Ett tystare land

Niva Dervish i Upsala Nya Tidning:

Nyligen portades metalbandet Avenir från gotländska musikfestivalen Rockskallen på grund av sångarens påstådda engagemang inom SD, skriver Nima Dervish.

En av arrangörerna skrev på Facebook: ”Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela […]. Varken tidningen [Gotlands Allehanda] eller Roxy kan stå bakom [SD]. Sorry.”Fast, vem kräver att arrangören ska stå bakom partiet som sångaren ryktas vara aktiv i? Vad sägs om att se människor som individer som var och en får stå för sina egna åsikter? Varför ska ett icke-politiskt band kollektivt bestraffas?

Det här är en ohälsosam väg att vandra, särskilt i ett land där konsensus värderas högre än vad som är riktigt bra. Och fall som detta handlar — på riktigt — om tolerans, och en grundläggande respekt för människor. Att argumentera mot främlingsfientlighet är ett viktigt uppdrag, men inte med ociviliserade medel som dessa.

Och för den som till äventyrs inte håller med mig: tror ni verkligen att det är genom åtgärder som dessa som mörka krafter hålls tillbaka?

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, sverigedemokraterna, tolerans

Obama, Drug Warrior

From the Rolling Stone:

Back when he was running for president in 2008, Barack Obama insisted that medical marijuana was an issue best left to state and local governments. “I’m not going to be using Justice Department resources to try to circumvent state laws on this issue,” he vowed, promising an end to the Bush administration’s high-profile raids on providers of medical pot, which is legal in 16 states and the District of Columbia.

But over the past year, the Obama administration has quietly unleashed a multi­agency crackdown on medical cannabis that goes far beyond anything undertaken by George W. Bush. The feds are busting growers who operate in full compliance with state laws, vowing to seize the property of anyone who dares to even rent to legal pot dispensaries, and threatening to imprison state employees responsible for regulating medical marijuana. With more than 100 raids on pot dispensaries during his first three years, Obama is now on pace to exceed Bush’s record for medical-marijuana busts.

The article chronicles the twists and turns of the Obama administration’s drug policy, and is worth reading in its entirety.

At least two lessons can be learned from this. One is to not take proclamations of enforcement priorities too seriously. They can change quickly, and what was opportune at some point, may not be at another. The other, related point, is that the only realistic way to get the federal government out of the medical marijuana issue is to actually change to legislation. This latter point is important, and relates to the rule of law. There is something discomforting about the execute branch stating that it will simply not enforce a policy that it finds unjust, without working towards changing the legislation.

Concerning drug policy in general, medical marijuana is just a small piece in a much larger puzzle. There is growing support (and evidence) that the war on drugs is a failure, and that change is needed. From a purely pragmatic standpoint, legalization must be considered. The current prohibition policy leads to tragedy, not just for drug addicts in America (and the West in general) who are prosecuted and imprisoned when they need care and support; the even larger disaster is the damage done to Mexico and a slew of other countries in Latin America, where drug lords take out the civil institutions the allow society to function.

Apparently, the Obama administration is not willing to provide change we can believe in when it comes to drug policy.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, droger, kriminalitet

Efterlyst: Svenskar i Bryssel

Henrik Alexandersson tar upp ett något förvånande faktum: bristen på svenska journalister stationerade i Bryssel, med uppdrag att bevaka vad som sker i EU.

Att svenska medias EU-rapportering är knapphändig och ofta dålig är ingen hemlighet. Medieföretagen erkänner det själva. Främst verkar det vara en fråga om pengar och prioriteringar.

Och om media ändå sätter en korre i Bryssel – då förväntas han eller hon ofta täcka all slags nyheter på hela kontinenten. Det säger sig självt att det då inte är så lätt att tränga in i EU:s täta och snåriga politiska vegetation.

De fast stationerade svenska journalister som finns i Bryssel gör så mycket de hinner och mäktar med. Problemet är att de är så få. Skall en tidning kunna göra ett bra jobb, som står i proportion till den politiska betydelse som EU har – då skulle den behöva sätta upp en mindre redaktion på plats.

För det är krångligt att göra research i EU. Det är knappt så att vi som jobbar i EU-apparaten klarar av att vara on top vad gäller våra specialområden. Att bevaka EU är alltså en uppgift som är större än vad en enskild journalist egentligen mäktar med.

