johaneriksson.se

Danne Nordling har författat en utmärkt sammanfattning av debatten kring vårbudgeten, och konstaterar att den inte innehåller så mycket men att detsamma kan sägas om Socialdemokraternas otydliga kritik av den. När det gäller budgeten som sådan tycker jag att det är klokt att vara konservativ och undvika expansiv finanspolitik.

Först kan konstateras att de flesta bedömarna (DN) är överens om att vårpropositionen inte innehåller några väsentliga åtgärder eller aviserade åtgärder för att minska arbetslösheten och skapa nya jobb. Orsaken till detta har Borg förklarat ett antal gånger idag. Explicit uttryckt är situationen i Europa så skakig att risken är alltför stor att det uppstår en ny kris med bankkollapser och finansiellt kaos som följd. I ett sådant läge får inte Sverige höra till de länder som försökt expandera sig ur krisen med hjälp av lånefinansierade satsningar på tillväxt och jobb. Det skulle tydligen leda till att Sverige skulle få betala högre räntor och ev(?) drabbas av kris för bankerna (DN).

Vad det däremot finns goda skäl att vara kritisk emot är att denna inställning används som argument för att inta ett passivt förhållningssätt även till reformer som inte påverkar budgetbalansen. Jag tänker på skattereformer, av det slag som nämns här och här, arbetsmarknadsreformer, och en rad andra saker som skulle kunna göras för att göra Sverige friare, eller — om intresse för det saknas — åtminstone mer effektivt.

Istället tycks vi få nöja oss med gnäll på näringslivet av ett slags som minner om Och världen skälvde.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, vårbudgeten, alliansen, anders borg

Många av dem som ingår i vad som kanske kan kallas det politiska etablissemanget anser att sverigedemokrater helst ska behandlas som paria. Lars Ohly vägrade bli sminkad samtidigt som Jimmy Åkesson, och Håkan Juholt ville inte vara med i Agenda om han var tvungen att stå bredvid sverigedemokraten. Ibland undrar man om de lämnade trotsåldern.

Därför är det skönt, och för mig litet oväntat, att se att Miljöpartiets unga språkrör Gustaf Fridolin har en annan inställning.

Jag är så trygg med att jag inte delar politiska svar med Björn Söder, så jag skulle inte ha något emot en fika av den anledningen. Jag skulle aldrig samarbeta med SD, men det betyder inte att jag inte respekterar Sverigedemokrater som människor.

Risken med att inte skilja på åsikterna och människorna, och aldrig möts och pratar, är att vi får ett väldigt uppdelat land. Det gäller många dimensioner, uppdelningen är farlig.

Sakine Madon, som gjorde intervjun, kommenterar det hela i en ledare i Expressen. Journalister och andra politiker borde slappna av (och bete sig civiliserat). Dåliga politiska åsikter är inget virus som smittar vid beröring. Möjligen till skillnad från opinionsundersökningar …

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fridolin, miljöpartiet, sverigedemokraterna

Johan Norberg:

Att hålla sig borta är en klassisk politisk strategi. Det är lätt att projicera alla sina förhoppningar på den som inte säger något. Det är därför utlokaliserade Margot Wallström alltid är väljarnas favorit som ny S-ledare. Det är därför Carl Bildt var mest framgångsrik som moderatledare när han fredsförhandlade i Bosnien. Sen kom han hem och förlorade valet. Det är väl därför det går så bra för Stefan Löfven? ”Unik succé” utropar Aftonbladet efter att en studie har givit Socialdemokraterna betryggande 35,6 procent. ”Det går inte att hitta något motsvarande i modern tid”, citeras United Minds opinionschef.

Men Löfvens främsta framgångsrecept är att inte visa sig – inga debatter, inga skarpa förslag. Det är inte en Löfveneffekt, det är en Leijonhjärta-effekt. Så länge han håller sig undan kan både vänstersossar och mittenväljare fantisera om att han tycker precis som dem. Han gör ingen besviken och tröttar inte ut oss med käbbel.

