Folkhälsoinstitutet fortsätter den antiliberala kampen

Sarah Wamala, generaldirektör på Folkhälsoinstitutet, har skrivit en debattartikel i vilken hon argumenterar för att alkoholskatter ska höjas (till smugglarnas glädje), försäljningsmonopolet bevaras, och tryckfriheten begränsas. Wamala ser också till att lyfta fram några av de “offergrupper” som man ska lyfta fram i svensk debatt.

Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att det fortfarande är en mycket hög andel unga vuxna som dricker alkohol på ett riskfyllt sätt. Tre av tio män, och en av fyra kvinnor, har en riskabel alkoholkonsumtion. Hos unga homo- eller bisexuella är det ännu vanligare med riskabla alkoholvanor än bland heterosexuella unga.

Inga ansatser görs att väga alkoholproblematiken mot värdet av människors autonomi, och de många positiva upplevelser som alkohol är en del i. Inte heller diskuteras missbrukets underliggande orsaker. Inga överraskningar där.

Mattias Svensson fortsätter att hålla ett vakande öga på glädjedödarna, och konstaterar dels att alkoholskadorna inte ökat (vilket även Wamala säger), dels att det är en utveckling värd att uppmärksamma givet hur Sverige förändrats.

Och som ursäkt att beskatta, förbjuda och reglera alkoholen hårdare är underlaget väldigt klent. Wamala konstaterar själv att det som hänt under 2000-talet är ”en kraftigt ökad tillgänglighet till alkohol” genom ”fri resandeinförsel, handel med alkohol över internet, fler serveringstillstånd, lägre realpriser på alkohol och ökad köpkraft. Till detta kommer alkoholreklamen.” Trots dessa liberaliseringar, som lämnar åt människor att själva bestämma över sitt alkoholintag, så har skadorna inte ökat. Ser man på befolkningen i sin helhet finns en svagt minskade trend för både alkoholrelaterade skador och alkoholrelaterad dödlighet. Det förtjänar att upprepas för det är egentligen rätt fantastiskt: Trots friare försäljning och införsel av alkohol, trots en betydligt högre konsumtion än på 1980-talet, så ökar inte skador och dödsfall.

Läs gärna hela inlägget för fördjupning i frågan.

Jag skulle nog dra andra slutsatser än Folkhälsoinstitutet ur det data som finns.

Andra intressanta bloggar om: politik, alkohol, sverige, folkhälsoinstitutet, glädjedödarna

Den röda brandbilen

Erik Laakso slår huvudet på spiken i en analys över Socialdemokraternas vilsenhet.

För att kunna utföra detta i vår samtid måste en djupgående samhällsanalys utföras, en analys som specificerar vilka som utgör de undertrycka klasserna och hur deras frigörelse ser ut. Först därefter kan man börja titta på genomförandet. Socialdemokraterna av idag talar nästan bara om genomförandet men eftersom det saknas en grundläggande analys av vilka de undertryckta klasserna är, och hur deras frigörelse ser ut blir det bara teknikaliteter kvar. Teknikaliteter som på ytan ser ideologiska och progressiva ut (om man så vill) men som egentligen saknar det mesta av innehåll. Därför blir socialdemokratin av idag en brandkår som rycker ut på var eld som sprakar tillräckligt högt för att väcka lite uppmärksamhet.

När vanvård sker i privat ägda verksamheter sprakar det högt i folkleden och sossarna rycker ut. När vanvård sker i offentligt drivna verksamheter sprakar det inte lika mycket och sossarna ligger lågt. När privat ägda skolor går med vinst sprakar det i folkleden och sossar redo att släcka eldar men när offentligt drivna skolor går med stora underskott blir det bara ett knaster och återigen står det samhällsomdanande partiet utan lösningar.

Denna grundvärdering är en bit ifrån min, åtminstone om man kombinerar den med anspråk på den politiska makten. Men det är en tilltalande analys, som i rätt stor utsträckning är tillämplig på de flesta partier, och förmodligen inte blott i Sverige. Den sortens ambition som Laakso hänvisar till mår helt enkelt inte särskilt bra i ett politiskt parti — en organisationsform som i mångt och mycket handlar om att skapa identitet och erövra makt i en demokratisk stat. Det politiska spelet och kampen om väljarna tillåter inte den ödmjukhet och vilja till nya analyser och lösningar som krävs.

Av det finns lärdomar att dra, för borgerliga och socialdemokrater med små begynnelsebokstäver. Det är mer värdefullt att verka i enlighet med sina värderingar i det civila samhället, både i idédebatt och — kanske än viktigare — uti i “verkligheten” genom entreprenörskap av olika slag. Kultur och samhällsvärderingar ändras långsamt och påverkas av en oräknelig mängd faktorer. Politiska partier är förstås en sådan faktor, men långt ifrån den viktigaste, och eftersom de vill vinna val kommer de följa efter de större strömningarna.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, ideologi

On Trolls

One of Alex Tabarrok’s recipies for the innovation renaissance is patent reform. Felix Salmon has an excellent example of how harmful current legislation is.

RIM had discovered prior art for all of the patents that NTP was suing over — but that didn’t really help them at all. The problem was that the patents had already been awarded to NTP, which meant that NTP was within its rights to sue RIM for as long as it held those patents. Once RIM found out what NTP was up to, it could and did challenge the patents at the U.S. Patent Office, which has a procedure for such things. But the U.S. Patent Office is an entirely separate entity from the U.S. District Court, where judge James Spencer made it very clear that his job was to rule only on whether RIM was violating NTP’s patents, and not on whether NTP’s patents were properly granted. Had RIM not settled the case, the court could and probably would have shut down the entire BlackBerry service.

Even if law suits are based on bogus patents, it may still be better for the victim to settle. Surely, it’s difficult to argue that this protects innovation.

While reform is needed, there is a lot to improve on regarding the implementation of current law. To be efficient, patent offices need to both work quickly and have sufficient knowledge to avoid awarding patents to what is really prior art. Those two goals conflict, and it’s not clear how the trade-off should be made. And reform itself is difficult, both because of the global nature of the problem, and because of regulatory capture. But until it can be achieved we will suffer from reduced growth and innovation.

Andra intressanta bloggar om: politik, patent, tillväxt, ekonomi

Det diskriminerande Sverige

Dagens Nyheter rapporterar:

Inför kursen [en kockutbildning] höll arbetsförmedlingen ett informationsmöte där de uppgav att alla elever skulle behöva provsmaka alla rätter som tillagades.

Eftersom kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig på grund av detta inte kunna gå kockutbildningen och valde att hoppa av.

Arbetsförmedlingen anmäldes till diskrimineringsombudsmannen (DO) för att ha diskriminerat kvinnan. Nu har parterna nått en förlikning och arbetsförmedlingen ska betala 60.000 kronor i ersättning till kvinnan, skriver arbetsförmedlingen i ett pressmeddelande.

DO:s förmåga att ägna sig åt trams tycks inte påverkas så mycket av vem som sitter vid rodret. Varken på myndigheten själv, eller i regeringen.

Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, sverige, kultur

Kan man bli rik på arbete?

Andreas Bergh inleder en läsvärd text om frågan med att teckna en bild över hur Sverige såg ut 1980. Marginalskatterna var skyhöga, och incitamentstrukturerna närmast bisarra. Löneutjämningen hade helt enkelt gått för långt — så långt att även Socialdemokraterna insåg att reformer var nödvändiga. Det blev bättre, men efter skattereformen i början av 1990-talet är frågan om utvecklingen varit positiv.

Bergh går igenom siffrorna och konstaterar att det fortfarande är svårt att bli rik genom att utbilda sig och arbeta.

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.

Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Det här är ett problem på många sätt, varav de flesta är väldebatterade och genomlysta. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma orättvisan, och resursslöseriet, i skattesystemet genom att det uppmuntrar till skatteplanering. Både tid och pengar som läggs på detta är i grunden oproduktiva, och orättvisan består i att just de som kan lägga resurser på detta belönas i förhållande till alla andra.

Såväl Anders Borg som Magdalena Andersson borde ägna frågan om hur man blir rik i Sverige tid och energi.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, skatter, moderaterna, socialdemokraterna

http://bloggar.se/om/

The World Is Getting Better. Much Better.

Johan Norberg pulls out some key facts from the latest World Bank Global Poverty Update(pdf). Quoted in full:

-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.

– It´s not just China. The proportion excluding China declined from 41% to 25%.

– World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.

– For the first time, data indicate a decline in poverty rate and number of poor in all six regions of the developing world.

– East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.

– For the first time ever extreme poverty in Sub-Saharan Africa dipped below 50%.

– 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.

– But at the current rate of progress there will still be around 1 billion people living below $1.25 per day in 2015.

These numbers call for celebration. We rightly tend to focus on problems — rightly, because by focusing on them we find solutions — but we should not forget the bigger picture. Things are getting better.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, fattigdom