Andra ronden: Biden vs Ryan

Inför gårdagens vicepresidentdebatt var många — inklusive jag själv — nyfikna på vilken sorts tillställning vi skulle få. Den emotionelle Joe Biden, med en förmåga att av och till slinta med tungan, mot den mer nördige Paul Ryan. Den erfarne mot nykomlingen.

Dessutom var utgångsläget rätt olika, vilket märktes på insatserna. Efter Mitt Romneys tydliga vinst i den första debatten behövde Biden entusiasmera de egna, vända trenden, och ge kampanjen ny energi. För Ryan, å andra sidan, gällde det främst att ta sig igenom debatten utan misstag, och samtidigt visa upp sin goda sida för de amerikanska väljarna.

Jag tycker att båda lyckades rätt väl med sina uppdrag. Joe Biden var aggresiv, någorlunda detaljerad i sina svar, och gjorde en del lyckade försök att klämma åt sin motståndare. (Lyckade, åtminstone om man i förväg sympatiserade med Demokraterna.) Dock lär hans ständiga hånflin när Ryan talade inte gå hem hos de väljare som ännu inte bestämt sig, och han framstod stundtals som arrogant. Ryan, å sin sida, behöll lugnet och hanterade situationen väl utan att briljera, men också utan att göra några större misstag.

För egen del föredrar jag Paul Ryans insats, men det är nog mer en fråga om personlighet än något annat.

Dessa VP-debatter har oftast liten betydelse för valutgången, och givet hur den föll ut tror jag att det blir så även denna gång. Obama har fortfarande övertaget, men har inte råd med ytterligare svaga insatser i de två återstående debatterna.

Ni kan själva se debatten här nedan.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, debatt, joe biden, paul ryan

Who Is Your Scapegoat?

Bryan Caplan:

When people complain about politics, they rarely focus on bad ideas, bad policies, or even bad situations.  Instead, the typical complainer focuses on bad people.  Every now and then, these bad people have proper names, like “Bush” or “Obama.”  But complainers usually focus on broader groups, like “the Jews,” “the fundamentalists,” “the Democrats,” or “the Chinese.”  Once a complainer picks a group, he’ll often link them to a bad idea, a bad policy, or a bad situation.  But complaints about ideas, policies, and situations come and go.  The groups a person complains about are far more stable than the details of his complaints.

Of course, every complainer thinks that his complaints are justified.  No doubt they occasionally are.  Still, when a person habitually complains about a group, it’s hard not to wonder, “Suppose there were nothing to complain about.  Wouldn’t this complainer still pick a group and complain about them?”  Many people love to have someone to hate.  They crave a scapegoat.

I think that there is a lot to this. Caplan continues by listing four characteristics of the optimal scapegoat.

  1. An optimal scapegoat must be someone you would dislike no matter what they do.
  2. An optimal scapegoat must be someone widely disliked in your society.
  3. An optimal scapegoat must be nontrivial.
  4. An optimal scapegoat must be multifaceted.

Looking at the political debate through the scapegoat lens is probably rather useful. But even more interesting is trying to observe yourself from this perspective. Who are you likely to use as a scapegoat?

In my case, the answer is likely to be eurocrats (note the choice of word!), or top level politicians in general. Hopefully, I will be able to keep that in mind, and avoid putting emphasis on their personalities and what I perceive to be their wants and wishes, and instead focus on their ideas and actions.

Wish me luck!

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, psykologi

Lögner och självbedrägerier

Det är intressant att se hur identifiering med någon politisk “sida” fördunklar tänkandet och gör det möjligt att sprida närmast vad som helst om motståndaren — förmodligen inte avsiktligt lögnaktigt. Exemplen är många, och Sanna Rayman tar upp ett som handlar om RUT-avdrag för städstrippor.

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat en ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.

Läs gärna hela texten, i vilken Rayman även redogör för Skatteverkets syn på det hela.

Ett annat exempel är ett förmodat citat, där Mats Odell säger alla föräldrar gott kan köpa lägenheter åt sina barn. Verklighetsfrämmande så det skriker om det, särskilt för föräldrar i Stockholm. Men har Odell verkligen sagt det? Det verkar inte så — Susanna Skarrie som publicerade citatet, snappade upp det på en releasefest för fem år sedan, och Odell menar att allt han sagt är att föräldrar kan vara medsökande på barnens första bostadslån. Onekligen något helt annat. Men Skarrie tycker ändå att hon gjort rätt, och försvarar sig så här:

– Det var ingen pressträff och jag har inga anteckningar eller bandinspelningar. Jag kan inte svära på exakt hur han sa det, men det som var viktigt för mig och som jag fortfarande reagerar på är andemeningen i det han sa, säger hon till dagensmedia.se och fortsätter:

– Oavsett om han försöker dribbla bort det här är det ett faktum att han inte ser bostadsfrågan som ett samhällsproblem utan en familjeangelägenhet.

Ändamålen helger medlen, och när man befinner sig i sin bubbla är det lätt att politiska motståndare blir illvilliga, rentav onda, snarare än helt enkelt några som har fel eller tycker olika.

Faller jag själv i fällan hoppas jag att ni säger till!

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, journalistik, sverige

Partisan Politics In The Echo Chamber

It is a commonly held belief that the political debate has become more partisan, less civilized, and more extreme during the last decade. In the age of strongly opinionated blogs and other media (such as Fox News or the Huffington Post), it is easy to listen only to people who shares whatever view you already hold.

In a talk at Princeton, Steven Johnson argues that this is an illusion, and that people are more in agreement than they used to be. You can watch it here.

It is certainly the case that we see a lot of slogans where arguments and reasoning would be preferable. And quite often politicians disagree on things, just because they want to be different from the other side. At the same time, diversity of opinion is not just something we must live with in a democracy, it is part of the very foundation that makes it work. It is in the clash of ideas that we find progress, and having heated debates is a cheap price to pay. Especially when they are just that: debates.

HT: Mattias
Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, media, ekokammaren