Borgerlig EU-skepsis

Nils Lundgren:

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.

För tio år sedan var även jag avgjort positivt inställd till både EU och euron, dels för att jag inte hade tillräcklig förståelse för de politiska drivkrafterna, och dels för att jag fastnat i det EU-glada borgerliga group think, som envist levt kvar bland partianknutna (särskilt folkpartister), och borgerliga skribenter. Den som följt min blogg vet att jag under en längre tid blivit alltmer skeptisk.

Nils Lundgren noterar dock att även Dagens Nyheter har börjat ändra uppfattning, och fått en mer klarsynt bild över kostnaderna med framför allt euro-projektet. (Det är i och för sig lätt att i dagsläget observera problemen.) Från vår horisont, långt ifrån spansk och grekisk massarbetslöshet och stagnation, kan det vara lätt att missa vidden av problemen, men det senaste grekiska valet — och även det franska — påvisar att det projekt som syftat till europeisk fred, nu hotar kasta tidigare stabila samhällen i kaos. Slitningarna mellan länderna ökar tillsammans med pressen mot nationella ledare, och när ingen sitter på attraktiva svar dras somliga till nationalism och kommunism.

Oavsett om Grekland, Spanien och kanske fler, lämnar euron eller inte har dess medborgare ett antal besvärliga år att se fram emot. Personligen har jag svårt att se att det är möjligt att hålla fast vid ett system som pressar arbetslösheten till de problematiska nivåer vi sett. Sedelpressar kan temporärt hjälpa till, men kommer å sin sida att ställa till problem i de ekonomier som inte har behov av en sådan stimulans. Förr eller senare lär det brista, och jag tror att det bästa vore att så organiserat det nu går förbereda sig för det, och starta en rörelse mot europeisk devolution.

De positiva sidor som ändå finns med EU — den fria rörligheten, och den öppna handeln — är värda att försvara. Om den europeiska eliten håller fast i vad de har, riskerar de att även dessa saker försvinner i tumultet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, euron