Dags att lämna EU?

Johan Ingerö, folkpartist och LUF:are, funderar på sin blogg över om det inte vore bättre att lämna EU. Precis som jag vill Ingerö ha en folkomröstning även i Sverige om EU-konstitutionen – en sista folkomröstning kring EU-frågorna. Istället för att fråga folket enbart om konstitutionen föreslås att “Nej”-alternativet inte bara innebär ett nej till grundlagen utan även ett “Ja” till utträde ur EU.

Trots att han är Europavän är Ingerö inte alls övertygad om att han skulle rösta för konstitutionen i en sådan omröstning:

Det kunde bli en intressant debatt, och med tanke på utvecklingen mot superstat, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (med Frankrike och Tyskland…brr…) och med tanke på de protektionistiska landvinningarna på senare tid är det inte alls säkert att jag skulle rösta på Ja-linjen. Visserligen vill jag egentligen inte lämna EU. Jag vill strida för de fyra friheterna och bekämpa protektionismen, men jag tror inte att den striden går att vinna. Facken och bondelobbyn är för stark. Då är det lättare att återgå till den situation som gällde innan, med diverse frihandelsavtal med unionen. På det viset skulle vi bli ett EU-land enligt den ursrungliga EU-tanken: fri handel, fri rörlighet men också självbestämmande.

Det är intressanta tankegångar. Personligen tycker jag nog i slutändan att det är bättre att bara ta ställning till konstitutionen i sig – det måste finnas en möjlighet att säga att man vill stanna kvar i EU men att man inte tycker att konstitutionen är bra. Däremot är det utmärkt att en mer EU-kritisk hållning börjar synas även bland borgerliga debattörer. Det är mycket i EUs kärna som är bra, men det finns också mycket av protektionism, byråkrati och politisk klåfingrighet. En rejäl diskussion om vad vi vill ha EU till vore välbehövlig. På vissa håll tycks EU betraktas mer som ett mål i sig än som ett medel.

Första maj

Fredrik Federley sammanfattar på sin blogg de tal ledande socialdemokrater höll igår, då de återigen marscherade ut på gatorna för att protestera mot sitt eget vanstyre och samtidigt slå sig för bröstet över alla framgångar de åstadkommit.

För egen del blir jag lätt skrämd av den uppenbara brist på självinsikt som tycks prägla de flesta ledande socialdemokrater. Med stolta ryggar proklamerar de sin egen storhet och deras patentlösningars fullkomlighet samtidigt som arbetslösheten stiger, skoleleverna kan mindre än någonsin och den fantastiska svenska sjukvården knakar i fogarna. Nytänk behövs inom många områden och det är uppenbart att det inte kommer att komma från socialdemokratisk håll. Samarbetet med kommunister och tillväxtfientliga gröna underlättar naturligtvis inte.

Regeringsskifte behövs, om inte annat för att få in litet nya ideer i politiken. De borgerliga har inte svaret på alla frågor, och är ibland frustrerande försiktiga med att presentera nya lösningar, men de har åtminstone näsan pekande åt rätt håll, medan regeringspartiet nostalgiskt längtar tillbaka till bättre tider.

Liberal feminism?

Begreppet liberal feminist bli allt vanligare och mängden politiskt intresserade som etiketterar sig så växer i rask takt. En av dem, Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller, debatterade i P1 Morgon i morse med Svenska Dagbladets kolumnist Tomas Idergard som menar att feminismen per definition är inkompatibel med liberalismen.

Idergard menar att feminismens uppfattning om den strukturella könsmaktsordningen som påverkar alla (eller i alla fall många) av våra handlingar är omöjlig att förena med liberalismens syn på individen som ett subjekt som är fullt kapabelt att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Kjöller försökte argumentera mot detta principiella resonemang genom att visa på att det är tack vare feminister som vi har kvinnlig rösträtt, på vilket Idergard replikerade att kvinnlig rösträtt och allas lika rätt och värde i grunden är liberala ideer snarare än feministiska.

Att Kjöller egentligen inte bemötte Idergards argument (utan istället mest höjde rösten) betyder ju inte med nödvändighet att det inte finns några motargument. Såvitt jag kan se har Idergard dock en poäng: om en allt genomsyrande könsmaktordning existerar innebär det att det finns yttre omständigheter som påverkar en individs agerande som individen inte kan ta ställning till, och som tvingar individen att agera enligt ett visst mönster. Detta medför en syn på individen som är klart avskiljd från den liberala. Om könsmaktordningen å andra sidan inte är tvingande blir den feministiska analysen irrelevant eftersom det då fortfarande är individerna som står för förtrycket, inte strukturerna.

Personligen tror jag ju att den feministiska analysen är felaktig i grunden. Förvisso finns det strukturer, varav beteende efter kön är en av dem, men de är många och sinsemellan motsägande. Jag tror dessutom att det feministiska perspektivet i mångt och mycket är överflödigt – den grundläggande liberala värderingen om allas rätt att bli betraktad som unik räcker mer än väl för att ta ut riktningen.

Så till själva begreppet: finns det några liberala feminister? Nja. För all del finns det många med i grunden liberala värderingar som samtidigt kallar sig feminister, men samtidigt som de gör det överger de också liberalismen i de områden där de applicerar en feministisk analys. Tittar man på de förslag och problemformuleringar som presenteras får man också intrycket att uppfattningen att det i slutändan är individer som agerar ofta fallit ifrån.

Det finns säkerligen områden där kvinnor (och för all del män också) är eftersatta just för att de är kvinnor (eller män) – även om jag inte tror att det är så vanligt förekommande i vårt samhälle som vissa vill göra gällande. För att bemöta detta krävs dock inte feminism – det räcker väl med vanlig gammal liberalism.

Persson vet hur medierna skall tas

Göran Persson har berättat för den svenska journalistkåren att han inte vet om han vill fortsätta som partiledare och statsminister och att han skall fatta beslut om saken i höst. Givetvis har den svenska presskåren nappat på betet och spekulationerna kring vem som skulle kunna bli hans efterträdare har tagit god fart, särskilt då Margot Wallström just förklarat att hon inte är intresserad.

På Aktuellt undrar den politiske kommentatorn Mats Knutsson om det var så klokt av Persson att “tänka högt” om just detta. Då flyttas ju fokus från vilken politik man vill föra till vem som kan ta över partiet. Exakt! I dessa tider av långsamt stigande total arbetslöshet, konstant höga sjuktal och svaga budgetar så är det ju precis detta Göran Persson önskar. Och som vanligt vet han precis vad han skall säga för att få medierna att segla dit han vill. För vem tror egentligen att han planerar att avgå när Margot Wallström, som han inte vill ha, trots sitt nej är den hetaste kanditaten och hans kronprins Pär Nuder fortsätter att vara tämligen impopulär inom Rörelsen? Inte jag i alla fall.

Dags för konkreta förslag

Möt vår nye finansminister, samma som den förra. Även om Pär Nuders presentation i Riksdagen av sin första budget var betydligt mer livkraftig än det entoniga upprabblande som hans föregångare hade att erbjuda så kändes det hela ändå väldigt bekant. Finansministern är ny men politiken är densamma. Blockerade av sina tillväxtfientliga samarbetspartier erbjöds mest åtgärder mot inför valet obehaglig statistik, medan de strukturella förändringar som skulle krävas för att sätta fler människor i arbete lyste med sin frånvaro. Precis som vanligt, alltså.

Regeringens passiva politik ger de borgliga goda möjligheter att åstadkomma maktskifte, och opinionsundersökningarna antyder att väljarna inte är nöjda. För att de borgliga skall vinna valet krävs dock att man visar att man kan regera tillsammans, och att man har konkreta saker man vill genomföra snabbt. Därför är det viktigt att Alliansen senast till hösten lägger fram en gemensam budget. Än så länge kan Pär Nuder klara sig genom att peka på att det socialistiska blocket i alla fall kan komma överrens om en politik – något de borgliga ännu inte bevisat att de klarar.

Min uppmaning till Alliansen blir alltså att arbeta fram ett budgetförslag. Ett bra drag kan vara att presentera den samtidigt som regeringen lägger fram sin höstbudget. På detta vis kan väljarna tydligt se vilka som står för en aktiv politik för företagande och arbete, och vilka som blott skyfflar siffror. Med konkreta borgliga förslag på bordet kan 2006 bli ett trevligt år.

Att skaffa jobb

PM Nilsson berättar i Expressen om den från Irak hitflyttade Saleh Kabel som till slut skaffat sig ett kvalificerat jobb efter att ha hållits sysslolös av den statliga byråkratin i tre år. Hur? Genom ett samarbete mellan hans hemkommun Sollentuna och den lokala Rotaryklubben, vars medlemmar fungerat som mentorer åt några högutbildade invandrare.

Trots alla miljarder som plöjs ned i AMS, och trots alla projekt och utbildningar som invandrare som kommit till Sverige får genomgå så lyckas de väldigt sällan komma in på arbetsmarknaden. Skälet är förstås att det som krävs inte primärt är utbildningar, utan kontakter. En arbetsgivare kommer alltid att lita mer på omdömet från en bekant, än på AMS rekommendationer – ju snabbare socialdemokratin når denna insikt desto bättre skulle det vara för alla de som befinner sig utanför arbetsmarknaden.

Artikeln belyser också det som gör det svårt för socialdemokraterna att hitta en bra politik i detta område: stora centrala lösningar fungerar inte. Istället är det lokala initiativ och mindre projekt som ger utdelning. Den statliga politiken borde inrikta sig mindre på att skapa stora stödsystem och mer på att underlätta för andra att skapa små.