Det är en märklig prioritering, som förmodligen även speglar svenskarnas svala intresse, givet Bryssels stora inflytande på svensk inrikespolitik. En betydande del av vår lagstiftning har sitt ursprung i EU. Asyl- och flyktingpolitik, liksom invandring i allmänhet, har en europeisk aspekt som faller bort i svensk debatt. Miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik, behandlas och formas tillsammans med våra europeiska grannar. Denna brist i rapportering och intresse gör det svårt att få en god förståelse för villkoren för svensk politik, och då inte bara europapolitiken i sig (även om den också skulle tjäna på att diskuteras på allvar).

Som Alexandersson skriver behövs det journalister med permanent bas i Bryssel, som kan skapa de personliga relationer och den förståelse som krävs för att initierat kunna både beskriva och granska det som pågår i maktens korridorer. Det måste vara en bättre prioritering än den ledsamt dåliga USA-rapportering som tar upp alltför mycket plats idag.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, sverige, journalistik

What I’ve Been Reading

Some quick thoughts on books I’ve read lately.

The Invisible Gorilla, by Christopher Chabris and Daniel Simons. Books on popularized psychology can easily end up sensationalist and superficial. This one, who has taken its name from a famous experiment, mostly avoids that and has a lot of interesting content. Still, I wished it delved a little deeper.

The Age of the Infovore / Create Your Own Economy, by Tyler Cowen. Double title because it was first published under one name, and then another. I had big expectations on this, and the theme — how the modern economy rewards a new set of personality characteristics — is potentially deep. While I enjoyed the discussion on autism, which is what takes up most of the book, I felt the author was too busy (rightly) defending autism as having upsides as well as downsides, sometimes losing sight of the main theme.

Leaving the Atocha Station, by Ben Lerner. Excellent novel about artistic posing, in a place where foreigners would want to do just such a thing. I enjoyed it a lot.

Cooking for Geeks, by Jeff Potter. About what happens to food when you subject it to heat, chemicals and other things, and takes on its topic from the perspective of a curious software developer. A mix that fit me well. Recommended!

Andra intressanta bloggar om: psykologi, ekonomi, böcker

Ett enkelt förslag för bättre bistånd

Fredrik Segerfeldt har gjort ett hästjobb när det gäller att lyfta fram hur svensk biståndspolitik spenderar 35 miljarder (!) kronor varje år utan att egentligen ha en aning om ifall pengarna gör någon nytta. Den intresserade bör läsa debattinlägget i Dagens Nyheter (tillsammans med Bengt Nilsson). Fler länkar finns på Fredriks blogg. Och intresserad bör man vara, både som skattebetalare och som någon som vill att världens fattiga ska kunna leva bättre.

Eftersom det både är svårt att utreda biståndets effekter, och SIDA uppenbarligen är dåliga på det (eller ointresserade?), har jag ett enkelt förslag: låt någon annan, oberoende av svensk biståndsindustri, stå för utvärderingen. Och det finns utmärkta organisationer som gör just ett sådant arbete. Bland dessa vill jag lyfta fram GiveWell, som varje år går igenom en stor mängd biståndsorganisationer och utvärderar deras arbete. Här är den nuvarande rankingen, givetvis användbar när ni själva vill skänka pengar.

Mitt förslag är som följer. Låt en andel, säg 20% (7 miljarder) av biståndet ges direkt till de organisationer som GiveWell rankar högst. Säg de fem eller tio första. Slå fast att man kommer att göra det under de kommande fem åren (GiveWell flyttar bort organisationer från toppen av sin ranking, när de inte kan spendera mer pengar på ett klokt sätt). Det lär öka sannolikheten att pengarna gör nytta rätt drastiskt.

På sikt skulle jag vilja se att biståndsbudgeten som helhet minskas, eftersom jag inte är tycker att bistånd motiverar skatteuttagets tvång. Däremot ser jag gärna att man kan göra avdrag för gåvor till biståndsorganisationer. Men givet att vi har en statlig biståndspolitik är det viktigt att pengarna används så effektivt som möjligt. Mitt förslag ovan kan vara ett steg på vägen.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utveckling, bistånd, välgörenhet

Stockholm är inte ett museum, Friggebo

Birgit Friggebo ansluter sig till dem som vill frysa Stockholm i tiden, och menar att alla byggnader som man måste blicka upp för att ta in är vandalism — åtminstone i innerstaden.