Norberg konstaterar, korrekt, att det inte är en ny taktik att låta människor fylla tystnaden med sina förhoppningar. Han nämnar Wallström och Bildt. Tre andra exempel ligger nära till hands. Naturligtvis den nuvarande statsministern, som undviker heta debatter om sakfrågor, och hellre håller sig i bakgrunden. Det låter honom framstå som mer statsmannamässig, kompetent, till för att göra det vi alla behöver. Dessutom hans läromästare Göran Persson, som under sitt statsministerskap insåg värdet av att inte kommentera för mycket, och framför allt av att aldrig försvara sig i kriser. Han förstod att mediestormar blåste förbi, och ofta väljarnas minne med dem. Till slut även Barack Obama som fyllde sin kampanj med upplyftande floskler.

I maktposition är det en taktik som kan vara framgångsrik under en period — ibland en rätt lång sådan — men som är riskabel. Trots allt noterar väljarna vad man gör, och när man gjort tillräckligt mycket blir det svårt att hålla kvar förhoppningar som inte passar in. I opposition är det svårare att hålla sig undan sakfrågor och politik; åtminstone om inte maktinnehavarna blivit impopulära, såsom var fallet 2006.

Vi får se hur Löfven och Reinfeldt klarar sina roller. Jag finner tystnadens taktik tråkig, och på sikt riskerar den skapa en stagnerande miljö för nya idéer att växa i. Ytterst är det upp till väljarna att inte låta sig luras, och förbli skeptiska även till de tysta. Något vill de förstås. Och det är inte säkert att det är samma sak som du.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, reinfeldt, löfven

Ni kanske minns finanskrisen? Människor lånade billigt pengar till bostäder de inte hade råd med av banker som riskerade gå om omkull när verkligheten knackade på dörren. En rad stater såg till att skattebetalarna tog över risken.

Här hemma låtsas vi ibland att inget hänt. Anders Borg fiskar efter röster genom att klaga på bankernas vinster (trots att de alltså hade för låg kapitaltäckning tidigare), och nu menar Socialdemokraterna att staten bör använda SBAB för att tvinga ned boräntorna så att människor kan fortsätta att köpa bostäder de inte har råd med.

Med respekt för ägarna, det vill säga svenska folket, och alla de hårt arbetade familjer som sliter med höga boendekostnader, så måste nu regeringen inta en mycket mer aktiv ägarroll i SBAB. Men i stället ägnar man sig åt en oseriös ägarpolitik som går ut på att man vill sälja banken vid bästa möjliga tillfälle.

Vi kan konstatera att konkurrensen på bankmarknaden inte fungerar tillräckligt väl eftersom det råder en oligopolsituation med få aktörer. Vi menar att regeringen måste föra en aktiv ägarpolitik som gör det möjligt för SBAB att gå före med att minska räntegapet och därmed sätta press på andra banker.

Nog för att det kan finnas problem med konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Men man bör kanske tänka två gånger innan man vill använda statliga lånegivare till att hålla boräntorna låga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, finanskrisen, socialdemokraterna, bolån

Statistik är ett viktigt verktyg för att förstå och överblicka hur det ser ut i samhället i stort. Men eftersom data kan delas upp och betraktas på ett oräkneligt antal sätt är det också ett politiskt verktyg, som kan användas för att missleda och måla upp en bild av verkligheten som gynnar det egna partiet. Alla politiska partier — och många andra politiska organisationer — är skyldiga till det.

Mattias Lundbäck lyfter fram hur det dribblas med sysselsättningsstatistiken, både från regeringshåll och på LO:s nya kampanjsite.

Det etablerade måttet på sysselsättningen – sysselsättningsgraden – kom till bland annat för att korrigera för demografiska förändringar. Jag har tidigare noterat att regeringen slirat på sanningen genom att i stället tala om antalet sysselsatta.

Mindre uppmärksammat är att LO nu vrider statistiken på ett helt annat sätt. LO påstår i en figur på webbsidan att antalet sysselsatta minskat med 40 000. Detta är dock inte sant, om man nu räknar antalet sysselsatta. Så vi får utgå från att LO i stället räknat på sysselsättningsgraden, och därefter multiplicerat med folkmängden i åldern 15-74.

Problemet är att detta inte heller ger en rättvisande bild. Skälet är att gruppen 65-74 vuxit med närmare 180 000 personer från 2006 till 2011. Och eftersom sysselsättningsgraden i den gruppen är väldigt låg ser det därför ut som om sysselsättningen minskat.

