Litar Alliansen på marknaden?

Nyligen presenterade Socialdemokraterna sitt alternativ till höstbudgeten. De kallar den sin affärsplan vilket är något löjeväckande, och onekligen flyttar debatten från djup till yta. Innehållsmässigt finns fokus på näringslivet, med det traditionella socialdemokratiska synsättet där industripolitik och satsningar tros ligga bakom svenska framgångar. Boris Benulic skriver väl om knepigheterna med toppstyrning.

I de fyras gängs affärsplan handlar åtminstoen tre av punkterna om sådant de med största säkerhet inte vet någonting om; och formuleringen om hur ”innovationen ska sättas i centrum” är en kombination av storhetsvansinne och bristande verklighetsförankring. Smaka på den här formuleringen:
” Det svenska innovationsarbetet ska koordineras på högsta politiska nivå och kommer, om vi vinner valet, att ledas av statsministern.”

Om statsministern nu är så jävla bra på innovationer så ska han väl starta företag inte vara statsminister.

Men det är trots allt den socialdemokratiska vägen, och det är bättre med dessa ambitioner än ilskna krav på vinstförbud och förstatligande av företag.

Det ledsamma är att det inte står så mycket bättre till i Alliansen. Regeringen, och särskilt Centerpartiet, pratar om företagande, men nästan alltid slutar det med att man stoltserar med statliga satsningar på innovation, specifika näringar, eller odefinierade stöd till småföretagare. Men det är ju inte det marknadsekonomi handlar om. En verkligt borgerlig regering, som både förstod och hade tilltro till marknadens mekanismer, skulle istället fokusera på att minska och förenkla regler, sänka skatter, och öppna marknader. Inte lika tilltalande för pr-folket möjligen, men betydligt mer värdefullt för ambitiösa medborgare, och i förlängningen för svenskt företagande.

Har Alliansen — och Annie Lööf — verkligen tilltro till marknaden?

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, alliansen, socialdemokraterna, företagande, ekonomi

Övertramp

Johan Westerholm:

Elin Lundgren, S, och tillika ordförande för Gävle Arbetarekommun, en av de mer tongivande och mer klassiskt socialdemokratiska valkretsarna med sin industri. Inte vilken socialdemokrat som helst med andra ord.

Elin Lundgren gjorde idag ett av de grövsta övertrampen jag sett på länge i den politiska debatten och fråntog mig all önskan och vilja att gå till attack mot Alliansregeringens ekonomiska politik. Hon satte sina ord på vad hon tyckte om Anders Borgs budgetmotion. Hon valde att direkt citera med vilka ord nazisterna i Tredje riket lät legitimera utrotning av judar, romer, förståndshandikappade, slaver, homosexuella och andra misshagliga. Arbeti macht Frei. Hon menade att Alliansen stod för samma politik.

Är bildningsnivån på våra riksdagsledamöter så låg att tanken spontant uppstår att regeringen är inriktad på att utrota grupper i det svenska samhället?

Det är förolämpande, framför allt mot de miljoner som lidit av nazisternas brott, och sorgligt att bubblan runt svenska riksdagspolitiker blivit så stark att man inte hindrar sig innan man kvittrar ut sådana uttalanden.

Socialdemokraterna ska vara glada över, och vårda, att man har någon som Johan Westerholm, som säger ifrån.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, sverige

Ingen revolution

Ligister kastar sten på poliser i Rinkeby, och somliga drömmer nostalgiskt om uppror och revolution. De förtryckta har fått nog, och slår tillbaka mot överheten. Eller?

Sakine Madon påpekar att de verkliga förlorarna är Rinkebys övriga invånare som inte kan nås av ambulanser, brandmän och polis när behovet uppstår.

Få talar för alla dem som inget annat vill än att barnen ska få en bra framtid, som sliter från morgon till kväll med lågavlönade arbeten, och som drabbas av att polis och brandkår hindras hålla lag och ordning. Visst finns det rötägg till poliser, men den här trenden av attacker handlar om något annat.

Polisen jag pratat med nämner en ytterligare central bit om vad som behöver göras utöver förebyggande insatser, förbättrad skola och liknande:

“Bekämpa och genomskåda lögner och mytbildning där kriminella framställs som förebilder, och samhällsföreträdare framställs som förtryckare”.

Det är bilden de som ger sig på oskyldiga poliser gärna vill sprida. För oss andra saknas anledning att gå i fällan och köpa den.

Det är det allmännas ansvar att se till att alla medborgare skyddas av vårt rättsväsende. Inklusive de som inte röstar, och inte ropar så högt.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, polisen, rinkeby, trygghet

Europeisk enighet

Ur Svenska Dagbladet:

Greklands ställföreträdande finansminister Christos Staikouras sa i går enligt nyhetsbyrån Bloomberg att Greklands gransknings- och räkenskapsbyrå, som lyder under finansdepartementet, för första gången ska försöka räkna ut hur stora skador Tyskland förorsakade under den nazistiska ockupationen.

När länder hamnar i ekonomiska svårigheter blir kraven på att hitta (externa) syndabockar starkare. Vi har sett hur extrema partier vuxit i Grekland, och vi har under året sett allt fler exempel på det som artikeln ovan visar på. Att euron binder samman länderna ökar risken för splittring, även om man bortser från de ekonomiska effekterna.

Frågan är i vilken utsträckning dessa strömmar tränger in i bubblan runt Bryssel. Det finns inga smärtfria lösningar på den grekiska (och portugisiska, spanska, osv) krisen. Men det är hög tid att även EU-topparna börjar se sig om efter en väg framåt. Det är trots allt lättare att genomlida svåra tider när man kan ana bättre dagar i framtiden.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu

Politikens fördärvliga frestelser

Det är lätt att bli less på det politiska samtalet, som ofta fastnar i ytligheter och undviker öppna och givande diskussioner som pesten. Ett skäl är frestelsen att medvetet misstolka meningsmotståndare, antingen för att vinna debatter och röster, eller för att stärka sin status bland de egna. När man identifierar sig som en del av den goda sidan, med de onda på andra sidan mittlinjen, är det lätt hänt att frestelsen blir en reflex.

Erik Laakso både skriver bra, och länkar till andra bra texter, om detta tråkiga fenomen.

Just denna avsaknad av hyfs är möjligen det som är främsta drivmedel åt ett tråkigt, men ofta välförtjänt, politikerförakt. Lyssnar man på, eller läser, debatter mellan ledande politiker, är det häpnadsväckande hur de talar förbi varandra och hur de medvetet missförstår såväl intentioner som klarspråk. Man kan nästan förledas tro, att ett villkor för att bli politiker på hög nivå, är att ha bristande uppfattningsförmåga. Men i själva verket är den en framtränad, förvärvad, yrkessjukdom. En del som är riktigt allvarligt skadade, skulle nog till och med hävda att det är en tillgång. Det i sig visar hur sjuk hela branschen är.

Den intressanta, och svårbesvarade, frågan är hur vi kan få ett mer civiliserat politiskt samtal. Det är värt att minnas att problemet knappast är unikt för Sverige.

Andra intressanta bloggar om: politik, debattklimat

Brandkvinnor

När huset står i lågor, och människor är fast, krävs det att modiga människor som klarar av att bära ut de utslagna kan ge sig in bland lågorna. Det står dock inte i fokus när den utbildningsansvariga på Räddningsverket reflekterar över antagningskraven för brandmän.

– Ett test där man 35 gånger ska lyfta en skivstång som väger 30 kilo är framtaget för en man och inte för en kvinna, säger Stefan Lundqvist, utbildningsansvarig på Räddningsverket.

Enligt honom ska den som söker sig till Räddningstjänsten inte behöva prestera på elitidrottsnivå för att bli anställd som brandman.

Artikeln fortsätter med hög floskeldensitet, och Lundqvist visar att han minsann har koll på vad som går hem i politiska kretsar.

Det är givetvis inte fel att vara uppmärksam på om invanda tankebanor leder till att man ställer upp irrelevanta krav, som är diskriminerande. Att vara medveten om risken är att göra sig en tjänst som arbetsgivare. Nyckelordet är dock irrelevanta.

Jag gissar att förmågan att lyfta människor som inte själva klarar att ta sig ut ur en brinnande byggnad är ett rätt rimligt krav.

HT: Johan
Andra intressanta bloggar om: politik, pk, sverige, feminism

Håll koll på slöseriet

För den som vill hålla ett öga på slöseriet med gemensamma medel rekommenderas Slöseriombudsmannen, där Martin Borgs sätter ficklampan på svårmotiverade utgifter. Bland annat lyfter han fram en granskning i SvD som beskriver hur det kritiserade Tillväxtverket spenderat hundratals miljoner på projekt, utan att ha en aning om ifall de givit någon effekt eller ej.

Men SvD kan idag berätta att varken regeringen eller Tillväxtverket vet vilka effekter pengarna har haft – trots att satsningen nu pågått i fem år och förlängts till 2014. Sammanlagt slussar regeringen 375 miljoner kronor via Tillväxtverket mellan 2007 och 2014 – utan att veta om miljonerna bidrar till att öka kvinnors företagande.

Redan i maj 2011 uppmärksammades regeringen på att det var omöjligt att utvärdera effekterna av satsningarna. Larmet kom från Tillväxtanalys, en annan statlig myndighet under Näringsdepartementet. I en rapport konstateras att dokumentationen kring stödinsatserna är så bristfällig att det inte går att veta vem som deltagit i de projekt som fått pengar.

Man kan förstås ifrågasätta om projektet varit värt pengarna även om det levt upp till alla förhoppningar, men att inte ens ta reda på det är djupt oansvarigt. Det är svårt att i förväg förutse vilka effekter reformer kommer att få i det myller som ett modernt samhälle utgör — i själva verket till sådan grad att svårigheten i sig är ett skäl att begränsa det offentligas roll — och just därför är det viktigt att man i efterhand försöka ta reda på om politiken fått önskad effekt.

Makthavare och tjänstemän kommer alltid att vara frestade att slarva med utvärderingen. SvD ska därför berömmas för att de gjort sitt jobb.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, slöseri, tillväxtverket, journalistik

Farväl Johnny

Jag träffade Johnny Munkhammar endast vid ett fåtal tillfällen, och blev alltid inspirerad av hans energi, optimism, skarpa intellekt och tilltro till den fria människans förmåga. Johnny kämpade mot cancern under flera år, och vägrade låta den styra hans liv, men imorse blev den för mycket.

Jag kände honom inte så väl, men jag saknar honom, och tänker på hans familj. Fredrik Segerfeldt har skrivit några fina rader.

Farväl Johnny.

Andra intressanta bloggar om: johnny munkhammar

Romney-Ryan

Igår meddelade Mitt Romney att hans kandidat till vicepresident blir Paul Ryan, representant från Wisconsin. I politiska kretsar är Ryan mest känd för sina ekonomiska förslag, med inriktning på privatiseringar av pensionssystemet (ej olikt det svenska), och nedskärningar i Medicaid och Medicare. Bland väljarkåren i allmänhet är han däremot rätt okänd, vilket ger både Romney- och Obamakampanjen möjligheter att måla upp en för egen del fördelaktig bild.

Jag tycker att Paul Ryan är ett intressant val. I bästa fall kan det leda till att den hittils substanslösa kampanjen kan få en injektion av sakpolitik — Ryan har visat sig vara mer inriktad på policy än politics — även om det är enkelt att föreställa sig demokratiska reklamfilmer där hus och välfärd tas ifrån pensionärer som slitit för landet.

Valet signalerar att Romney vill dubblera fokuset på ekonomin, och visa att han står för genomtänkta alternativ kontrasterat mot Obamas oförmåga att hantera både lågkonjunkturen och budgetunderskottet. Vi får se om det fungerar, eftersom konkreta planer är enklare att kritisera än generellt hållna floskler. Möjligen håller även Socialdemokraterna här hemma ett öga på resultatet.

Valet av Ryan beskrivs här och där som ett försök att få med sig de konservativa kärnväljarna, men jag tror inte att det stämmer. Istället tror jag att Romney ytterligare vill signalera kompetens för de många mittenväljare som är oroliga över vart ekonomin är på väg, och som vill se seriösa försök att hantera framtida utmaningar.

Totalt sett tror jag inte att Paul Ryan kommer att sänka Romney, vilket är det viktigaste när det gäller vicepresidenten. Dock har Obama fortfarande övertaget.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna, romney, ryan

Skärgårdsfylleri

Om det nu tillhändelsevis finns någon som tycker att den nya sjöfyllerilagen är vettig kan det vara nyttigt att ta till sig denna skärgårdsbos tankar om dess orimlighet.

Några av våra bästa vänner bor på en liten ö på ‘skrikavstånd’, d v s ca 450 m. Sveriges folk må tycka att vi är förtappade, sinnessjuka och kriminella individer som inte har i skärgården att göra, men vi brukar faktiskt då och då hela familjen slinka över till grannen, grilla och t o m (känsliga läsare ombeds sluta läsa nu) dela på en flaska vin eller två.

Så. Nu var det i alla fall sagt.

När vi ‘slinker över till grannen’ kan vi förstås inte promenera, eftersom det råkar finnas djupt och kallt vatten mellan oss och våra bästa vänner. Att simma med en två- och en femåring känns inte aktuellt.

I vår familj har vi tre gamla båtar från 60(?)-80 talen av lite olika konfiguration att välja mellan. Ingen av dem är något lyxigt fartvidunder någon rimligen kan vara avundsjuk på. En är en ren gammal bruks-plastbåt från stenåldern. De har dock en sak gemensamt; de kan alla gå över femton knop under ideala förhållanden. Den minsta går för all del att ro om man skall just till närmsta grannen, om jag nu får? Den är ju fortfarande en båt som kan gå 15 knop.

De där 450 metrarna har vi dock alltid brukat puttra i gångfart, eftersom det är säkrast för alla. Och naturligtvis har vi alltid haft flytväst på dessa ‘vansinnes-fyllefärder’ som de väl numera klassas som, om någon nu redan har bestämt sig för att jag är en risksökande idiot som gillar att försätta min familj i livsfarliga situationer.

Det alternativ som står till buds, och som liknar ‘att ta cykeln’ på land är våra kajaker. Vi äger både enmans- och tvåmans sådana. Det känns dock inte heller som det mest slående exemplet på sjövett att sätta tvååringen i dubbelkajaken, ta en ficklampa i munnen och paddla över. Särskilt inte om det blåser, går vågor och man druckit några glas vin. Cykla till grannen kan man göra även om det blåser frisk vind – men paddla kajak med små barn i?

Då är alternativet för oss med omdöme att stanna hemma, eller att avstå från vinet. Och – även om det kan vara svårt att förstå att det kan finnas så vidriga människor som jag så tycker jag vinet är en viktig del i umgänget när man slinker över till grannen för att umgås.

Läs hela, och försök sedan hålla fast vid att det är rimligt att förbjuda människor från att ta båten över till grannen när de har 0,2 promille alkohol i blodet, och alltså inte direkt är dyngraka.

Själv är jag landkrabba med ytterst begränsade erfarenheter av både båtliv och skärgården. Och just därför bör jag avhålla mig från att styra och ställa över sådant jag varken berörs av eller har djupare insikter i.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, skärgården, alkohol, glädjedödarna