johaneriksson.se

Kloka ord från Danne Nordling:

Merkantilismen och analogin med vanliga hushåll är tydligen fel. Europas politik verkar styras av ett ekonomiskt tankefel. Det var ett sådant Karl Marx var ute efter när det gällde kapitalismen. Men det finns inte något sådant där. Tvärtom skulle man genom ett fasthållande av de kapitalistiska principerna ha kunnat undvika dagens kris. Länder med underskott i utrikeshandeln ska enbart kunna ha detta för att utländska kapitalister går in och investerar i nya maskiner, fabriker och anläggningar. Några fasta växelkurser och konstlade valutaunioner, som medger uppbyggnaden av gigantiska obalanser, ska man inte ha.

Detta nygamla nationella fokus på export, istället för produktivitet, har försatt oss i den ytterligt besvärliga situation vi nu befinner oss i. Tyvärr tycks det vara få som tänker i dessa banor.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, finanskris

Sveriges korporativistiska drag, där organisationer får företräda individer som varken identifierar sig, eller ens nödvändigtvis har gemensamma intressen, med dem ställer till det, och gör att debatt och strukturer riskerar fastna.

Nima Dervish har skrivit en utmärkt debattartikel om hur både regeringsföreträdare och medier ständigt låter reaktionära och extrema muslimer representera hela den svenska muslimska befolkningen, till förlust för de moderata och moderna människor som kämpar för sin kulturella frihet.

Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:

Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?

Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda?

Vi kommer att ha fortsatt svårt att hantera integrations- och invandringsfrågor (och många andra, orelaterade, frågor) så länge vi envisas med att utse eliter som får representera människor som inte vill ha med dem att göra.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, islam, sverige, invandring

Det är svårt att inte roas av de förment vuxna människorna bakom Uppsala Pride, som nu portar folkpartisterna från tåget då de är onda kapitalister som förespråkar privat ägande. Hur hbt-frågor gynnas av vänstersekterism av sjuttiotalssnitt är något oklart.

Deras visionstext är så fylld av klyschor, trendtermer, och anti-allt att man lätt får för sig att det är satir.

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

[...]

En stereotyp som ofta förekommer är myten om det rika homot, som bygger på normen om en vit västerländsk bög från övre medelklassen. Denna myt reducerar hbtq-personer till en konsumentgrupp som vi inte vill vara och som mer och mer har gjort priderörelsen till en kommersiell plattform. Vi vill inte begränsa vår politik efter kommersiella och kapitalistiska intressen som ser våra festivalbesökare som en ”köpstark grupp”.

Adam Cwejman har energi nog att replikera på allvar. Själv har jag i alla fall fått mig litet underhållning till livs.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, hbt, pride, sverige, uppsala

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Ur en text av Sakine Madon om SR:s rätt pinsamma reportage om Frida Martinssons fattigdom, vars uppseendeväckande brist på hederlighet avslöjades av Per Hagwall.

Jag antar att man resonerat sig fram till att ljugandet inte gör så mycket då det ändå pekar på ett verkligt problem. Ett problem som man tyvärr varken förstår sig på, eller är professionell nog att sätta sig in i. Journalisten, Mona Masri, har med sitt förhållningssätt ytterligare försvagat förtroendet för journalistiken, och dessutom minskat förståelsen för fattigdom och den kultur den både föds av och föder.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fattigdom, journalistik, public service

När man beskriver ett land där varje email, och varje telefonsamtal, lagras tillsammans med information om vilka webbplatser som besökts av vem, och där myndigheterna kan tillskansa sig den informationen utan misstanke om brott, och utan att det prövats av domstol; då går tankarna onekligen till Vitryssland eller Kina, eller något annat av det alltför stora antal länder i världen där totalitära regimer håller folket fånget. Men från och med imorgon kommer det troligtvis även vara en korrekt beskrivning av Sverige. Troligtvis därför att både socialdemokrater och de borgerliga anser att det är rimligt. Inklusive de som kallar sig liberaler.

En som står emot är nye riksdagsledamoten Mathias Sundin. Han förklarar varför på DN Debatt.

Politik handlar väldigt mycket om kompromisser. Så ska det vara, annars går det inte att komma framåt. Men politik är också att stå upp för principer när man tycker att något är helt fel. Folkpartiet borde som liberaler vara de som strävar mot och begränsar nya integritetskränkande lagar, inte de som hejar på dem allra mest. Jag säger inte att just denna lagstiftning är glasklar, det handlar om gränsdragningar och jag respekterar de som drar gränsen på ett annat ställe än mig. Men när den sätts in i sitt sammanhang tycker jag det är klart att Sverige på senare år inte klarat balansen mellan brottsbekämpning och rätten till privatliv. Det är dags för Folkpartiet att ta på sig rollen att hitta den balansen.

Det är också dags för oss integritetsvänner att bli konstruktiva. Att bara säga nej, nej, nej är inte en vinnande strategi, även om det också är viktigt att kunna säga ifrån. Därför föreslår jag ändringar i denna lagstiftning, och jag tänker jobba med att ta fram förslag på förbättringar i andra lagstiftningar. I det jobbet måste vi vara många som hjälper till för att lyckas.

Sverige kommer förstås inte gå från demokrati till vitrysk diktatur när riksdagsledamöterna tryckt på sina knappar. Men det kan vara värt att minnas att även svenska myndigheter missbrukar sin makt, och att enskilda kan komma i kläm. Och redan möjligheten för detta gör samhället litet tystare, litet lydigare. Litet mindre fritt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integritet, övervakning, bodströmsamhället, mathias sundin

Eleverna bildade talkör utanför klassrummet: “Jävla jude! Jävla jude!”

Kvar där inne stod juden – den 65-årige läraren Henryk Grynfeld.

Så inleds Niklas Orrenius välskrivna, omskakande, och nödvändiga reportage om den antisemitism som är utbredd och hotfull i Sveriges tredje största stad, sextionsju år efter att dödslägren på andra sidan Östersjön till slut kunde stängas.

Obehaglig, men obligatorisk, läsning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, antisemitism, malmö

Adam Cwejman beskriver träffsäkert problemet med att en relativt stor del av kultursektorn är beroende av pengar från staten.

Ett samhälle där opinionsbildning, kultur och kulturproduktion får offentliga pengar skapar en samhällsordning där den staten och politikerna formar samhällsordningen. Offentliga stödformer skapar beroendesituationer där den offentliga finansieringen blir en institution i sig. Hos kulturskapare befästs ett incitament att politiskt främja den ordning som gynnar dem bäst. Det är inte en slump att en överväldigande majoritet av kulturskapare och journalister röstar på något rödgrönt parti. Beroendeställningen främjar en pragmatisk konservatism. Ett konserverande av den ordning som gynnar just den egna klassen, nischen och kulturen.

Kultur blir med kulturpolitiken något som särskiljs, upphöjs. Finteater, opera och genussäkrad teater ingår. Cosplay och noisespelningar hamnar utanför.

Som väl är finns det andra saker som gör att kulturen ändå utvecklas, framför allt utanför den etablerade, bidragsberoende, kultursfären. Ny teknik och — framför allt — amatörers brinnande entusiasm gör att både cosplay och noisespelningar kan hitta publik och intresserade utövare. Och det generella välstånd vi lever i, trots finanskris och lågkonjunktur, gör att det finns utrymme för kommersiell kultur trots skatter och bidrag. Men det är inte hälsosamt att den “fina” och “viktiga” kulturen försatt sig i beroendeställning till makthavarna, och på det viset av nödvändighet är politisk på ett sätt den inte skulle behöva vara.

Detta alltså utöver det orättvisa i att taxichauffören måste jobba litet senare på kvällarna så att jag ska kunna gå på opera.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bidrag, sverige

Sanna Rayman tipsar om den nya webbsidan Riksdagsrosten.se, som håller koll på hur ledamöterna i Riksdagen röstar (eller inte röstar) i olika frågor. Det är ett bra initiativ som, om den får genomslag bland journalister, ökar möjligheten för enskilda politiker att profilera sig, och för väljarna att hålla ordning på dem de skickat att stifta lagar.

Ett slående första intryck är hur partipiskan viner, särskilt bland allianspartierna (rimligen för att partiledningar för regerande partier är mer villiga att hålla ordning i leden). Sedan 2010 har det endast hänt 4 gånger att en centerpartist röstat emot sitt parti, och 1 gång vardera bland kristdemokrater och folkpartister. Än mer anmärkningsvärt är Moderaterna, vars 111 ledamöter aldrig röstat emot sin ledning, trots att man haft 16731 möjligheter att göra så.

Jag vill återupprepa något jag skrivit tidigare: det spelar ingen roll vad en ledamot tycker — rösterna avgör vad vi alla får leva med.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, riksdagen, alliansen, partipiskan

Jag är långt ifrån att vara en expert på fransk politik, men utifrån sett förefaller presidentvalet vara en deprimerande historia.

Johan Norberg noterar att den nuvarande presidenten, den konservative Nicolas Sarkozy, inte direkt inspirerar.

I mars förklarade högerpresidenten Nicolas Sarkozy att den största framtidsfrågan för fransmännen är – halalkött. Inte den sociala desperationen i förorterna, inte skulderna, inte det faktum att hela landet kan duka under om eurokrisen fördjupas. Nej, det stora problemet är att muslimer äter kött som slaktats på traditionellt vis och risken att andra fransmän får i sig det.

Till det kan läggas nationalistisk (och missriktad) protektionism, och ekonomisk populism. Men alternativet, socialisten Francois Hollande, är inte heller någon som får en liberal att jubla.

Hollande vill höja lönerna och sänka pensionsåldern i ett land som inte sedan 1973 haft råd med de redan befintliga. Ett land som går i konkurs om det inte kan låna till utgifterna kommer att bli än mer beroende av lån.

Han vill dessutom höja den högsta marginalskatten till 75%, rimligen på fel sida om lafferkurvan.

Givet att Frankrike är en viktig europeisk nation, och att Europa inte direkt har toppat formen inför EM och OS, finns det skäl att vara orolig. Hur orolig är svårt att säga. Trots allt brukar politiker hålla ett högre tonläge i valtider än när de sitter på makten.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sarkozy, hollande, frankrike

Nerikes Allehanda skriver om Hüseyin Kizilca, kurd från Turkiet, som ska utvisas från Sverige för att facket tycker att han haft för låg lön. Med 216 kronor i månaden:

Precis som reglerna kräver hade han jobbat i ett halvår som asylsökande och var garanterad fortsatt arbete i minst ett år. Men det fanns ett problem som varken Hüseyin eller hans arbetsgivare visste om. Den anställde måste ha en lön som är i nivå med kollektivavtalet inom branschen.

Hotell- och restaurangfackets minimilön ligger på 18 216 kronor för heltid, men Hüseyin hade bara tjänat 18 000 det första halvåret.

Skillnaden – 216 kronor –gjorde att facket rekommenderade att hans ansökan skulle avslås.

Eftersom Migrationsverket nästan alltid följer fackets rekommendation blev det också så. I slutet av mars fick Hüseyin beskedet att han skulle tvingas lämna landet.

Fackförbund går ut på att stärka sin förhandlingsposition genom att vara många. De kan bidra med trygghet, och även åstadkomma bättre ersättning för utfört jobb. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa fördelar generellt tilldelas dem som befinner sig på insidan, inte sällan på bekostnad av folk som Hüseyin. Det är i sig inte ett argument mot att anställda går samman, men man bör vara skeptisk mot allmänna deklarationer om solidaritet med de svaga.

Och i just det här fallet kan man ju tycka att litet medmänsklighet kunde vara på sin plats.

Det verkligt bisarra är dock att Hotell- och restaurangfacket får avgöra om människor får bo i Sverige.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, fackförbund