Politiska organisationer som vill sätta en agenda har ett intresse av att använda statistik på detta vis, och det är något vi lär få leva med. Men det är viktigt att de som ska granska makthavarna — journalisterna — är både uppmärksamma och kunniga nog för att sätta siffrorna i perspektiv. Görs inte det — och jag vill påstå att så oftast är fallet — blir både den politiska debatten, och i förlängningen kvaliteten på landets styre, sämre.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, statistik, journalistik

Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, har inlett en serie blogginlägg om framtiden för liberala partier. Det första inlägget är fullt med intressanta perspektiv, och läsning rekommenderas verkligen.

Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på “nyliberal politik”. Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.

Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med “lite vänster” inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.

Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen.

Det är viktiga frågor, och de förment liberala partierna i Riksdagen har generellt sett inte varit särskilt framgångsrika i att föra fram frihetliga perspektiv, och koppla ihop idévärlden med den politiska vardagen.

Sverige har blivit avsevärt mer liberalt under de senaste trettio åren, men inte nödvändigtvis med liberala avsikter och motiveringar. Alliansregeringen är gråaktigt ickeideologisk, och har på socialdemokratiskt vis blivit en del av förvaltningen. För att undvika det måste någon genomgående tala om frihet, och självständighetens värdighet — annars kommer vakuumet fortsätta att göra de två stora partierna svårare att skilja.

Det är förstås viktigt att minnas att partipolitiken bara är en del i den politiska sfären. Men det är en viktig del. Jag är inte övertygad om att varken Centern eller Folkpartiet kan anta den roll som efterfrågas.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, liberalism, sverige

Kloka Sakine Madon:

Markeringen från liberalt håll var tidigare tydlig: blanda inte ihop politik och stat. Kritiken är lika befogad i dag, men har trist nog tystnat. Här några exempel på hur allianspartierna inte kan låta bli den syltburk de tidigare kritiserat:

Integrationsminister Erik Ullenhags satsning på www.regeringen.se/tolerans innehåller opinionsbildning mot Sverigedemokraternas påståenden. Inget fel i sig, men ministerns åsikter hör hemma på Folkpartiets hemsida. Bedriv gärna politik, men låt bli att använda regeringens hemsida för påstått neutrala fakta. I synnerhet när den inte är det.

I huvudstaden vill alliansen ha en ny kommunikationsplan, där stadens anställda inte ska tycka annat än att Stockholm är i “världsklass” och gilla att staden växer. Det vill säga dela den borgerliga majoritetens uppfattning. Utöver den kritiserade kommunikationsplanen satsar Stockholmsalliansen nu enorma summor på PR.

Denna sammanblandning av roller är ohälsosam, och onekligen har frestelsen varit för stor för allianspolitiker att hantera. Tjänstemän och myndigheter ska inte vara en del i partimaskineriet, och det är viktigt att opinionsbildare utanför partierna uppmärksammar när gränsen suddas ut. Den här bloggen argumenterade ivrigt emot hur Socialdemokraterna och staten vuxit ihop, och det är givetvis inte bättre när det är allianspolitiker som inte håller reda på vilka hattar de har på sig.

Egentligen ligger det i partiernas egenintresse att inse detta. Dagens väljare är inte särskilt partilojala, och när regeringen — likt Göran Perssons 2006 — börjar kännas småkorrupt och maktfullkomlig lär många vara beredda att röra sig över blockgränsen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, korruption, alliansen

Jan Jönsson lyfter fram våldet i hemmen i Sveriges utsatta områden. Att pojkar blir slagna av sina föräldrar är betydligt vanligare i områden som Skärmholmen och Rinkeby än i mer välmående delar av Sverige.

I den senaste trygghetsmätningen i Stockholms stad skiljer stadsdelarna Skärholmen, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta ut sig, då invånarna här är mycket mer oroliga för att utsättas för våld i hemmet än andra. Av innerstadsborna är det endast 1 procent som ofta oror sig för våld i hemmet. Skärholmen däremot ligger högst i staden med 8 procent och mörkertalet är stort.

Socialtjänsten i Skärholmen rapporterar för år 2011 en kraftig ökning av andelen inledda barnavårdsutredningar på grund av våld mot barn. Det rör sig om direkt våld mot barnet från föräldrarna, men även om våld riktat mot mamman. Under åren 2004-2010 inleddes cirka 30 procent av utredningarna i Skärholmen på grund av våld i hemmet. Under 2011 har andelen ökat till 46 procent och trenden för 2012 är fortsatt stigande. Socialsekreterarna vittnar om att våldet blivit grövre och allt oftare utövas med olika tillhyggen. Mest våldsutsatta är de yngre och mest värnlösa barnen, upp till 12 år.

Det här är förstås ytterligare en faktor till att livet i dessa områden är hårdare, och svårare, och det är bra att det uppmärksammas.

När vi talar om dessa områden hamnar fokus oftast på kriminella gäng, ofta bestående av unga invandrare (eller barn till invandrare). Det är alltför lätt att glömma att samma grupper också är överrepresenterade på andra sidan av ekvationen. Sannolikheten att drabbas av våld är avsevärd högre för en invandrare i den så kallade förorten än för den vanliga medelklasssvensken. Det är en allvarlig brist att staten inte förmår att hantera en av sina grunduppgifter — medborgarnas säkerhet — i dessa områden. Brottslingar måste lagföras, så att utrymme för en bättre kultur och omgivning skapas. Det är egentligen inte en höger-vänsterfråga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kriminalitet, sverige, utanförskap, fattigdom

Blir vi lyckliga av tillväxt? Eller mer specifikt, blir vi i den rika delen av världen lyckliga av tillväxt? Andreas Bergh har kikat närmare på de empiriska data som finns, och konstaterar att de antyder att svaret är ja.

Morgonens policyseminarium om lycka var en livlig tilldragelse. Jag är inte lika skeptisk som min medförfattare Christian Bjørnskov till att staten försöker göra gott, men politiken bör grundas på en korrekt verklighetsbeskrivning. Det tycks exempelvis vara en spridd uppfattning att lycka/välbefinnande/life satisfaction i västvärlden inte längre ökar över tid eller med inkomster över en viss nivå – den så kallade Easterlin paradoxen.

Easterlins observation gjordes 1974, och fick ökad spridning genom bland annat Richard Layards bok om lycka. Men den tycks inte stämma. Här finns ett omfattande NBER-working paper av Betsey Stevenson Justin Wolfers, som framför allt bygger på att lägga till nya data till de få punkter som fanns 1974. Mönstret blir då tydligt, både inom länder och mellan länder.

Läs gärna hela texten, och även kommentarerna som innehåller en intressant diskussion.

Vi människor har en naturlig tendens att fokusera på problem. Det är i grunden en sund inställning, som medför att vi lägger vår energi på att försöka lösa dessa, och ständigt förbättra vårt tillstånd. Men det gäller att inte tappa perspektivet när vi gör det — saker och ting blir generellt bättre.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, lycka, tillväxt

Mitt Romney vann som bekant primärvalet i Illinois, och även om främste utmanaren Rick Santorum kan vinna delegater i Louisiana, så verkar resan mot segern vara relativt ohotad.

Mattias Sundin skriver som vanligt bra, och konstaterar dessutom att Santorums val av plats för valvakan, Gettysburg, kanske inte var alldeles genomtänkt.

Slaget i Gettysburg innebar vändningen i det amerikanska inbördeskriget. Det var då Syd började förlora mot Nord. Att dra paralleller till Santorums framgångar i primärvalen i syd mot Romneys framgångar i nord ligger inte långt bort. Dessutom förlorade ju Santorum just i en sådan nordlig delstat, Illinois, vilket bara gör symboliken ännu bättre, eller sämre då ur Santorums synvinkel.

Själv befinner jag mig för tillfället i Kansas, som föredrog Santorum framför Romney. Det är förstås svårt att veta hur väl intrycket man får stämmer med stämningarna överlag, men min känsla är att ingen av kandidaterna engagerar, särskilt inte när det gäller den majoritet av människor som saknar det överdrivna intresse för politik som jag själv har. Den dominerande stämningen är leda och besvikelse, skepsis mot Washington, och en känsla av att det inte lär bli så mycket bättre med varken Romney eller Santorum vid rodret.

Marknaden ger just nu Barack Obama 59% chans att bli omvald, trots höga bensinpriser och en relativt svag återhämtning. Om de ska kunna utmana måste republikanerna hitta en engagerande berättelse. Kulturkrigets potential är knappast vad den varit, och Romney har inte fått rätt spin på sin erfarenhet från näringslivet.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna