Integritetsvänner bör hålla ett öga på denna typ av händelser. Förvisso får personer i maktposition räkna med att inte kunna vara lika privata som den genomsnittlige, men det innebär inte att vad som helst är fair game. Åtminstone inte ur ett etiskt perspektiv.

—

HT: Juridikbloggen
Andra intressanta bloggar om: politik, aftonbladet, littorin, melin, pressetik

Nu har Aftonbladet knåpat ihop ett, som ni kan göra här. Istället för att ge resultatet i formen av diverse procentsatser, får man en tvådimensionell position, där det dels bedöms enligt hur konservativ/progressiv och dels hur socioekonomiskt höger/vänster man är. Antagligen har man inspirerats av Political Compass.

Det finns, vad jag kan se, inget enkelt sätt att länka till min resultatbild, men jag befinner mig så långt till höger det går, och en tredjedels väg ned på den konservativa halvan. Närmaste parti är Centerpartiet (mer vänster), följt av Kristdemokraterna (mer vänster, och mer konservativa).

Frågorna är ungefär som de brukar, vilket är helt okej. Jag saknar fortfarande frågor som rör inställningen till hur politik bör bedrivas, i termer av reformtakt, och så vidare. Dessutom saknas ideologiska frågor, vilket gör att frågeurvalet blir väldigt avgörande för var man hamnar. Med en annan uppsättning frågor hade jag rimligen kunna bli betydligt mer progressiv. Kul är dock att de sedvanliga sakfrågorna efterföljs av bedömningar av partiledarna, även om jag förstår det som att dessa svar inte påverkar resultatet.

Jag kan också tycka att storleken på resultatbilden är något för liten, och inte ger en känsla av att de svenska partierna överlag befinner sig relativt nära varandra. Å andra sidan är det, givet att syftet är att ge vägledning inför valet, ett begripligt beslut.

Socialdemokraten Jonas Morian kommenterar partitestet här.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, partitest

Stämmer det att statsrådet begått det brott han nu anklagas för har Aftonbladet gjort en insats. Insatsen är inte att påvisa att ett statsråd begått brott. Vi begår alla brott ibland – vi främjar andras skattebrott, vi kör för fort, vi låter bli att lämna tillbaka leksaken som vi hittar bakom den långfingrade lillen i barnvagnen efter att vi kommit hem från affären. Det är ju till brott av denna dignitet som sexköpet hör. Småbrott. Enligt lagen är sexköp ännu jämställt med trafikförseelser och det är denna värdering som bedömningen av själva gärningen skall utgå från. Dessutom – nota bene – så är brottet ifråga sannolikt preskriberat. Det finns alltså inte något som Littorin kan hållas ansvarig för i en domstol idag.

Nu borde statsråd inte begå små brott heller, men det är nog svårt att hitta människor med någon social kompetens som inte begått något brott innan de hamnar i ledarskiktet. Det intressanta i Littorinaffären är det värderingsmässiga.

Om historien är sann så har Aftonbladet gjort en viktig insats för att avslöja att en företrädare för Moderaterna inte lever efter de värderingar som partiet starkt tagit ställning för - nämligen att sexköpet borde uppgraderas straffrättsligt till ett allvarligare brott.

Det är förvisso inte fel att publicera historier som denna, givet att man har väl på fötterna, och skriver på ett seriöst sätt. Taktiken att först utpeka en person som brottsling utan att närmare precisera sig är däremot osmakligt och fegt. Är Littorin skyldig är det värt att uppmärksamma, av just det skäl som Schultz anger.

Ytterst slår det hela mig som ännu ett led i den ytliga, och substansfattiga, journalistik som poserar som politisk granskning. Analyser av statsrådens förmåga att genomdriva sin politik, och insatta beskrivningar av dess effekter på landet, tycks vara för ansträngande och komplicerat för att våra medier ska orka med.

Utifrån mitt synsätt är det betydligt värre att Littorin ej förmått liberalisera arbetsmarknaden och reformera de system som står i vägen för lägre arbetslöshet, än att han eventuellt köpt sexuella tjänster. Kanhända är mitt synsätt ovanligt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, moderaterna, littorin

Några reflektioner:

• Maria Wetterstrand säger en del saker som är lätt att instämma i. Utöver det uppenbara är hennes resonemang kring ekonomiska styrmedel som det mest effektiva sättet att bedriva miljöpolitik glädjande. Det är helt riktigt, och dessutom något som politiker, i sin regleringsvilja, sällan förstår. Samtidigt visar hon, i det exempel hon ger, att hon inte helt kan hålla sig till det. Hon talar om drivmedel för bilar, och vikten av att höja skatten på bensin. Så långt är allt väl. I samma stycke lägger hon dock till att hon även anser det utmärkt att reglera bensinmackar, på så vis att de även måste sälja alternativa drivmedel.
• Även om Wetterstrand själv har många livsstilsliberala drag, är hon inte Miljöpartiet. Ur ett väljarperspektiv är det intressanta ytterst vilken politik partiet kommer att driva, och mitt intryck är att regleringsivern och naturromantiken är starkare än liberalismen.

Det är en bra debatt, med saklig diskussion och vänskaplig stämning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, almedalen, miljöpartiet, liberalism

Som väl är finns det andra som gör det, både i större kvantitet än jag skulle klara av, och framför allt med högre kvalitet. För läsare som är intresserade vill jag verkligen rekommendera Proffstyckarna. De utmärkta skribenterna Johan Ingerö och Jonas Morian har slagit sina påsar ihop, och ger en god bild av vad som pågår, en från höger och en från vänster. De olika utgångspunkterna gör bloggen intressant. Bägge två är dessutom fritänkare, som självständigt analyserar utspel och politik.

Läsvärt!

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, proffstyckarna, almedalen

Det kan möjligen tyckas rimligt vid en första anblick, men funderar man ett varv till är det faktiskt rätt upprörande. Jakob Heidbrink förklarar varför:

För när skiljde vi senast en tjänsteman i socialförvaltningen för att denna tycker att socialbidragstagare är lata? När skiljde vi senast en polis från tjänsten för att hon tycker att brottslingar är slödder? När skiljde vi senast en tjänsteman på Skatteverket från tjänsten för att hon tycker att skatterna i Sverige är orimligt höga?

[...]

Det allmänna skall ge fanken i vad medborgarna tycker och tänker. Det allmänna har, precis som andra arbetsgivare, rätt att av sina tjänstemän kräva att de sköter sitt jobb och att de är lojala mot myndigheten. Men det allmänna har inget att skaffa med tjänstemannens politiska inställning. Det får inte spela någon roll om någon är moderat, socialdemokrat, sverigedemokrat, vänsterpartist, anarkist eller vad som helst annars. Det allmänna skall inte styra våra politiska uppfattningar, utan skall implementera medborgarnas politiska uppfattningar.

Tjänstemannen i det aktuella ärendet har inte påståtts ha misskött sitt jobb. Han har inte påståtts ha bemött utlänningar på ett olämpligt sätt. Han har över huvud taget inte påståtts ha misskött sig. Han påstås ha olämpliga åsikter.

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga, utöver att jag anar en oroande utveckling vars konsekvenser vi kommer att vilja slippa.

Givetvis är rasism något som, när det förekommer, bör bekämpas. Men inte med vilka medel som helst.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, rättigheter, rasism, migrationsverket

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins gemensamma nämnare är att ingen av dem är speciellt ideologisk. Men där Reinfeldt framstår som närmast tjurskalligt bortkopplad från den politiska debatten – som under FRA-bråket då han föreföll uppriktigt förvånad över att medierna skrev om en fråga som i hans värld redan avgjorts – är Mona Sahlin närmast förslavad av medierna. Om en bilfabrik hotas av konkurs är hon genast där och lovar bort pengar. Om väljarna inte gillar hennes budget så gör hon om den.

Den här beskrivningen kan åtminstone delvis också tillämpas på USA:s president Barack Obama, även om man får intrycket att han trots allt är mer intresserad av att driva en egen agenda (därav de rätt omfattande insatserna för att få rätt spinn på nyhetsrapporteringen).

Kontrasten till Göran Persson, vars strategi tycktes vara att ignorera mediedrev med insikten att de oftast lägger sig, är rätt tydlig.

Debattartikeln i sig är inte särskilt intressant. Den ger, som man kan vänta sig, uttryck för den retorik Socialdemokraterna valt inför valet. Inga fler skattesänkningar, för vi måste “klara välfärden”. Utgiftssatsningar på allt som låter skojigt. Åter till budgetöverskott. Man kan ju tycka att den andra och tredje punkten inte går så väl ihop. Särskilt när man beaktar att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska ha plats för sina favoritfrågor, och att Sahlin själv var beredd att plöja in miljarder i vilket företag som helst som kunde uppbåda journalisternas sympatier.

Jag tror att oppositionen är i behov av att kunna presentera trovärdiga lösningar på de problem väljarna upplever, och som Socialdemokraterna i viss utsträckning identifierar. Klarar de inte av det lär den nuvarande opinionstrenden hålla i sig.

—-

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, socialdemokraterna

Jag har skrivit det förut, men om Socialdemokratin lyssnade på Nordström skulle Alliansen få problem. Självfallet var det ett misstag av Mona Sahlin att bilda regeringssamarbete med V och MP.

Det skriver Dick Erixon i en kommentar till en artikel av socialdemokraten Niklas Nordström, i vilken denne oroar sig för att Socialdemokraterna, i väljarnas ögon, förhandlat bort stabiliteten för att få till samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Frågan som inställer sig är: vad skulle Socialdemokraterna göra istället? Hur man än vrider och vänder på det är det fullständigt orealistiskt att återigen begära mandat för att regera själva. Egen majoritet i Riksdagen är utesluten, och det är inte troligt att stödpartierna är beredda att ställa upp än en gång. Bildandet, och det relativt framgångrika regerandet, av den borgerliga alliansen har tagit udden av möjligheten för Socialdemokraterna att blicka åt höger och därmed stärka sin förhandlingsposition mot vänstern. Det var rimligen också ett av målen med alliansen.

Kanske är det på grund av detta som Sahlin ibland tycks sätta sitt hopp till Sverigedemokraterna. Om de når över 4%-sträcket och hamnar i vågmästarposition, kan Socialdemokraterna använda deras främlingsfientlighet för att skämma ut den som får stöd av dem, och med hjälp av det slå in en kil bland de borgerliga. Denna möjlighet utgör, förutom den sverigedemokratiska politiken, ett gott skäl för borgerligt sinnade att inte rösta på dem.

Givet att sannolikheten att de kommer in är en alltför ostadig grund att bygga en valstrategi på, tycker jag trots allt — till skillnad från Dick Erixon — inte att det är självklart att det var ett misstag av Sahlin att närma sig V och MP. Det är svårt att se några bättre alternativ.

En annan möjlighet, att frysa ut V och möjligen hoppas att det får dem att ramla ur Riksdagen, tycks vara stängd. Mona Sahlin prövade tvåpartssamarbete med MP, men fick snabbt starka mothugg från partiet och fackföreningsrörelsen.

Bildandet av alliansen kan visa sig vara en av de mest gynnsamma strategiska förändringarna de borgerliga genomfört på mycket länge. Huruvida det på sikt också är bra för Sverige, och för en politik i den riktning som jag förespråkar, återstår att se.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, valet 2010, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, sverigedemokraterna, alliansen

Per T Ohlsson, i likhet med mig republikan, och också i likhet med mig av uppfattningen att monarkin knappast kommer — och kanske inte heller bör — avskaffas inom överskådlig tid, skriver läsvärt om det hela i Sydsvenskan. Läsning rekommenderas.

Min egen uppfattning har inte förändrats nämnvärt sedan jag skrev om det senast, i samband med kronprinsessans förlovning.

På det principiella planet är det svårt att förena monarkin med ett meritokratiskt och egalitärt samhälle. Ett statsskick där statschefen utses genom blodsband är inte demokratiskt, men samtidigt har vi under många årtionden upptäckt att det gått att förena med demokrati utan att några större spänningar uppstått.

Och de troliga alternativen är, som jag skrev då, inte alldeles lockande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, republik, monarki, grundlag

Kortfattat kan man konstatera att oppositionen räknat med dynamiska effekter av sin politik endast där det passar, förskjutit kostnader till en onämnd framtid bortom budgeten, samt föreslagit en del symboliska åtgärder med tveksam effekt. Politik som vanligt, med andra ord.

Värt att läsa, och betrakta, för den som är intresserad av seriösare granskning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, valet 2010