Litar Alliansen på marknaden?

Nyligen presenterade Socialdemokraterna sitt alternativ till höstbudgeten. De kallar den sin affärsplan vilket är något löjeväckande, och onekligen flyttar debatten från djup till yta. Innehållsmässigt finns fokus på näringslivet, med det traditionella socialdemokratiska synsättet där industripolitik och satsningar tros ligga bakom svenska framgångar. Boris Benulic skriver väl om knepigheterna med toppstyrning.

I de fyras gängs affärsplan handlar åtminstoen tre av punkterna om sådant de med största säkerhet inte vet någonting om; och formuleringen om hur ”innovationen ska sättas i centrum” är en kombination av storhetsvansinne och bristande verklighetsförankring. Smaka på den här formuleringen:
” Det svenska innovationsarbetet ska koordineras på högsta politiska nivå och kommer, om vi vinner valet, att ledas av statsministern.”

Om statsministern nu är så jävla bra på innovationer så ska han väl starta företag inte vara statsminister.

Men det är trots allt den socialdemokratiska vägen, och det är bättre med dessa ambitioner än ilskna krav på vinstförbud och förstatligande av företag.

Det ledsamma är att det inte står så mycket bättre till i Alliansen. Regeringen, och särskilt Centerpartiet, pratar om företagande, men nästan alltid slutar det med att man stoltserar med statliga satsningar på innovation, specifika näringar, eller odefinierade stöd till småföretagare. Men det är ju inte det marknadsekonomi handlar om. En verkligt borgerlig regering, som både förstod och hade tilltro till marknadens mekanismer, skulle istället fokusera på att minska och förenkla regler, sänka skatter, och öppna marknader. Inte lika tilltalande för pr-folket möjligen, men betydligt mer värdefullt för ambitiösa medborgare, och i förlängningen för svenskt företagande.

Har Alliansen — och Annie Lööf — verkligen tilltro till marknaden?

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, alliansen, socialdemokraterna, företagande, ekonomi

Mangadomen och bild 39

Simon Lundström, som fällts för barnpornografibrott i både Tingsrätten och Hovrätten för innehav av tecknade bilder, friades i Högsta domstolen. Rimligtvis är alla med demokratiskt sinnelag och en känsla för proportioner och förnuftighet glada över detta utslag. Men, som Mårten Schultz skriver i en läsvärd artikel på SVT Debatt, finns det mörka moln på himlen.

Genom en, får man säga, tämligen invecklad avvägning mellan å ena sidan de syften som ligger bakom regleringen och å andra sidan informationsfriheten som den kommer till uttryck i grundlagen fann HD att de flesta bilderna (38 stycken) inte skulle omfattas av barnpornografiregleringen. Här underkände domstolen alltså den kriminalisering som lagstiftaren, enligt lagens förarbeten, avsett att göra. HD ansåg att barnpornografiförbudet i denna del stod i strid med grundlagen.

Men så var det frågan om den 39:e bilden. De övriga 38 bilderna var, som HD skrev, ”fantasifigurer och det är uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn”. I denna del vägde informationsfriheten över intresset bakom barnpornografiregleringen. Men när det gällde bild 39 kom HD till motsatt slutsats. Denna bild var till skillnad från de övriga bilderna verklighetstrogen och omfattades därför av straffbestämmelsen. Även avseende denna bild fann dock HD att Lundström skulle frikännas, eftersom innehavet var försvarligt. Försvarligheten bestod bl.a. i Lundströms yrke och mängden av teckningar han hade i sin dator.

Som Schultz påpekar gör det rättsläget oklart för en icke-professionell vanlig svensk, och sådan osäkerhet skadar tilltron till rättsstaten. Framför allt lyfter det fram lagstiftarens ansvar att inte stifta lagar av så låg kvalitet, och med ett så moraliskt felaktigt innehåll, att situationer som denna uppstår. Regeringen bör — och borde redan tidigare — lägga fram ett förslag till förändring av barnpornografilagen, så att fantasikreationer inte kriminaliseras, och resurserna istället kan ägnas åt att bekämpa de vidriga övergrepp som riktig barnpornografi utgör.

Med nuvarande justitieminister, och hennes tveksamma inställning till rättssäkerhet, tvivlar jag på att så kommer att ske.

Andra intressanta bloggar om: politik, barnpornografi, mangadomen, juridik, alliansen, yttrandefrihet, sverige

Piskan viner

Sanna Rayman tipsar om den nya webbsidan Riksdagsrosten.se, som håller koll på hur ledamöterna i Riksdagen röstar (eller inte röstar) i olika frågor. Det är ett bra initiativ som, om den får genomslag bland journalister, ökar möjligheten för enskilda politiker att profilera sig, och för väljarna att hålla ordning på dem de skickat att stifta lagar.

Ett slående första intryck är hur partipiskan viner, särskilt bland allianspartierna (rimligen för att partiledningar för regerande partier är mer villiga att hålla ordning i leden). Sedan 2010 har det endast hänt 4 gånger att en centerpartist röstat emot sitt parti, och 1 gång vardera bland kristdemokrater och folkpartister. Än mer anmärkningsvärt är Moderaterna, vars 111 ledamöter aldrig röstat emot sin ledning, trots att man haft 16731 möjligheter att göra så.

Jag vill återupprepa något jag skrivit tidigare: det spelar ingen roll vad en ledamot tycker — rösterna avgör vad vi alla får leva med.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, riksdagen, alliansen, partipiskan

Borgs vårbudget

Danne Nordling har författat en utmärkt sammanfattning av debatten kring vårbudgeten, och konstaterar att den inte innehåller så mycket men att detsamma kan sägas om Socialdemokraternas otydliga kritik av den. När det gäller budgeten som sådan tycker jag att det är klokt att vara konservativ och undvika expansiv finanspolitik.

Först kan konstateras att de flesta bedömarna (DN) är överens om att vårpropositionen inte innehåller några väsentliga åtgärder eller aviserade åtgärder för att minska arbetslösheten och skapa nya jobb. Orsaken till detta har Borg förklarat ett antal gånger idag. Explicit uttryckt är situationen i Europa så skakig att risken är alltför stor att det uppstår en ny kris med bankkollapser och finansiellt kaos som följd. I ett sådant läge får inte Sverige höra till de länder som försökt expandera sig ur krisen med hjälp av lånefinansierade satsningar på tillväxt och jobb. Det skulle tydligen leda till att Sverige skulle få betala högre räntor och ev(?) drabbas av kris för bankerna (DN).

Vad det däremot finns goda skäl att vara kritisk emot är att denna inställning används som argument för att inta ett passivt förhållningssätt även till reformer som inte påverkar budgetbalansen. Jag tänker på skattereformer, av det slag som nämns här och här, arbetsmarknadsreformer, och en rad andra saker som skulle kunna göras för att göra Sverige friare, eller — om intresse för det saknas — åtminstone mer effektivt.

Istället tycks vi få nöja oss med gnäll på näringslivet av ett slags som minner om Och världen skälvde.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, vårbudgeten, alliansen, anders borg

Alliansstaten

Kloka Sakine Madon:

Markeringen från liberalt håll var tidigare tydlig: blanda inte ihop politik och stat. Kritiken är lika befogad i dag, men har trist nog tystnat. Här några exempel på hur allianspartierna inte kan låta bli den syltburk de tidigare kritiserat:

Integrationsminister Erik Ullenhags satsning på www.regeringen.se/tolerans innehåller opinionsbildning mot Sverigedemokraternas påståenden. Inget fel i sig, men ministerns åsikter hör hemma på Folkpartiets hemsida. Bedriv gärna politik, men låt bli att använda regeringens hemsida för påstått neutrala fakta. I synnerhet när den inte är det.

I huvudstaden vill alliansen ha en ny kommunikationsplan, där stadens anställda inte ska tycka annat än att Stockholm är i “världsklass” och gilla att staden växer. Det vill säga dela den borgerliga majoritetens uppfattning. Utöver den kritiserade kommunikationsplanen satsar Stockholmsalliansen nu enorma summor på PR.

Denna sammanblandning av roller är ohälsosam, och onekligen har frestelsen varit för stor för allianspolitiker att hantera. Tjänstemän och myndigheter ska inte vara en del i partimaskineriet, och det är viktigt att opinionsbildare utanför partierna uppmärksammar när gränsen suddas ut. Den här bloggen argumenterade ivrigt emot hur Socialdemokraterna och staten vuxit ihop, och det är givetvis inte bättre när det är allianspolitiker som inte håller reda på vilka hattar de har på sig.

Egentligen ligger det i partiernas egenintresse att inse detta. Dagens väljare är inte särskilt partilojala, och när regeringen — likt Göran Perssons 2006 — börjar kännas småkorrupt och maktfullkomlig lär många vara beredda att röra sig över blockgränsen.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, korruption, alliansen