johaneriksson.se

Ni har säkert inte missat överklassafarit och uppståndelsen runt det hela. I sammanhanget vill jag passa på att rekommendera två bra texter.

Den ena är skriven av Peter Wolodarski, på DN:s ledarsida.

Frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor kan vara nog så viktiga att uppmärksamma. Men den som väljer att förvandla ett engagemang mot klyftor och fattigdom till en safari har med sitt språk också signalerat en syn på andra människor.

Det är inte individer man talar till. Det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.

Reaktionen från de avhumaniserade blev den förväntade: när safaribussen nådde sitt slutmål möttes den av äggkastning och invektiv. Några ungdomar från trakten demonstrerade sitt eget förakt mot resenärerna. Organisatörernas mål om att odla klasshat var uppfyllt: det hade resulterat i en konfrontation mellan människor som trodde sig veta mycket om varandra men i själva verket visste intet.

Det är en lek med eld som kan sluta med mer än gnistor.

Hat är sällan en kraft för det goda, och allra särskilt inte när det uppstår därför att man valt att dela in människor i olika grupper, och därefter pekat ut en som fienden. Det är förstås lätt att se parallellerna till nationalismen.

Den andra texten är från Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Adam Cwejman. Han pekar på farorna, och fördjupar förståelsen för dessa krafter genom att berätta om släktingar som drabbats.

Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?

Läs båda texterna. De är värda att fundera på.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, klasshat, nationalism, socialism, sverige

För en månad sedan publicerade DN Kultur en debattartikel i vilken Bengt Ohlsson lyfte fram hur det blivit en självklarhet att man måste vara vänster inom många kulturkretsar. Det blev förstås ett himla liv. Nu har han skrivit en uppföljare, som reflekterar över reaktionerna, och för debatten vidare. Den är läsvärd, och det finns en hel del olika saker man kan diskutera vidare.

I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar.

När man befinner sig i en bubbla är det lätt att känna att man står på den lillas sida, att det är vi mot världen. Det sluter samman gruppen, och tilltalar något i den mänskliga naturen. Alla möjliga sammanslutningar och grupperingar drabbas av det, oavsett om man är kulturvänster, nyliberal, eller köksbordskonservativ. Vi-mot-världen är ett kraftfullt narrativ, och det är ingen slump att exempelvis tränare i idrottslag försöker skapa just denna berättelse för att få alla att dra åt samma håll.

Att jag just för tillfället mest vill säga tack och hej till vänstern betyder givetvis inte att jag ”kommit ut som kulturhöger”, som det stod på en ledarsida häromdagen. Att säga nej till det ena betyder inte att man säger ja till det andra. Politiken är inget fotbollsderby. Kulturen är det ännu mindre.

Det här tycker jag ändå är kärnan i artikeln. Allt är inte politik, och kultur behöver inte — bör ofta inte — vara politisk; särskilt inte på det uttalade och ofta ytliga sätt, där slagorden får stå före det konstnärliga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bengt ohlsson

Robert Östling uppmärksammar ett potentiellt viktigt problem när det gäller att lista ut vad forskningen säger:

Hur pålitliga är vetenskapliga resultat? Felkällorna är många och gäller allt från medveten manipulation av data till mer vardagliga synder som att inte rapportera motsägande resultat. Ett av de allra största problemen är förmodligen publiceringsbias, d.v.s. att det är betydligt svårare att publicera nollresultat. Detta gör både att nollresultat inte uppmärksammas tillräckligt, men också att forskare helt enkelt undviker att studera områden där de riskerar att hitta nollresultat. Detta kan i värsta fall leda till att publicerade forskningsresultat kan bli mycket missvisande.

Detta innebär förstås att även forskningsöversikter, som sammanställer vad olika forskare kommit fram till i någon viss fråga, riskerar att framställa resultaten som starkare än de nödvändigtvis är. Observera också att man knappast kan skylla enskilda forskare för detta; de inte kan göra så mycket åt att artiklar som påvisar nollresultat inte publiceras.

Möjligen kan andra medel att sprida forskning — exempelvis bloggar — bidra till att avhjälpa problemet, men det krävs ju i så fall att relevanta bloggposter dyker upp i sökningar tillsammans med publicerade artiklar när det är relevant.

Givet mängden forskning som bedrivs, inom ett oräkneligt antal fält, som kan ha inverkan på vad det nu må vara man undersöker, lär det behövas hjälp i form av artificiell intelligens, som kan analysera stora mängder information och filtrera fram vad som är relevant. Är sådana verktyg under utveckling?

—

Andra intressanta bloggar om: vetenskap, ekonomi

Danne Nordling:

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN[länk] ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som “benchmark”). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Nordling oroar sig över vad effekterna på arbetslösheten av en sådan åtstramning skulle bli. Det är en berättigad oro.

Som jag ser det måste slutsatsen av att pakten ställer krav av denna magnitud vara att man kan anta att den inte kommer att följas. Det är politiskt otänkbart att genomföra besparingar i den storleksordning som krävs; italienska, belgiska, franska, och till och med tyska väljare, kommer knappast att godta det. Den alternativa vägen till budgetöverskott — kraftigt ökad tillväxt — är ytterst osannolik.

Eftersom minskade budgetunderskott verkligen krävs, men inte är lätta att få till skott, är jag fortsatt pessimistisk vad det gäller eurons framtid.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, ekonomi, finanspakten, euron

Det är intressant att se hur identifiering med någon politisk “sida” fördunklar tänkandet och gör det möjligt att sprida närmast vad som helst om motståndaren — förmodligen inte avsiktligt lögnaktigt. Exemplen är många, och Sanna Rayman tar upp ett som handlar om RUT-avdrag för städstrippor.

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat en ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.

Läs gärna hela texten, i vilken Rayman även redogör för Skatteverkets syn på det hela.

Ett annat exempel är ett förmodat citat, där Mats Odell säger alla föräldrar gott kan köpa lägenheter åt sina barn. Verklighetsfrämmande så det skriker om det, särskilt för föräldrar i Stockholm. Men har Odell verkligen sagt det? Det verkar inte så — Susanna Skarrie som publicerade citatet, snappade upp det på en releasefest för fem år sedan, och Odell menar att allt han sagt är att föräldrar kan vara medsökande på barnens första bostadslån. Onekligen något helt annat. Men Skarrie tycker ändå att hon gjort rätt, och försvarar sig så här:

– Det var ingen pressträff och jag har inga anteckningar eller bandinspelningar. Jag kan inte svära på exakt hur han sa det, men det som var viktigt för mig och som jag fortfarande reagerar på är andemeningen i det han sa, säger hon till dagensmedia.se och fortsätter:

– Oavsett om han försöker dribbla bort det här är det ett faktum att han inte ser bostadsfrågan som ett samhällsproblem utan en familjeangelägenhet.

Ändamålen helger medlen, och när man befinner sig i sin bubbla är det lätt att politiska motståndare blir illvilliga, rentav onda, snarare än helt enkelt några som har fel eller tycker olika.

Faller jag själv i fällan hoppas jag att ni säger till!

—

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, journalistik, sverige

Paulina Neuding skriver på Svenska Dagbladets ledarsida hur vi svenskar ofta ser upp till svenskar som verkar i utlandet, oavsett om de lyckats åstadkomma något vi uppskattar eller ej.

Så vad har de använt sin makt till?

Både Eliasson och Wallström går till historien för sådant som går på tvärs med några av de värderingar som Svensken i Utlandet förutsätts förkroppsliga; Jan Eliasson har som arkitekt bakom FN:s råd för mänskliga rättigheter skapat en plattform för diktaturer att föra fram sina intressen. I snart sex års tid har hans råd använts systematiskt för att motarbeta och underminera mänskliga rättigheter.

Margot Wallström har hittills framför allt gjort sig känd som en särdeles tondöv eurokrat som varit beredd att till varje pris tvinga på folken i medlemsländerna en konstitution de inte vill ha. Säg hennes namn ute i Europa, och många kommer i första hand minnas den gång hon skulle hålla tal i koncentrationslägret Theresienstadt och var beredd att dra en parallell från dagens kritik av överstatlighet i EU till Förintelsen. I Theresienstadt!

Man kan kanske lägga till Carl Bildt i listan, som var betydligt mer populär när han verkade på Balkan, än när han återvände till svensk, inrikespolitisk, vardag.

Vi lockas av glamoren, deltagandet i de stora sammanhangen, det världsvana, och vill helst inte tvingas titta närmare. Det är kanske egentligen inte så specifikt svenskt. Exempelvis Barack Obama lever baserar till del sin dragningskraft på att verka stå över det vardagspolitiska partignabbandet.

Denna effekt medför att det nog spelar större roll än vi tror, när internationella tidskrifter utser Anders Borg till Europas främsta finansminister.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige

2012 är presidentvalens år. Förutom det amerikanska, som onekligen fått en hel del plats på bloggen, ska även exempelvis både Frankrike och Ryssland utse nya statschefer — tillsammans med vårt kära grannland i öst.

Finländarna befinner sig mitt i processen. Från första omgången tog sig Sauli Niinistö (Samlingspartiet) och Pekka Haavisto (Gröna), och även om den förra vann första omgången med god marginal blir det avgörande vem de som lade sin röst på någon utöver de två nu föredrar. Svenska mediers rapportering från valet är tyvärr inte särskilt omfattande, trots att många finländare bor här, trots att åtminstone en del av debatten förs på svenska, och trots den gemensamma historia våra länder bär på.

Dock går det bra att följa processen via exempelvis svenska YLE. Bland annat kan ni själva laborera med de röster som lades på de utslagna kandidaterna. Vem som efterträder Tarja Halonen avgörs den 5:e februari.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, finland, presidentval

Lotten att ta över som partiledare för Socialdemokraterna föll alltså på Stefan Löfven. Är det rätt beslut?

Man kan se på det ur åtminstone två perspektiv. Dels det politiska spelet, både internt inom partiet och externt. Dels politikens innehåll och riktning. Vi börjar med det första.

Löfven verkar vara en pragmatiskt lagd man, van vid förhandlingar och kompromisser, men samtidigt inte särskilt styrd av politiska trender; han var exempelvis kallsinnig till kvinnopotter inom LO-kollektivet. På det stora hela tror jag att det är en rätt bra grund att stå på, om man ska leda ett splittrat parti som behöver få en nystart när det gäller att utforma en gångbar politik. Jag vet förstås inte vilka interna motståndare Löfven har, och hur det kommer att påverka hans handlingsutrymme, men spontant verkar han ha förmågan att lyssna utan att bli överkörd.

Hur kommer han att stå sig mot Reinfeldt? Det är svårt att säga, då jag aldrig sett Löfven debattera, men hans jordnära stil kan kanske passa rätt bra om han lyckas lyfta jobbfrågan på ett trovärdigt sätt. Framtiden får utvisa.

När det gäller förhållandet till de övriga oppositionspartierna är bilden mer splittrad. Jag gissar att Löfven kan locka tillbaka en del väljare som gått till Sverigedemokraterna, och dessutom göra det utan att behöva närma sig deras politik. Där skiljer han sig från många andra s-företrädare. Å andra sidan lär både Vänsterpartiet och — framför allt — Miljöpartiet kunna hitta en hel del saker som försvårar samarbetet. Löfven är kärnkraftsförespråkare, EU-vän, och som nämnts inte så intresserad av att följa vad som är trendigt — både feminism och miljöfrågor står gissningsvis en bit ned på dagordningen. Det ska bli intressant att se hur det rödgröna samarbetet utvecklas framöver.

Politikens innehåll, så. Som ordförande för IF-Metall framstod Löfven som relativt tillväxtvänlig, med förståelse för industrins villkor, och globaliseringens fördelar. Det är bra, även om det är oklart hur väl han förstår tjänstesektorn. Det som oroar mig är att han kommer att vara alltför villig att återuppliva den korporativistiska anda, där organisationer av olika slag får representera en stor samling människor som inte nödvändigtvis har identiska intressen, och där de oorganiserade inte hörs. Det finns en påtaglig risk för ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet som inte är hälsosamt för ekonomin som helhet. Å andra sidan är det nackdelar som skulle spela större roll om Löfven satt med regeringsmakten.

Allt som allt tror jag att Löfven kan vara ett bra val, även det ska sägas att jag inte har särskilt goda kunskaper om honom. Dessutom håller jag fast vid det jag skrev för några dagar sedan — partiet behöver en öppen process, med uttalade kandidater, för att på allvar lösa sina problem. I bästa fall kan Löfven ge dem tillräcklig harmoni för att åstadkomma detta — eventuellt genom att tidigt deklarera att han endast ämnar styra partiet till den ordinarie kongressen 2013. Annars riskerar man falla tillbaka till ruta ett igen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, stefan löfven

Dagens Nyheter rapporterar att vi bör äta mindre kött:

Internationella cancerforskningsfonden WCRF rekommenderar – baserat på de vetenskapliga belägg som finns – att människor ska begränsa sin konsumtion av rött kött till ett halvt kilo i veckan och helt undvika charkuteriprodukter.

Det är en uppfattning som Alicja Wolk delar. Hon tycker att svenska livsmedelsverket gärna kunde inkludera ett sådant råd i sina rekommendationer.

Läser man bara artikeln är det lätt att få intrycket att sambandet är välbelagt, och att forskarvärlden kopplat orsak till verkan. Läge att hoppa över köttbiten på fredag, alltså.

Så enkelt är det nu inte. Man har hittat ett samband, men sättet man undersökt saken på gör att det inte går att säga särskilt mycket om vad det beror på. Waldemar Ingdahl är kritisk till rapporteringen, både i detta specifika fall, och generellt vad det gäller vetenskapsjournalistik.

Larmen grundar sig på epidemiologiska studier, snarare än på att förstå den bakomliggande patologin. Epidemiologin skapar stora mängder statistik. Patologin analyserar molekyler, celler och vävnader vilket ger oss förståelse om varför cancer kan förvärras och bli dödlig – en biologisk mekanism – istället för att bara veta att den skulle kunna förvärras och bli dödlig. Observationsstudier är gott och väl, men har sina begränsningar. Korrelation bevisar inte kausalitet.

Det finns ett starkt samband mellan gödsel och att det växer potatis, men gödsel orsakar inte potatis, det bara främjar tillväxten. En observationsstudie skulle t.ex. kunna missa faktorn rökning bakom lungcancer, och därför finna att gulnande tänder ökar risken för lungcancer. Observationsstudiers resultat behöver stärkas av kliniska studier och att förstå biologiskt varför det kan finnas ett samband (en biologisk mekanism). För om köttkonsumtionen ökar borde vi se att tjocktarms- och ändtarmscancer blir vanligare jämfört med andra sorters cancer. Vi ser inte den förväntade ökningen av tjocktarms- och ändtarmscancer jämfört med alla andra sorters cancer. Trenden verkar snarare vara att tjocktarms- och ändtarmscancer ökar långsammare än förekomsten av cancer i sin helhet. Cancer blir allt vanligare i befolkningen.

Läs gärna hela.

Denna sorts sensationsjournalistik gäller för övrigt inte bara larm — det är ju inte sällan kvällstidningarna lockar med den senaste mirakeldieten.

Det är viktigt att politiker och tjänstemän är försiktiga med råd baserat på osäker forskning — misstag drabbar snabbt väldigt många. Det gäller även för våra tidningar.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, vetenskap, medicin, journalistik

De svenska dagstidningarna fylls med artiklar om vem som skall efterträda Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna. Sossar som länge befunnit sig i ledarskiktet intervjuas, och de flesta påstår sig vara ointresserade. Säkerligen sant i vissa fall, men knappast i alla. Värt att notera är att både Morgan Johansson och Thomas Östros offentligt uttrycker sitt intresse, om än i termer av plikten till Rörelsen.

Carin Jämtin menar att det måste gå fort, oavsett hur det går till. De enda som saknas i diskussionerna är partimedlemmarna. Sannolikheten att Socialdemokraterna gör det som på sikt vore bäst för partiet — utser sin ledare i ett öppet val med kandidater som debatterar politik — förefaller låg, åtminstone från mitt perspektiv, utifrån. Istället tycks man febrilt leta efter utopin om Enaren, som för falangerna samman och styr skutan mot seger 2014.

Jag skulle tro att det är ett misstag, till och med om de hittar rätt person. Processen spelar nämligen också roll, och det som en gång var Sveriges största parti är i stort behov av att diskutera vilken väg de vill vandra, vilka frågor de vill driva, och hur de utifrån sina värderingar kan formulera en sammanhållen politik. I nuläget är det en felbedömning att det skadar partiet att visa att alla inte tycker likadant. Det vet vi redan. Och det är något obehagligt över sammanslutningar där alla måste marschera i samma takt.

Trots att jag inte delar socialdemokraternas världsbild hoppas jag faktiskt att de lyckas ta sig igenom detta på ett bra sätt. Sverige behöver en kraftfull opposition, och den idéfattige Fredrik Reinfeldt visar upp tecken på att behovet är betydande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna