johaneriksson.se

I den svenska debatten och nyhetsrapporteringen kan man ofta läsa om hur mycket pengar våra partier vill ta ut i skatt, och även vad de vill spendera dem på. Det som saknas, märkligt nog, är vad pengarna faktiskt går till i verkligheten, bortanför de folkvaldas fagra tal. Det ämnar Timbro och Skattebetalarna ändra på, genom att utse utmärkte bloggaren och Neo-redaktören Johan Ingerö till SlösO. De presenterar projektet i Svenska Dagbladet.

Vi vet att många väljare är upprörda över slöseriet, både för vad det kostar och för vad pengarna i stället hade kunnat användas till. Därför startar Skattebetalarnas Förening och tankesmedjan Timbro nu SlösO – ombudsmannen mot slöseri med skattepengar. Till Slöso kan man vända sig med klagomål på hur skattepengarna används.

Vi kommer under året att följa upp de klagomål vi får in och verka för att slöseriet uppmärksammas och upphör. Slöso lägger sig inte i hur hög eller låg en viss skatt är, utan enbart hur och till vad den används. Vi förutsätter att samtliga politiska partier är intresserade av en självsanering i dessa tuffa tider. Ty varje förslösad skattekrona är, som bekant, en stöld från folket.

Jag tycker att det är ett lovvärt initiativ. Fördelarna är rätt uppenbara, med tanke på vikten av genomlysning i ett demokratiskt samhälle. Några potentiella nackdelar:

• Avsändaren. I och med att både Timbro och Skattebetalarna återfinns på den borgerliga planhalvan i svensk politik finns risk för att deras rapporter avfärdas som partipolitisk propaganda. Det kan i viss mån avhjälpas genom att även borgerligt styrda kommuners idiotprojekt lyfts fram i ljuset, men det är ändå en koppling som det kan vara svårt att göra sig fri ifrån.
• Sedan får jag väl erkänna att jag finner namnet SlösO något fånigt …

Jag hoppas att Ingerö lyckas bryta igenom mediabruset. Det är sorgligt att denna sorts grävande arbete inte sköts av landets nyhetsredaktioner, men givet att så är fallet är det bra att någon annan kliver fram.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, slöseri, skatter, val 2010, slöso

Socialdemokraterna vill, tillsammans med sina rödgröna kollegor, avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Samtidigt visar det sig att en rad socialdemokratiska partitoppar nyttjar det. Mona Sahlin kommenterar saken så här:

Det är så med alla reformer och lagförslag. Det som blir tillgängligt för alla, det får alla utnyttja. Det är orimligt att ställa andra krav.

I generella termer håller jag med. Självklart är det inte fel att leva efter samhällets lagar och regler även om man vill ändra dessa. Det är exempelvis helt okej att den som vill höja skatten inte skänker extra pengar till det offentliga. Just detta fall finner jag dock något annorlunda. Argumentationen med vilken socialdemokraterna motiverar sin position går i hög grad ut på att det är omoraliskt att låta andra städa efter en själv. De talar vitt och brett om “pigavdrag”, och om det förnedrande i att en fattig städar åt en rik. Det ställer saken i ett annat ljus; de socialdemokrater som köper in städhjälp begår enligt sin egen syn på saken en djupt omoralisk handling. Dessutom är kostnaden för att låta bli inte högre än att de får städa själva. Därmed är kritiken rätt rimlig.

Däremot är det synd att den skymmer den viktigare debatten om huruvida avdragen är bra eller inte. Andreas Bergh har skrivit en del om saken här, här och här.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, val 2010, pigavdrag, hushållsnära tjänster, socialdemokraterna

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad beslutade i höstas att ändra antagningsreglerna till stadens skolor. Istället för att tilldelas plats efter bostadsadress, kan föräldrarna nu rangordna olika skolor. Mer valfrihet, således, och därmed är väl allt frid och fröjd? Jonas Vlachos påpekar att det till synes enkla kan vara rätt komplext, och att små detaljer i regelverket kan få avsevärda konsekvenser.

Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.

Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.

Läs gärna hela.

