johaneriksson.se

Lotten att ta över som partiledare för Socialdemokraterna föll alltså på Stefan Löfven. Är det rätt beslut?

Man kan se på det ur åtminstone två perspektiv. Dels det politiska spelet, både internt inom partiet och externt. Dels politikens innehåll och riktning. Vi börjar med det första.

Löfven verkar vara en pragmatiskt lagd man, van vid förhandlingar och kompromisser, men samtidigt inte särskilt styrd av politiska trender; han var exempelvis kallsinnig till kvinnopotter inom LO-kollektivet. På det stora hela tror jag att det är en rätt bra grund att stå på, om man ska leda ett splittrat parti som behöver få en nystart när det gäller att utforma en gångbar politik. Jag vet förstås inte vilka interna motståndare Löfven har, och hur det kommer att påverka hans handlingsutrymme, men spontant verkar han ha förmågan att lyssna utan att bli överkörd.

Hur kommer han att stå sig mot Reinfeldt? Det är svårt att säga, då jag aldrig sett Löfven debattera, men hans jordnära stil kan kanske passa rätt bra om han lyckas lyfta jobbfrågan på ett trovärdigt sätt. Framtiden får utvisa.

När det gäller förhållandet till de övriga oppositionspartierna är bilden mer splittrad. Jag gissar att Löfven kan locka tillbaka en del väljare som gått till Sverigedemokraterna, och dessutom göra det utan att behöva närma sig deras politik. Där skiljer han sig från många andra s-företrädare. Å andra sidan lär både Vänsterpartiet och — framför allt — Miljöpartiet kunna hitta en hel del saker som försvårar samarbetet. Löfven är kärnkraftsförespråkare, EU-vän, och som nämnts inte så intresserad av att följa vad som är trendigt — både feminism och miljöfrågor står gissningsvis en bit ned på dagordningen. Det ska bli intressant att se hur det rödgröna samarbetet utvecklas framöver.

Politikens innehåll, så. Som ordförande för IF-Metall framstod Löfven som relativt tillväxtvänlig, med förståelse för industrins villkor, och globaliseringens fördelar. Det är bra, även om det är oklart hur väl han förstår tjänstesektorn. Det som oroar mig är att han kommer att vara alltför villig att återuppliva den korporativistiska anda, där organisationer av olika slag får representera en stor samling människor som inte nödvändigtvis har identiska intressen, och där de oorganiserade inte hörs. Det finns en påtaglig risk för ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet som inte är hälsosamt för ekonomin som helhet. Å andra sidan är det nackdelar som skulle spela större roll om Löfven satt med regeringsmakten.

Allt som allt tror jag att Löfven kan vara ett bra val, även det ska sägas att jag inte har särskilt goda kunskaper om honom. Dessutom håller jag fast vid det jag skrev för några dagar sedan — partiet behöver en öppen process, med uttalade kandidater, för att på allvar lösa sina problem. I bästa fall kan Löfven ge dem tillräcklig harmoni för att åstadkomma detta — eventuellt genom att tidigt deklarera att han endast ämnar styra partiet till den ordinarie kongressen 2013. Annars riskerar man falla tillbaka till ruta ett igen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, stefan löfven