johaneriksson.se

Paulina Neuding skriver på Svenska Dagbladets ledarsida hur vi svenskar ofta ser upp till svenskar som verkar i utlandet, oavsett om de lyckats åstadkomma något vi uppskattar eller ej.

Så vad har de använt sin makt till?

Både Eliasson och Wallström går till historien för sådant som går på tvärs med några av de värderingar som Svensken i Utlandet förutsätts förkroppsliga; Jan Eliasson har som arkitekt bakom FN:s råd för mänskliga rättigheter skapat en plattform för diktaturer att föra fram sina intressen. I snart sex års tid har hans råd använts systematiskt för att motarbeta och underminera mänskliga rättigheter.

Margot Wallström har hittills framför allt gjort sig känd som en särdeles tondöv eurokrat som varit beredd att till varje pris tvinga på folken i medlemsländerna en konstitution de inte vill ha. Säg hennes namn ute i Europa, och många kommer i första hand minnas den gång hon skulle hålla tal i koncentrationslägret Theresienstadt och var beredd att dra en parallell från dagens kritik av överstatlighet i EU till Förintelsen. I Theresienstadt!

Man kan kanske lägga till Carl Bildt i listan, som var betydligt mer populär när han verkade på Balkan, än när han återvände till svensk, inrikespolitisk, vardag.

Vi lockas av glamoren, deltagandet i de stora sammanhangen, det världsvana, och vill helst inte tvingas titta närmare. Det är kanske egentligen inte så specifikt svenskt. Exempelvis Barack Obama lever baserar till del sin dragningskraft på att verka stå över det vardagspolitiska partignabbandet.

Denna effekt medför att det nog spelar större roll än vi tror, när internationella tidskrifter utser Anders Borg till Europas främsta finansminister.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige