The Great Educator

Today, were he alive, Milton Friedman would have celebrated his 100th birthday.

Here he is, talking about what cries concerning unfair competition are usually about.

For something a little bit longer, Russ Roberts recorded two episodes of EconTalk with Milton Friedman, one on monetary policy, and one on capitalism and freedom.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, milton friedman

Adeln roar sig

Överflödsministeriet — eller heter det kanske Tillväxtverket? — lever gott på de resurser som Sveriges och Europas medborgare skapat. Dagens Nyheter rapporterar om hur de i Sverige ansvariga för EU:s regionsbidrag avnjuter helger på spa, och utsökta måltider.

2010-03-08
Åkeshov slott, Bromma.
60 011 kronor
Planeringsdagar 13 deltagare
Helpension och konferens, vin och vinprovning 8 569 kronor.

2010-03-23
World Trade Center, Stockholm
71 993 kronor
58 deltagare
Middag med chokladprovning

2010-03-30
Sandhamn Seglarhotell, Stockholms skärgård.
25 211 kronor
Fem personer, oklart syfte med vistelsen.
Helpension, vin till middag och isbrytande taxibåt.

2010-05-17
Yasuragi, Hasseludden.
40 886 kronor
12 personer
Konferens, fyrarätters japansk middag, introduktion till japansk badkultur.

fortsätter det ett bra tag till, och givetvis är det stötande. Samtidigt är det inte dessa, i statssammanhang, små utgifter som utgör den stora kostnaden för verket med det orwellska namnet. Det är istället dess uppdrag, som i DN-artikeln beskrivs så här:

Myndigheten har kontor på nio orter i Sverige och ansvarar för att dela ut EU:s regionala bidrag och ska sköta olika satsningar för tillväxt och företagande.

Är det någon utanför den inre kretsen som på allvar tror att detta är ett klokt sätt att skapa tillväxt? Staten bör ägna sig åt att sätta upp regler som tillåter en miljö där kreativitet och företagsamhet kan trivas. Att välja vinnare, och driva projekt, tillhör inte statens kompetensområden, bland annat därför att den information som marknaden förmedlar försvinner allt eftersom skattepengarna rullar in.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, korruption, sverige, tillväxtverket

Olympic Games And Venture Capitalists

Steven Landsburg is making a sharp observation, as he often does:

By contrast, as a venture capitalist, Romney was in the business of creating wealth, not just redistributing it. You create wealth when you nurture firms that survive by fulfilling consumer demand in ordinary (non-tournament) competitive markets. You create wealth when you shut down firms that are swallowing more resources than their output is worth. You especially create wealth when you innovate — whether that innovation takes the form of new technologies or new patterns of trade. You create wealth for consumers when you outsource jobs to more efficient producers.

It’s sadly ironic, then, that Romney is being touted as a hero for his socially wasteful years at the Olympics and a villain for his socially productive years as a capitalist. Should we blame the schools?

Read the full text for a fleshed out argument.

Oversized as it is likely to be, I will certainly enjoy the coming Olympic overdose.

Andra intressanta bloggar om: politik, os, usa, mitt romney, ekonomi

Zaremba om den kafkavärld som kallas svensk integration

I en utmärkt artikel sätter Maciej Zaremba lampan på det myller av bisarra beslut och system som utgör den svenska statens försök att integrera de som flyttat hit från andra länder.

Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.

På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.

Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi­skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i …”.

Bland liberaler talar vi ofta om arbetsmarknadshinder, höga trösklar och löner som gör det svårt att få jobb. Det är inte fel, och det finns mycket att göra på det området. Men vi måste även lyfta fram och göra något åt den apparat som behandlar människor utan respekt, förslösar deras tid med meningslösa program och “utbildningar” de inte kan ta till sig, och gör dem permanent beroende av det offentligas välvilja.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, integration, utbildning

Sharing The Tax Burden

Steven Landsburg has written an excellent post, in which he explains why it’s difficult to honestly describe Mitt Romney’s tax plan as redistributing money from the poor to the rich. In fact, both his and President Obama’s plans are highly progressive.

I found this particular bit worth pondering:

Note, for example, that, contrary to the impression you might have gotten from Klein’s and Krugman’s posts, both plans place the highest percentage burden on the top 1%, and both plans place a negative burden on the middle quintile — though Obama’s does both of these things to an ever-so-slightly greater extent than Romney’s does. There’s room for disagreement about which plan is fairer, but no room, I think, for disagreement about which chart is relevant.

What I find interesting is the bit about the middle quintile. What it says is that the median income earner is receiving more in transfers than she pays in taxes. I find this problematic, as it increases the risk of making the state a tool for extracting resources from those that have earned them, rather than a vehicle for solving collective problems. Obviously, in practice, I am skeptical about the state’s ability to do the latter well, but it is important that such a thing remains the ambition, as it is otherwise difficult to justify giving up such tremendous power.

I fear that a government that is paid for by ever fewer will become more dysfunctional, as well as more tyrannical. It will narrow its focus to how the pie should be divided, encouraging voters to fight for a bigger slice, while ignoring the bakers. It is difficult to say whether it is currently a reason for why the U.S. government is functioning less well than usual, but I predict that it will be of growing importance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, skatter, rättvisa

Romney och Obama i kamp om agendan

Mathias Sundin:

Det var en seger för Obama-kampanjen att de till slut fick ut Romney på banan. Hans medverkan i alla dessa intervjuer igår handlade i huvudsak just om Bain, inte om ekonomin. Återstår att se om det var ett smart drag av Romney-kampanjen att så tydligt svara. Om diskussionen om Bain dör och återvänder till jobb och ekonomi så var det det.

Jag tycker den här sortens brottningskamp mellan kampanjerna är intressanta att följa. Det är ett konstant krig om agendan. Hela tiden är det svåra bedömningar som de tvingas göra. Ska vi fortsätta prata om det vi vill, eller ska vi gå i svaromål. Svarar vi inte, kanske det blåser över. Svarar vi kanske frågan motståndarna vill prata om blir större. Eller svarar vi inte så fortsätter motståndarnas fråga att mala och vi får i alla fall inte prata om det vi vill.

En reflektion är att varken Obama eller Romney vill tala om de frågor som är viktiga för framtiden. Obama vill få debatten att handla om Romneys tid vid rodret i Bain Capital, och därigenom måla upp en bild av motståndaren som en känslokall affärsman som exporterar amerikanska jobb till utlandet. Romney vill istället att jobb och ekonomi hamnar i fokus, men inte nödvändigtvis genom en diskussion om vad som behövs för att få fart i ekonomin och se till att USA fortsätter att vara innovativt och flexibelt — snarare vill han se att arbetslöshetsstatistik och tillväxtsiffror syns så ofta som möjligt utan att han behöver förklara hur något kan göras åt dem.

Samtidigt som jag förstår strategierna kan jag tycka att det saknas politiskt ledarskap och vilja till ansvarstagande. Ska man tolka det som att väljarna fortfarande föredrar en berättelse inriktad på identifiering med sitt parti, och deras självbild och syn på motståndaren, än på en berättelse om landets väg in i framtiden?

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, presidentval, obama, romney

Demokratins gränser

Jakob Heidbrink har skrivit en välgenomtänkt text om författningsdomstolars för- och nackdelar, i vilken han till slut landar i att föredra dem trots deras brister. Läsvärt, förstås.

Ett stycke tåls särskilt att tänkas på, litet vid sidan av själva huvudfrågan.

Går det verkligen an att förbundsdagen (det tyska parlamentet) skickar 200 miljarder euro tyska skattemedel till en institution som utan ansvar gentemot tyska väljare beslutar hur pengarna skall användas? Är det verkligen författningsenligt att Tyskland ger upp sin rätt att efter eget skön gestalta sin budget?

Det handlar alltså om den europeiska räddningsfonden, som skulle ge den av tyskar ej valda, och inför tyskar ej ansvariga, EU-kommissionen rätt att omfördela tyskarnas inkomster. Denna fråga, givetvis överförd även till andra länder än Tyskland, lyfter på ett tydligt vis fram ett av grundproblemen med EU:s nuvarande konstruktion, där icke-valda politiker och tjänstemän styr över avsevärda resurser skapade av människor de inte är ansvariga inför.

Demokratiskt underskott är möjligen ett rätt välvalt begrepp för att beskriva det problemet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, juridik, grundlagar

A Beautiful Defense

Russ Roberts, of EconTalk fame, has written a wonderful defense of small governent, resting on the respect of others and humility in light of the difficulty of knowing the desires and dreams that they hold dear. I urge you to read it in its entirety.

The first few paragraphs:

A fan of liberty writes me of her struggle of being surrounded by people with a different world-view–people who make her feel that in defending liberty, she is greedy, selfish, and uncaring. I wrote a novel on this issue–here’s a shorter answer…

Are you greedy, selfish, and uncaring? A little. We all are. Even people who oppose liberty. But I don’t think self-interest explains your view of the proper role of government intervention.

But it’s not surprising that you worry about your motives. In our daily interactions, motives are nearly everything. I want friends and family that care about me and whose motives count me in, alongside their own concerns.

So we pay a lot of attention to motives because they’re important. But the motives of strangers are much less important. For starters, by definition, it is hard to know strangers as well as my friends and family. So their motives will be much harder to read. But there is a much worse problem which is that by definition, strangers don’t have much information or knowledge of my needs, desires, and dreams. They can’t. They’re strangers. It’s hard enough for my friends and family to know me well. But strangers can’t know me well. So even with the best of motives, they may not be able to help me. In fact, they may end up hurting me despite their motives. We know that we sometimes hurt our friends and family even with the best of motives because of our imperfect knowledge of who they are.

This suggests a humility for intervening in the lives of strangers.

It is out of a fundamental respect of the humanity of others that we must let them make their own decisions, even if we disagree with them or believe they will come to regret them. Indeed, even if, in fact, they will come to regret them.

Yes, there are exceptions. But we must try to keep the insight of Roberts’s text at the front of our minds, while discussing how to handle them.

Andra intressanta bloggar om: politik, ideologi, liberalism

Not Taking It Slowly

Via Tyler Cowen, I stumbled upon this rather sad story:

In the United States, many lament that it takes students too long to graduate. In Germany, the School of Economics and Management in Essen is suing Marcel Pohl, for $3,772 that the institution lost in tuition revenue when he finished a bachelor’s degree and a master’s degree in 3 semesters, not the 11 that would have been expected, UPI reported. The university declined to comment. Pohl said, “When I got the lawsuit, I thought it couldn’t be true. Performance is supposed to be worth something.”

Most countries in the Western world are burdened with demographic changes that will put pressure on public retirement funds, as the population ages. Simply put, in the absence of a growth miracle, we will need to work more in order to cover our collective promises.The standard solution, unpopular but necessary, is gradually raising the retirement age. The quoted story suggests another option: having people graduate faster.

Not everyone can earn a master’s degree in three semesters, but surely Mr Pohl’s example reveals that very few should need eleven?

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utbildning, pensioner

Sönderregerad

Tove Lifvendahl är orolig över Moderaternas framtid:

Moderaterna bör dra lärdom av socialdemokraternas fall. När de lämnade ifrån sig makten 2006 var det som en luftballong; färggrann och uppblåst, men tom på annat innehåll än varm luft. Hållningen var defensiv och känslig: Brännmärk dem som talar illa om Sverige, mobba ut intern opposition, fokusera på bilden av landet som det internationella föredömet.

Det finns goda skäl för oron. Makten förefaller, utifrån, ha samlats hos en mindre inre krets där, förutom Reinfeldt själv, Anders Borg och Per Schlingmann dominerar. Argument som vilar på ideologiska grunder betraktas som hot mot stabiliteten snarare än öppningar mot framtiden. Den som vill förstå vart statsministern och hans regering vill föra landet, hur de analyserar de stora frågorna, vilka värden de ser som viktiga, tvingas leta efter antydningar med förstoringsglas.

Jag uppfattar att Reinfeldts regering är på god väg mot det tillstånd som Göran Perssons befann sig i 2006 (och tidigare än så). Det är en anledning till att det behövs sansade politiska alternativ. Precis som för sex år sedan börjar behovet av regeringsskifte för sin egen skull bli märkbart, men tyvärr är ju den nuvarande oppositionen innehållsmässigt fortfarande sämre.

Kanske är det dags för statsministern att börja göra sig redo att kliva åt sidan, och låta nya krafter ta vid. Inte för att de gågna åren varit dåliga — vi har trots allt sett betydande skattesänkningar, och därtill vardagsliberaliseringar som apoteksmonopolets uppbrytande — utan för att de kommande ska bli bra.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, moderaterna, fredrik reinfeldt