sitt intresse, om än i termer av plikten till Rörelsen.

Carin Jämtin menar att det måste gå fort, oavsett hur det går till. De enda som saknas i diskussionerna är partimedlemmarna. Sannolikheten att Socialdemokraterna gör det som på sikt vore bäst för partiet — utser sin ledare i ett öppet val med kandidater som debatterar politik — förefaller låg, åtminstone från mitt perspektiv, utifrån. Istället tycks man febrilt leta efter utopin om Enaren, som för falangerna samman och styr skutan mot seger 2014.

Jag skulle tro att det är ett misstag, till och med om de hittar rätt person. Processen spelar nämligen också roll, och det som en gång var Sveriges största parti är i stort behov av att diskutera vilken väg de vill vandra, vilka frågor de vill driva, och hur de utifrån sina värderingar kan formulera en sammanhållen politik. I nuläget är det en felbedömning att det skadar partiet att visa att alla inte tycker likadant. Det vet vi redan. Och det är något obehagligt över sammanslutningar där alla måste marschera i samma takt.

Trots att jag inte delar socialdemokraternas världsbild hoppas jag faktiskt att de lyckas ta sig igenom detta på ett bra sätt. Sverige behöver en kraftfull opposition, och den idéfattige Fredrik Reinfeldt visar upp tecken på att behovet är betydande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna