Zaremba om den kafkavärld som kallas svensk integration

I en utmärkt artikel sätter Maciej Zaremba lampan på det myller av bisarra beslut och system som utgör den svenska statens försök att integrera de som flyttat hit från andra länder.

Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.

På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.

Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi­skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i …”.

Bland liberaler talar vi ofta om arbetsmarknadshinder, höga trösklar och löner som gör det svårt att få jobb. Det är inte fel, och det finns mycket att göra på det området. Men vi måste även lyfta fram och göra något åt den apparat som behandlar människor utan respekt, förslösar deras tid med meningslösa program och “utbildningar” de inte kan ta till sig, och gör dem permanent beroende av det offentligas välvilja.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, integration, utbildning