Min man i Riksdagen

Sånt här gör mig nöjd med att jag lade min röst på Johnny Munkhammar i det senaste riksdagsvalet.

Det finns saker som borde göras när det gäller inkomstskillnader, och livsmöjligheter. Men vi får inte stirra oss blinda på det statiska. Och vi bör hålla i minnet att det är bra när människor blir rikare.

Andra intressanta bloggar om: politik, rättvisa, sverige, johnny munkhammar

Pappalösa barn

Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet anser att insemination för ensamstående kvinnor bör vara tillåtet. Göran Hägglund har idag en debattartikel i Svenska Dagbladet där han förklarar varför Kristdemokraterna inte håller med.

Vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar. Därför motsätter vi oss de övriga allianspartiernas förslag om assisterad befruktning för singelkvinnor.

FN:s Barnkonvention slår fast att varje barn har rätt till sina föräldrar, att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling och att barnet har rätt att i högsta möjliga utsträckning veta vilka dess föräldrar är. Kristdemokraterna vill att barnkonventionen görs till svensk lag. Det vill även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Den naturliga följdfrågan till dessa partier måste då bli: hur får ni ihop det med en lagstiftning som utesluter den ena föräldern – pappan?

Det finns delar i artikeln som det är lätt att instämma i. Att pappor har en viktig roll att spela i sina barns uppväxt. Att barn som saknar manliga förebilder förlorar något viktigt.

Tyvärr undviker man samtidigt det starkaste argumentet mot sin egen ståndpunkt: de barn som skulle komma till världen genom insemination, kommer annars inte finnas alls. Kristdemokraterna måste därför mena att det är bättre att dessa barn inte föds än att de växer upp utan pappor. Det kan jag inte instämma i, och därför hoppas jag att de övriga allianspartierna tar hjälp av exempelvis Miljöpartiet för att förändra lagstiftningen. Liksom jag hoppas att Kristdemokraterna kommer till insikt om att även dessa barns liv är liv värda att leva. Trots att de får leva utan en närvarande pappa.

Andra intressanta bloggar om: politik, insemination, sverige, kristdemokraterna

Den korrupta statens brutalitet

Peter Wolodarski målar en gripande bild av fallet Sergej Magnitskij, en man som försökte göra sin medborgerliga plikt och anmäla statliga tjänstemän som sökte plundra statskassan på 230 miljoner dollar, och för det fick betala ett fruktansvärt pris.

Men kommittén tänker i andra banor. I stället för att ställa de ansvariga till svars låter man den anklagade på inrikesministeriet utreda skattestölden, det vill säga bocken utses till trädgårdsmästare. Det slutar med en tragisk parodi på rättvisa: några veckor senare arresteras Magnitskij i sitt hem på order av dem han anklagat.

Det som sedan följer är ett år av fysisk och psykisk nedbrytning, ett tilltagande lidande under vidriga förhållanden i överfulla celler.

Magnitskij lyckas dokumentera tiden i fångenskap i detaljerade anteckningar, brev och anmälningar. 14 personer sover i skift i ett rum med åtta sängar, lamporna är tända dygnet runt, kyliga vindar sveper in eftersom fönstren är permanent öppna. Den ofta ruttna och kalla mat som serveras intas vid toalettutrymmet.

Magnitskij pressas gång på gång att erkänna sig skyldig till ett ”skattebrott” – som bär tydliga tecken av att vara uppdiktat – men vägrar. Efter ett halvår har han tappat nästan 20 kilo och börjar bli allvarligt sjuk. Han känner svåra buksmärtor. Läkare som undersöker honom konstaterar gallsten och kroniskt inflammerad bukspottskörtel och gallblåsa.

Men trots att Magnitskij utlovas ultraljud och operation flyttas han till det ökända Butyrkafängelset som saknar möjlighet att ge rätt vård.

Smärtorna tilltar men hjälpen uteblir. 20 gånger begär han och hans advokat skriftligen akut vård – dokumenten skickas till alla tänkbara instanser – men varje gång avslås begäran.

Ett par månader senare konstaterar de ansvariga på häktet att Magnitskij trots allt behöver få vård. Men när han i november 2009 anländer till en ny anstalt, som har adekvat medicinsk hjälp, blir han inte omhändertagen av läkare. Han placeras i isoleringscell av en grupp väktare. De låser fast Magnitskij med handklovar vid en säng och misshandlar honom med gummibatonger.

Utanför väntar läkare i över en timme. När de till slut släpps in ser de Magnitskij ihopkrupen på fängelse­golvet i en urinpöl. Han är död och har synliga spår av misshandel över hela kroppen.

När vi läser om korrupta stater och brutala diktaturer, ska vi minnas att detta är vad det handlar om. En kafkaliknande tillvaro för de som försöker göra gott, en kompakt tystnad från dem som sett vad som väntar den som öppnar munnen. Ryssland är i detta knappast unikt i världen. Genom att bryta ned samhällets tillit föder korruption mer korruption, och det är sannerligen ingen liten utmaning att få hjulet att snurra åt andra hållet.