Avsikten med ändringen är naturligtvis god, och det finns flera önskvärda effekter av att öka valfriheten när det gäller skolplatser. En är att barn är olika, och föräldrar förstås har bättre möjligheter att ta hänsyn till det än nämnder. En annan är att skolorna ges incitament att ständigt förbättra sig — det kräver dock ett välavvägt regelverk, och som synes är sådana inte helt lätta att skapa.

Den generella poängen, från min sida, är att exemplet illustrerar svårigheten med att på politisk väg uppnå de av politikerna uttalade målen. Det är en insikt som får för litet plats i den allmänna debatten. Vad resultatet av just denna reform blir återstår onekligen att se; som jag påpekat förut är det resultaten av politiken som folk får leva med, oavsett om ansatserna är hedervärda eller ej.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, skola, stockholm, valfrihet

Andreas Bergh rapporterar:

Av Aktuellt igår (15 minuter in i programmet SVT-play) kunde utläsas att Sida verkar göra något mycket smart i Etiopien: De formaliserar äganderätter i en grön bok, med effekten att jordbrukare investerar mer och/eller får betydligt starkare förhandlingsposition vid så kallad landgrabbing.

Oavsett vad man anser om biståndsbudgetens storlek är det av intresse att pengarna gör så mycket nytta som möjligt. Därför är det glädjande att veta att inte allt går till korruptionsgödning och felinvesteringar. Det vore spännande att veta om detta projekt, som slår mig som rätt lovande, faller väl ut. Till viss del hänger det nog på om det lokala rättsväsendet kan upprätthålla de äganderätter som nedtecknats, oavsett om påtryckningar kommer från privata grupperingar eller företrädare för det offentliga.

Grundläggande tillväxtfrågor, som biståndsfrågan i någon mening är, är förstås oerhört viktiga. Särskilt för världens fattiga.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, bistånd, etiopien, sida

Mathias Sundin skriver det som behöver skrivas i den debatt om antisemitism i vars mitt Ilmar Reepalu befinner sig.

CST hänvisar till hatiska demonstrationer och protesttåg ofta innehållandes en Davidstjärna ersatt med en svastika, och liknande uttryck. Judar i andra länder utsätts för attacker som en reaktion på något staten Israel gör. Judar skylls för vad andra judar gör.

Den typen av hets har Illmar Reepalu starkt bidragit till under förra året. Han har bland annat hävdat att israelerna mördade 400 barn i Gaza. Mördade, inte dödade. Med flit dödat barn. Det gjorde han i samband med att han motsatte sig att Sverige spelade tennis mot Israel. Judiska tennisspelare gjordes ansvariga för staten Israels agerande.

Jag tror väl inte att Reepalu bär på antisemitiska värderingar, innerst inne. Men jag uppfattar honom som en villig medlöpare, bara det finns röster att vinna. Bara det är rätt obehagligt.

Tidigare nedslag i debatten: Fredrik Federley, Per Gudmundson, Ilmar Reepalu.

Det känns rätt sorgligt att en sådan här debatt ska behöva föras, men givet att behovet finns är det förstås bra att det möts.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, antisemitism, malmö

Johan Lundbergs artikel om identitetspolitikens följder i en tid med betydande invandring från världens alla hörn är nödvändig läsning. Några insiktsfulla meningar, bland många andra:

Med den postmoderna identitetspolitiken har folk i allt högre grad kommit att uppfatta sig som exponenter för en viss grupp vars kulturella särart till varje pris bör bejakas och bevaras. Från att ha poängterat likheterna mellan människor, det som håller oss samman, har man alltså övergått till att betona olikheterna och särdragen, det som skiljer människor från olika grupper från varandra.

Multikulturalismen leder därför i sin förlängning till en närmast förmodernistisk klanmentalitet, där man ständigt vaktar på den egna gruppens intressen.

Läs!

—-

HT: Johan Ingerö
Andra intressanta bloggar om: politik, invandring, multikulturalism

Partitester på nätet har blivit något av en följetång här på bloggen. Jag är rätt förtjust i att göra dem, bland annat därför att jag är nyfiken på hur väl de kan designas. Nu när det är valår har Axess tagit fram ett. Mina resultat blev som följer:

• Moderaterna: 91%
• Folkpartiet: 80%
• Centerpartiet: 76%
• Kristdemokraterna: 71%
• Miljöpartiet: 28%
• Vänsterpartiet: 18%
• Socialdemokraterna: 14%

Det går en rätt tydlig skiljelinje mellan blocken. Det är rimligt, även om styrkan i mina sympatier för Alliansen känns överdriven. Jag uppfattar det också som en brist i testet att Socialdemokraterna hamnar efter Vänsterpartiet.

Testet hamnar i kategorin sakfrågetest. Nästan alla frågor är konkreta och specifika, och sådana frågor är viktiga. Jag tror dock att man missar en viktig dimension när man i så hög utsträckning bortser från filosofiska resonemang och mer grundläggande värderingar. Dessutom faller partiernas kulturer bort, vilket inte är helt rimligt i ett test som handlar just om partisympatier.

—-

HT: Sakine (som är överraskad över sina kristdemokratiska tendenser)
Andra intressanta bloggar om: politik, partitest, valet 2010

Dick Erixon i en skarpt formulerad kommentar:

SVT får av staten garanterade licenspengar för att sända ytligt skräp, medan riktig public service tvingas betala till staten för att sända kvalitet.

Det finns ju flera dimensioner i den här frågan. Dels kan man fundera över vad som utgör public service. Dels hur (och om) sådan ska finansieras med offentliga medel. Jag finner det svårt att få många delar av SVT:s utbud att passa in i begreppet (oavsett om de håller hög eller låg kvalitet).

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, public service, svt

På väg hem från jobbet idag möttes jag av en EU-finansierad reklamaffisch. Den uppmanade mig att köpa tulpaner.

Maktens vägar äro outgrundliga. (Lobbyisternas är det inte.)

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, offentliga utgifter

Enligt en studie av Niclas Berggren, Henrik Jordahl, och Lotta Stern är det som rubriken säger, svenska forskare inom de samhällsvetenskapliga fälten är borgerliga. Åtminstone inom de fält som studerats, och om man ser de olika grupperna tillsammans. Berggren kommenterar resultatet på sin blogg.

We find that Swedish social scientists in seven disciplines can generally be classified as leaning slightly right on the whole. It turns out that 51.5 percent support the right bloc compared to 41.0 percent for the left bloc (a right-left ratio of 1.3), to be compared with 1.1 in the electorate in general. Behind these aggregate shares, we find a left-right divide. The most left-leaning discipline is sociology, where the left bloc achieves more than 5 times more support than the right bloc and where the Left Party is also the biggest party. The second most left-leaning discipline is gender studies. The most right-leaning discipline is business administration, where the right bloc achieves more than three times more support than the left bloc and where the Liberal Party is the most preferred. Economics and law are the second- and third-most right-leaning disciplines. When it comes to policy issues, the general picture – confirming the one stemming from party sympathies – is that scholars in business administration, economics, and law tend to favor reforms of the right whereas especially scholars in gender studies and sociology tend to favor reforms of the left – but the desire to change the status quo is weak overall.

Överlag stämmer resultaten rätt väl med mina förutfattade meningar.

Det finns en hel del intressanta frågor. En är varför forskarnas politiska sympatier skiljer sig såpass mycket från de svenska väljarnas. Är det de irrationella väljarnas kunskapsbrist som spökar, eller är förklaringen en annan? En annan är varför forskare inom olika fält är så olika. Är det skillnader i kunskaper eller värderingar som ligger bakom?

Resultatet som helhet får mig också att undra om det är egen blindhet eller något annat som gör att mitt intryck av samhällsvetares inslag i den allmänna debatten generellt är vänsterorienterat. En gissning är forskare inom områden som är vänsterdominerade oftare deltar i debatten, kanske för att deras specialområden anses intressantare. En annan är att jag helt enkelt inte uppmärksammar de mer borgerligt inriktade artiklarna.

Även Per Gudmundson skriver om studien, liksom Johan Ingerö.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, vetenskap, opinion