Vad menar karlen med att Stockholm skall byggas på höjden? Vill han riva hela innerstan och bygga så högt att han får sin vision om Stockholms Manhattan förverkligad eller skall de befintliga husen kompletteras med 5–10 tillbyggda våningar? Vadan denna fäbless för höga hus just på malmarna.

Svaret på frågan om varför man ska bygga högt i innerstaden är väl inte så svårt att räkna ut? Höghus är ju rimliga att bygga just där markutrymmet är litet, men läget attraktivt och kommunikationerna goda. Alltså i innerstaden. Att bygga ett fyrtiovåningshus ute i en inte alls lika attraktiv förort är rätt konstigt.

När det gäller det aktuella området runt stationen och Klara kyrka kan väl ingen heller på allvar anse att dagens slitna betongklossar skänker staden arkitekturell attraktionskraft. En del förslag tycker jag är fula, andra inte, men varken min eller någon annans enskilda smak borde kunna sätta stopp för utvecklingen av stadens mitt. Och eftersom markutrymmet är ytterst begränsat är det rätt att bygga på höjden.

Ett trettonvåningshus förvandlar för övrigt knappast huvudstaden till Manhattan …

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, stockholm, arkitektur, nimby

Reglera eller beskatta

Johan Westerholm är en bloggande socialdemokrat som ofta är läsvärd. Han är öppen i sitt resonerande, vilket gör att det finns något att ta ställning till. Igår funderade han kring kärnkraftens framtid, och energibesparingar i allmänhet, och slår an en olycklig ton som tyvärr är vanlig över hela det politiska spektrat, men kanske framför allt på vänstersidan och bland de gröna.

Mona Sahlin luftade en rad med åtgärder där vi i vår vardag kan spara energi. Som jag sagt tidigare är varje milliwatt värdefull för att frigöra resurser till industrin. Jag vill se bland annat miljöprövat ROT-avdrag. Altaner sparar ingen energi, det gör däremot tilläggsisolering. Nya tapeter har lite med energibesparingar att göra, mer bidrar snålspolande toaletter i form av indirekta besparingar. Mona Sahlins förslag var än enklare och än mer vardagsnära, förbjud ”stand-by”-läge på all hemelektronik. Det spar enorma mängder energi. En annan enkel åtgärd är rörelsedetektorer i våtrum, ni vet som på restauranger där lamporna går igång när du går in på toaletten.

Jag förstår varför man kan vilja verka för mer sparsamhet med elen. Men varför väljer man så ofta regleringsvägen, som innebär att beslutsfattarna (och deras tjänstemän) måste lista ut och exakt avgöra vad som är slöseri och vad som är effektivt, och skapa komplicerade regler med så få kryphål som möjligt? Om man anser att elförbrukningen är högre än vad den borde vara kan man istället helt enkelt höja elskatten. Den ekonomiska kostnaden för det blir betydligt mindre, och människor får själva lista ut var det är bäst att de gör sina besparingar. Många små beslut — om allt från tapetval och isolering till investeringsbeslut och forskningsprojekt — lär med stor sannolikhet hitta en bättre väg framåt än ett fåtal politiker och tjänstemän. Men det är klart, det är inte så enkelt att föreslå höjd elskatt samtidigt som februariräkningen dimper ned i svenskarnas brevlådor.

Ibland behövs regleringar. Ofta bör man fundera på om inte en skatt vore bättre. Oavsett vilket bör man tänka två gånger om huruvida det alls behövs någon åtgärd.

Andra intressanta bloggar om: politik, energipolitik, kärnkraft, ekonomi

Who Is Your Scapegoat?

Bryan Caplan:

When people complain about politics, they rarely focus on bad ideas, bad policies, or even bad situations.  Instead, the typical complainer focuses on bad people.  Every now and then, these bad people have proper names, like “Bush” or “Obama.”  But complainers usually focus on broader groups, like “the Jews,” “the fundamentalists,” “the Democrats,” or “the Chinese.”  Once a complainer picks a group, he’ll often link them to a bad idea, a bad policy, or a bad situation.  But complaints about ideas, policies, and situations come and go.  The groups a person complains about are far more stable than the details of his complaints.

Of course, every complainer thinks that his complaints are justified.  No doubt they occasionally are.  Still, when a person habitually complains about a group, it’s hard not to wonder, “Suppose there were nothing to complain about.  Wouldn’t this complainer still pick a group and complain about them?”  Many people love to have someone to hate.  They crave a scapegoat.

I think that there is a lot to this. Caplan continues by listing four characteristics of the optimal scapegoat.

  1. An optimal scapegoat must be someone you would dislike no matter what they do.
  2. An optimal scapegoat must be someone widely disliked in your society.
  3. An optimal scapegoat must be nontrivial.
  4. An optimal scapegoat must be multifaceted.

Looking at the political debate through the scapegoat lens is probably rather useful. But even more interesting is trying to observe yourself from this perspective. Who are you likely to use as a scapegoat?

In my case, the answer is likely to be eurocrats (note the choice of word!), or top level politicians in general. Hopefully, I will be able to keep that in mind, and avoid putting emphasis on their personalities and what I perceive to be their wants and wishes, and instead focus on their ideas and actions.

Wish me luck!

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, psykologi

Obama’s Birth Control Compromise

President Obama has had some trouble with a policy that would require employers to provide health insurance covering birth control. Some religious institutions have felt that this restricts their freedom of religion. That question could be argued both ways. Ultimately, the president settled for a “compromise” that requires employers to provide health insurance from insurance companies that will cover birth control for free.

Greg Mankiw points out what should be obvious: there is no difference between the two policies.

A. An employer is required to provide its employees health insurance that covers birth control.

B. An employer is required to provide its employees health insurance.  The health insurance company is required to cover birth control.

I can understand someone endorsing both A and B, and I can understand someone rejecting both A and B.  But I cannot understand someone rejecting A and embracing B, because they are effectively the same policy.  Ultimately, all insurance costs are passed on to the purchaser, so I cannot see how policy B is different in any way from policy A, other than using slightly different words to describe it.

I see silliness on both sides of the debate. On the one hand, it’s not exactly unthinkable to get birth control without having it on your insurance policy. In many forms, it’s not even expensive. On the other hand, you are not forced to use it just because it’s included in your policy. If your religous beliefs tells you that birth control is immoral, don’t use it!

I don’t quite see why this should be a federal issue in the first place.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, preventivmedel, sjukvård

Förstår Björklund globaliseringen?

Jan Björklund i Dagens Nyheter:

I dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft. Välståndet för våra barn och barnbarn hänger på att Sverige är ett framgångsrikt land i övergången till en starkt kunskapsbaserad ekonomi.

Svårigheten ligger i att vi inte är de enda som tänker i dessa banor. Allt fler regeringar strävar efter att ha kunskapsintensiva företag i just sitt land. Tillväxtländer i Asien, som Kina och Indien, går från att vara billiga tillverkningsländer till att konkurrera med kunskap.

Andreas Bergh pekar på ett problem med resonemanget:

Verkligen Jan? Svårigheten? Hur tror du välståndet för våra barn och barnbarn skulle påverkas om Sverige vore det enda land som satsar på kunskap?

Denna typ av argumentation förstärker bilden av globaliseringen som en tävling där vi ska vara oroliga för att Kina och Indien reser sig ur fattigdom och börjar ägna sig åt allt mer kvalificerade sysslor.

Det är fel rent deskriptivt (tack vare frihandel kan vi dra nytta av kunskap i andra länder. Det skulle värre om världen befolkades av okunniga), normativt (ur liberalt perspektiv) och sannolikt även strategiskt (eftersom det förstärker människors oro för globaliseringen).

Ekonomi och välståndsutveckling är inte en tävling. Det finns inget mål att komma först fram till. Snarare handlar det om innovation och specialisering för att kunna skapa mer värde per arbetad timme. Globaliseringen medför att kunskap kan spridas till fler, specialiseringsgraden ökar, och att vi därigenom tillsammans blir rikare. Det handlar dessutom om att miljontals intelligenta och kreativa människor kan ta del av, och verka i, den globala ekonomin och bidra till att lösa problem och skapa nya värden.

Även den som inte bryr sig om kineser och indier har alltså skäl att glädjas över deras framgångar. Däremot är det förstås viktigt att Sverige blir ett land som uppmuntrar till innovation och entreprenöriellt risktagande, och att vi har en utbildningsmodell som är anpassad till nutiden. Men det handlar inte om att komma först till mållinjen.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, globalisering, jan björklund, folkpartiet