Borgerlig EU-skepsis

Nils Lundgren:

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.

För tio år sedan var även jag avgjort positivt inställd till både EU och euron, dels för att jag inte hade tillräcklig förståelse för de politiska drivkrafterna, och dels för att jag fastnat i det EU-glada borgerliga group think, som envist levt kvar bland partianknutna (särskilt folkpartister), och borgerliga skribenter. Den som följt min blogg vet att jag under en längre tid blivit alltmer skeptisk.

Nils Lundgren noterar dock att även Dagens Nyheter har börjat ändra uppfattning, och fått en mer klarsynt bild över kostnaderna med framför allt euro-projektet. (Det är i och för sig lätt att i dagsläget observera problemen.) Från vår horisont, långt ifrån spansk och grekisk massarbetslöshet och stagnation, kan det vara lätt att missa vidden av problemen, men det senaste grekiska valet — och även det franska — påvisar att det projekt som syftat till europeisk fred, nu hotar kasta tidigare stabila samhällen i kaos. Slitningarna mellan länderna ökar tillsammans med pressen mot nationella ledare, och när ingen sitter på attraktiva svar dras somliga till nationalism och kommunism.

Oavsett om Grekland, Spanien och kanske fler, lämnar euron eller inte har dess medborgare ett antal besvärliga år att se fram emot. Personligen har jag svårt att se att det är möjligt att hålla fast vid ett system som pressar arbetslösheten till de problematiska nivåer vi sett. Sedelpressar kan temporärt hjälpa till, men kommer å sin sida att ställa till problem i de ekonomier som inte har behov av en sådan stimulans. Förr eller senare lär det brista, och jag tror att det bästa vore att så organiserat det nu går förbereda sig för det, och starta en rörelse mot europeisk devolution.

De positiva sidor som ändå finns med EU — den fria rörligheten, och den öppna handeln — är värda att försvara. Om den europeiska eliten håller fast i vad de har, riskerar de att även dessa saker försvinner i tumultet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, euron

Not From The Onion

Unfortunately, one might perhaps add. The Guardian has the most bizarre story of today.

With a line-up that includes Drew Barrymore, David Beckham, Orlando Bloom, and Ricky Martin, the UN’s choice of ambassadors has been known to cause raised eyebrows or the odd smirk.

Seldom, however, has there been such anger, or questioning of the organisation’s credibility, as that greeting the appointment of a new international envoy for tourism: Robert Mugabe.

That’s right. The tyrant of Harare will now provide you with lovely tourism advice, with the blessing of the United Nations.

Andra intressanta bloggar om: politik, mugabe, fn, zimbabwe

Åtal mot Assad

Mark Klamberg konstaterar att möjligheterna att med våld driva bort Syriens diktator Assad från makten är små; dels därför att Ryssland och Kina motsätter sig det, och dels därför att viljan att bekosta en sådan aktion är liten när statsskulderna skenar i både USA och Europa. Han avslutar med en uppmaning till FN:s säkerhetsråd att lämna över fallet till den Internationella Brottmålsdomstolen.

Det syriska folket kommer – i likhet med hur andra förtryckta folks agerat mot förtryckande regimer – att på sikt tvinga bort Assad. Då bör Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) ha en häktescell redo för honom i Haag. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, har flera gånger krävt att FNs säkerhetsråd ska hänskjuta situation i Syrien till ICC, det är ett rimligt krav.

Min ekonomiskt lagda hjärna undrar om det är en god idé. Det finns många fördelar med ICC. Det är ett sätt för ett plågat folk att få upprättelse, och möjligen kan det avskräcka framtida härskare från brutalitet mot sin befolkning. Å andra sidan skapar det dåliga incitament för sådana som likt Assad under många år förtryckt sitt folk. Givet att uppmaningen i den citerade texten följs tycks det som om Assads alternativ är att ge upp och bli inspärrad i resten av sitt liv, eller kämpa vidare med alla tänkbara medel för att klamra sig kvar vid makten (med risk för att bli dödad om rebellerna segrar). Jag gissar att Assad inte är särskilt lockad av att ge upp i en sådan situation, även om den är bättre än den nuvarande.

Ett teoretiskt alternativ vore att, trovärdigt, erbjuda ett komfortabelt liv långt ifrån makten. Fördelarna är motsatsen till nackdelarna nämnda ovan, och skulle det leda till Assads avgång vore det värt mycket för många människor. Samtidigt är nackdelarna samma som fördelarna med ICC-vägen. Det är emotionellt otillfredställande att förbrytaren går fri, och det kan möjligen uppmana framtida härskare att vara brutala för att få en bekväm väg ut.

I praktiken är det givetvis otänkbart, och det är fullt möjligt att Marks förslag är det rätta. Men det är inte sällan som de oanade konsekvenserna är större och viktigare än de på förhand kända.

Andra intressanta bloggar om: politik, syrien, assad, icc

Från hyresreglering till arbetslöshet

PJ Anders Linder uppmärksammar en statlig rapport som pekar på problemen på bostadsmarknaden.

I veckan lanserade myndigheten rapporten Vägval i bostadskarriären och fångar tydligt de grundläggande problemen på den svenska bostadsmarknaden. Bristen på hyresrätter försvårar rörligheten drastiskt och det är dessutom mycket besvärligt för alla dem som inte har ekonomiskt utrymme att köpa en bostadsrätt. BKN [Statens Bostadskreditnämnd] drar slutsatsen att det är hyresregleringarna som orsakat problemen. Det har inte varit lönsamt att bygga eller ens behålla hyresrätter och föga förvånande har det därigenom blivit brist på just hyresrätter.

Det har på senare tid kommit ut ett antal böcker som pekar på urbaniseringens fördelar, och hur regleringar av bostadsmarknaden leder till en rad problem, både på miljöområdet, och när det gäller social rörlighet och möjligheter till arbete. Ett läsvärt exempel är den progressiva journalisten Matthew Yglesias kortbok The Rent Is Too Damned High.

På detta område finns det mycket att göra här i Sverige. Allt från skönhetsråd som hindrar att den mest värdefulla marken nyttjas till fyllo, till Hyresgästföreningen som (med sitt stöd i lagstiftningen) hindrar upprättandet av nya hyresrätter, och därmed gör det svårt för fler att kunna flytta till jobb, gör att de ekonomiska möjligheterna i landet minskar. Storstadsområden som skulle kunna blomstra, och ge näring till resten av landet, blir artificiellt strypta, och på sikt riskerar vi att tappa branscher därför att det är för svårt att rekrytera.

Med andra ord är bostadsmarknaden ett område att ta tag i, särskilt för en regering som alltid menar att reformutrymmet i budgeten är obefintligt.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, bostadsmarknaden

Europeisk ofrihet

Johanna Nylander tar avstamp i Melodifestivalen för att lyfta fram att situationen i många europeiska länder är långt ifrån tillfredställande. Grundläggande friheter saknas, och förtrycket av opposition och fritänkare hårt.

Förhoppningsvis kan musikfestivalen placera Azerbajdzjan på kartan som det land det är; en östlig utpost i Europa med ett av de sämsta statsskicken i världsdelen tillsammans med Vitryssland. Eurovisionen är ett av få tillfällen som medborgarna i Vitryssland och Azerbajdzjan har alternativ att rösta på, och är bland de friaste valen de får göra. Att finalen nu sänds från ett av dessa länder ger hopp om lite mer öppenhet för landet. Schlager är politik.

Eftersom schlager är helt ointressant för mig lämnar jag den tråden. Men det är lätt att konstatera att situationen är dålig i fler europeiska länder än man kan tro. Enligt Freedom House är endast 28% av länderna i Central- och Östeuropa att betrakta som fria. Öster om det pärlband av nya demokratier som sträcker sig från de baltiska länderna i norr till Slovenien och Kroatien är söder är ofriheten kompakt. Bottenbetyg innehas av Turkmenistan och Uzbekistan.

Vi har knappast nått historiens slut, ens i vår del av världen.

Andra intressanta bloggar om: politik, europa, demokrati, frihet

Merkantilismens återkomst

Kloka ord från Danne Nordling:

Merkantilismen och analogin med vanliga hushåll är tydligen fel. Europas politik verkar styras av ett ekonomiskt tankefel. Det var ett sådant Karl Marx var ute efter när det gällde kapitalismen. Men det finns inte något sådant där. Tvärtom skulle man genom ett fasthållande av de kapitalistiska principerna ha kunnat undvika dagens kris. Länder med underskott i utrikeshandeln ska enbart kunna ha detta för att utländska kapitalister går in och investerar i nya maskiner, fabriker och anläggningar. Några fasta växelkurser och konstlade valutaunioner, som medger uppbyggnaden av gigantiska obalanser, ska man inte ha.

Detta nygamla nationella fokus på export, istället för produktivitet, har försatt oss i den ytterligt besvärliga situation vi nu befinner oss i. Tyvärr tycks det vara få som tänker i dessa banor.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, finanskris

Vem representerar muslimerna?

Sveriges korporativistiska drag, där organisationer får företräda individer som varken identifierar sig, eller ens nödvändigtvis har gemensamma intressen, med dem ställer till det, och gör att debatt och strukturer riskerar fastna.

Nima Dervish har skrivit en utmärkt debattartikel om hur både regeringsföreträdare och medier ständigt låter reaktionära och extrema muslimer representera hela den svenska muslimska befolkningen, till förlust för de moderata och moderna människor som kämpar för sin kulturella frihet.

Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:

Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?

Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda?

Vi kommer att ha fortsatt svårt att hantera integrations- och invandringsfrågor (och många andra, orelaterade, frågor) så länge vi envisas med att utse eliter som får representera människor som inte vill ha med dem att göra.

Andra intressanta bloggar om: politik, islam, sverige, invandring

Give Joe Some Credit

President Obama deserves to be applauded for finally coming out in favour of gay marriage, after having officially been against it throughout his presidency. While his reasoning on the issue is unprincipled, and while it is surprising that he has finally discovered that some things are best left to the states, one cannot deny the emotional value of having the president stating that your desire to marry someone, regardless of whether your spouse-to-be is of the same sex as you, is something to celebrate and endorse.

But let’s not forget the man who actually showed leadership on the issue. It was vice president Joe Biden who forced his master’s hand, by stating his support of gay marriage on Meet the Press. For this, Mr Biden — not someone whose policy preferences I share, in general — should be given full credit.

As for the impact on the election, I suspect it will be close to zero. If anything, it might aid Mr Obama, by making his base more enthusiastic. Given the economic distress, I doubt that gay marriage is an issue that will make swing voters pick one candidate over the other.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, joe biden, hbt

Stolta testuggare

Det är svårt att inte roas av de förment vuxna människorna bakom Uppsala Pride, som nu portar folkpartisterna från tåget då de är onda kapitalister som förespråkar privat ägande. Hur hbt-frågor gynnas av vänstersekterism av sjuttiotalssnitt är något oklart.

Deras visionstext är så fylld av klyschor, trendtermer, och anti-allt att man lätt får för sig att det är satir.

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

[…]

En stereotyp som ofta förekommer är myten om det rika homot, som bygger på normen om en vit västerländsk bög från övre medelklassen. Denna myt reducerar hbtq-personer till en konsumentgrupp som vi inte vill vara och som mer och mer har gjort priderörelsen till en kommersiell plattform. Vi vill inte begränsa vår politik efter kommersiella och kapitalistiska intressen som ser våra festivalbesökare som en ”köpstark grupp”.

Adam Cwejman har energi nog att replikera på allvar. Själv har jag i alla fall fått mig litet underhållning till livs.

Andra intressanta bloggar om: politik, hbt, pride, sverige, uppsala

Dagens citat: Sveriges Radios syn på fattigdom

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Ur en text av Sakine Madon om SR:s rätt pinsamma reportage om Frida Martinssons fattigdom, vars uppseendeväckande brist på hederlighet avslöjades av Per Hagwall.

Jag antar att man resonerat sig fram till att ljugandet inte gör så mycket då det ändå pekar på ett verkligt problem. Ett problem som man tyvärr varken förstår sig på, eller är professionell nog att sätta sig in i. Journalisten, Mona Masri, har med sitt förhållningssätt ytterligare försvagat förtroendet för journalistiken, och dessutom minskat förståelsen för fattigdom och den kultur den både föds av och föder.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fattigdom, journalistik, public service