Andra intressanta bloggar om: politik, ryssland, magnitskij, diktatur, demokrati

Finns Löfveneffekten?

Socialdemokraterna har återhämtat en del av det väljarstöd man tappade under Håkan Juholts tid som partiordförande. I medierna beskrivs det av naturliga skäl som en Löfveneffekt, men stämmer det? Enligt opinionsforskaren Henrik Ekengren räcker dataunderlaget endast till att konstatera att vi inte vet.

Vad man vill veta är saker som exakt vad i händelsen/elitbudskapet (dvs ledarskiftet) som har producerat hur stora opinionseffekter i vilken riktning bland vilka väljare? För att kunna ta reda på sådana väsentligheter behöver man förstås genomföra betydligt mer ambitiösa empiriska undersökningar än de som bara samlar in uppgifter om bästa parti om det vore val idag. Man behöver veta på om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet? Sånt behöver man ha stora mängder jämförelsematerial (tidsserier) till hands för att kunna göra. Opinionsinstituten skulle med små handgrepp mycket väl kunna förse oss även med sådant; problemet är att deras uppdragsgivare på medieredaktioner och bland ledarskribenter inte verkar tillräckligt intresserade.

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat “Håkan” med “Stefan” under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara “allmänt känd”. Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de “varumärken” man mäter egentligen är.

Rent spekulativt tycker jag att det verkar rimligt att anta att en del väljare som känner sig hemma hos Socialdemokraterna, men hade svårt för Juholts småfifflande och synbara oförmåga att hantera viktiga frågor på ett seriöst sätt, återvänt till partiet.

Stefan Löfven verkar, under sin första tid som partiledare, ha givit sig själv en bra start. Han förefaller ha samlat kunnigt folk omkring sig, vilket är ett nödvändigt första steg för ett parti som behöver hitta en politik som fungerar. Blicken verkar stadigt riktad mot mitten. Med det sagt är det för tidigt för att avgöra hur saker kommer utvecklas. Den politiska debatten är inte särskilt intensiv, och det återstår drygt två år till nästa val. När det börjar hetta till får vi se vad både Löfven och hans parti går för.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, sverige, statsvetenskap

Fundamental Economics

Steven Landsburg explains one of the basic building blocks of economics well:

What economists do believe (or act as if they believe) is that people maximize expected utility, which is a different thing altogether. To assess the value of a 50% chance of $100, we multiply 50% times a number called the utility of $100, and we predict that when confronted with multiple choices, they choose the one that maximizes their expected utility. This is a far better theory than Nagel’s bastardized version, for several reasons. First of all, it’s not an assumption; it’s a conclusion. We start with some very simple axioms about human preferences and deduce that people behave so as to maximize expected utility. Second, there’s a vast body of empirical work that’s largely compatible with this theory’s predictions.

One of the most widespread misconceptions among non-economists is that these “utility” numbers represent some subjective measure of well-being. (Because it fosters this misconception, the word “utility” was probably a poor choice from the get-go, but we’re stuck with it.) All the relevant theorem says is that people act as if they assigned a number to each possible outcome (e.g. $100 is assigned a 2, $1000 is assigned a 3, etc) and then act as if their choices were based on these numbers, multiplied by probabilities a la Nagel (so that a 50% chance of $1000 is assigned a 1.5, making it inferior to a sure $100). The numbers, according to the theory, are different for different people, which is why, confronted with identical circumstances, different people make different choices.

One of the reasons economics does not do well in predicting outcomes is that it is difficult to observe what utility numbers people “assign” to different outcomes. I put the word assign in quotes, because people do not actually assign them explicitly — they just act as if they do. And it gets more complex on the macro level where several billion people, all with different preferences, interact with each other.

I enjoy Landsburg’s writing, blog and books. He has a knack for expressing his thinking in a clear way, challenging you to figure out exactly why you disagree with him, when indeed you do.

Andra intressanta bloggar om: ekonomi

Arbetslöshet på grekisk nivå

För ett tag sedan skrev jag om den skrämmande ungdomsarbetslösheten i några sydeuropeiska länder, däribland Grekland där 46,6% inte lyckats hitta jobb. Dagens Nyheter rapporterar att det inte bara är i Grekland tillståndet är alarmerande.

Gamla bruksorter tillhör därför de värst drabbade. I värmländska Hagfors är arbetslösheten bland ungdomar mellan 18 och 24 år nästan 34 procent och har som mest varit uppe i 45 procent de senaste fyra åren.

Jag har tillbringat många sommardagar i Hagfors kommun. Så här skrev jag redan 2005:

På vägen hit, från Stockholm, passerar man genom en mängd gamla bruksorter och det är lätt att slås av det förfall, och den känsla av uppgivenhet som strålar från slitna byggnader och tomma fabriker. Industrierna har flyttat härifrån, liksom många av människorna, och de som bor kvar har inte lyckats skapa sig ny sysselsättning i särskilt hög grad. För det är ju vad som krävs: att man skapar sig arbete och intäkter. Det är ingen annan som kommer att göra det.

Det är ingen enkel ekvation förstås, och lokala politiker lockas alltför lätt till satsningar på trendiga branscher och EU-försörjda projekt. Om man ska lyckas krävs både en lokal kultur som uppmuntrar till innovation och enskilda individer som brinner för att utveckla bygden genom entreprenörskap. Det är inte uppenbart hur man skapar en sådan miljö, där den inte finns idag.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, tillväxt, hagfors, arbetslöshet

Republikanerna är igång igen

Efter litet andningsutrymme, och en andra Santorumvåg, är den republikanska nomineringsstriden igång igen, med en ny tv-debatt igårkväll. Mathias Sundin beskriver den väl, och konstaterar att ingen lyckades sticka ut åt någon håll.

Som ni ser var det inte tidernas mest spännande debatt. Den kan ha justerat racet att bli mer negativt för Rick Santorum, vilket såklart är bra för de övriga, men den kan lika gärna inte ha påverkat något alls.

Trots att Santorum sett stark ut i opinionsmätningar på sistone, tycks inte marknaderna sätta någon större tilltro till hans chanser. Just nu ges han 8% chans att ta hem spelet, att jämföra med Romneys 78,5%. Det ska nog alla som hoppas på något som kan vara marginellt bättre än Obama vara glada för. Mitt tips är dock att det blir fyra år till för presidenten, trots att det lär dröja innan det ekonomiska läget fundamentalt förbättras.

Andra intressanta bloggar om: politik, republikanerna, usa

Masshysterins pris

När svininfluensan närmade sig kontinenten bidrog både medierna och staten till stark oro, och staten tryckte på för att alla skulle vaccineras. Resultatet känner vi till, influensan visade sig inte vara så farlig som man befarat, och eftersom vaccinet togs fram snabbt var riskerna med det större än de annars skulle varit. Johan Norberg beskriver hur livet ser ut för en av dem som fått betala ett högt pris för massvaccineringen.

När han börjar skratta förlamas ansiktet, nackmusklerna blir alldeles lealösa och huvudet faller ner. En annan gång blir han arg eller överraskad, och han faller ihop. Han somnar under lektionerna, kan inte cykla och får inte köra bil. Det är svårt att ens ta bussen, för han somnar och hamnar på fel ställe.

Han är 19 år gammal och bor i Malmö. Allt i livet ska egentligen börja nu. Men han kommer inte att få uppleva spänning och spontanitet. Han kommer aldrig att få leva ett normalt socialt liv. Han måste stänga ute starka känslor, då de får honom att kollapsa.

Hans enda misstag var att följa myndigheternas anvisningar och pliktskyldigt vaccinera sig mot svininfluensan. Han är en av kanske 177 unga som har drabbats av narkolepsi efter massvaccineringen hösten 2009. Då var Sverige på krigsfot. Alla skulle vaccineras. Läkemedelsbolag hetsade fram ett vaccin som de begärde och slapp ansvarsfrihet för. Det utgick nästan påbud om att vi skulle vaccineras. Föräldrar som inte vaccinerade sina barn fick stränga brev om att infinna sig.

Varken tragedier som denna, eller den kostnad som föll på skattebetalarna, innebär att vi kan dra slutsatsen att vaccineringen var ett fiasko. Nu i efterhand vet vi att influensan inte muterade på ett förödande sätt. Den informationen hade vi förmodligen inte då, och beslut måste grundas på de sannolikhetskalkyler som finns. Däremot borde medierna redan då — och definitivt nu — granskat vilken information som fanns tillgänglig, och hur rimliga besluten var utifrån den. Varför gjorde den svenska staten en annorlunda bedömning än andra länder? Vilka fel begicks, som kunde ha undvikits? På tidnings- och tv-redaktioner: tog vi verkligen vårt publicistiska ansvar?

Jag efterfrågar givetvis ingen censur i någon som helst form. Däremot förtjänar branschen kritik för sin bristande kvalitet; kritik som man förhoppningsvis har förmåga att ta till sig.

Det finns inga gratisluncher. Och i detta fall fick några betala ett högt pris.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, hälsa, sverige, vaccin, svininfluensan

Sikta högt

I ett blogginlägg titulerat Build Up, Not Out (Bygg uppåt, inte utåt) har Andrew Sullivan hittat följande intressanta citat:

Staden växer snabbt, och behöver göra plats för ytterligare en miljon människor under de närmaste årtiondena, men de vill inte att det sker genom horisontell tillväxt. Så de tog en digital karta över staden, och tog bort alla områden som idag består av enfamiljshus, alla historiska byggnader, alla grönområden, industriområden och allt annat som folk högljutt värderar. Det lämnade kvar en ganska liten andel land.

[…]

Men de visade att det är fullt möjligt att göra plats för en miljon människor till, utan att öka stadens fysiska utbredning, genom att öka befolkningstätheten i dessa korridorer. Då tillkommer dessutom fördelar, som exempelvis bättre kollektivtrafik.

Texten handlar om Melbourne, och är skriven av Alex Steffen.

Kanske något att läsa för Birgit Friggebo, och hennes meningsfränder.

Andra intressanta bloggar om: politik, stadsplanering, australien