Den korrupta statens brutalitet

Peter Wolodarski målar en gripande bild av fallet Sergej Magnitskij, en man som försökte göra sin medborgerliga plikt och anmäla statliga tjänstemän som sökte plundra statskassan på 230 miljoner dollar, och för det fick betala ett fruktansvärt pris.

Men kommittén tänker i andra banor. I stället för att ställa de ansvariga till svars låter man den anklagade på inrikesministeriet utreda skattestölden, det vill säga bocken utses till trädgårdsmästare. Det slutar med en tragisk parodi på rättvisa: några veckor senare arresteras Magnitskij i sitt hem på order av dem han anklagat.

Det som sedan följer är ett år av fysisk och psykisk nedbrytning, ett tilltagande lidande under vidriga förhållanden i överfulla celler.

Magnitskij lyckas dokumentera tiden i fångenskap i detaljerade anteckningar, brev och anmälningar. 14 personer sover i skift i ett rum med åtta sängar, lamporna är tända dygnet runt, kyliga vindar sveper in eftersom fönstren är permanent öppna. Den ofta ruttna och kalla mat som serveras intas vid toalettutrymmet.

Magnitskij pressas gång på gång att erkänna sig skyldig till ett ”skattebrott” – som bär tydliga tecken av att vara uppdiktat – men vägrar. Efter ett halvår har han tappat nästan 20 kilo och börjar bli allvarligt sjuk. Han känner svåra buksmärtor. Läkare som undersöker honom konstaterar gallsten och kroniskt inflammerad bukspottskörtel och gallblåsa.

Men trots att Magnitskij utlovas ultraljud och operation flyttas han till det ökända Butyrkafängelset som saknar möjlighet att ge rätt vård.

Smärtorna tilltar men hjälpen uteblir. 20 gånger begär han och hans advokat skriftligen akut vård – dokumenten skickas till alla tänkbara instanser – men varje gång avslås begäran.

Ett par månader senare konstaterar de ansvariga på häktet att Magnitskij trots allt behöver få vård. Men när han i november 2009 anländer till en ny anstalt, som har adekvat medicinsk hjälp, blir han inte omhändertagen av läkare. Han placeras i isoleringscell av en grupp väktare. De låser fast Magnitskij med handklovar vid en säng och misshandlar honom med gummibatonger.

Utanför väntar läkare i över en timme. När de till slut släpps in ser de Magnitskij ihopkrupen på fängelse­golvet i en urinpöl. Han är död och har synliga spår av misshandel över hela kroppen.

När vi läser om korrupta stater och brutala diktaturer, ska vi minnas att detta är vad det handlar om. En kafkaliknande tillvaro för de som försöker göra gott, en kompakt tystnad från dem som sett vad som väntar den som öppnar munnen. Ryssland är i detta knappast unikt i världen. Genom att bryta ned samhällets tillit föder korruption mer korruption, och det är sannerligen ingen liten utmaning att få hjulet att snurra åt andra hållet.

Andra intressanta bloggar om: politik, ryssland, magnitskij, diktatur, demokrati

Kinesisk censur

Börjar det bli vår även i Kina? Jag tror att fler än jag blev överraskad när upproret i den kinesiska staden Wukan inte hanterades hårdhänt av myndigheterna. Bybor hade fått nog av korrupta representanter från kommunistpartiet och polisen, och slängde ut dem. Centralmakten valde att ställa sig på bybornas sida.

Trots det menar Ola Wong att svaret på den inledande frågan nej.

Så är det Pragvår på gång i Kina? Svaret är enkelt: Nej. Svårigheten med att förklara Kinas censur är att den inte är statisk. Vi journalister gillar inte sånt, för läsarna vill ha enkla budskap. (Jag känner på mig redan nu att det här kommer vara en av tidningens minst lästa kolumner den här veckan).

Censuren liknar snarare en röd ballong. Ibland sväller den och tränger ut all fri debatt ur rummet. Ibland krymper den och lämnar utrymme för samhällsdebatt om Kinas framtid. Finansiärerna bakom liberala pressröster som Caixin använder dem för mer marknadskrafter och öppenhet. Men utanför det offentliga rummet fängslas eller försvinner dissidenter och aktivister. Till julhelgen dömdes veterandissidenten Chen Wei till nio års fängelse och den av myndigheterna kidnappade rättighetsadvokaten Gao Zhisheng fick tre års fängelse, något som ledde till sällsynt kritik från FN högkommissarie för mänskliga rättigheter. Nobelpristagaren Liu Xiaobo är fortfarande bortglömd i sin cell.

Artikeln är intressant rakt igenom, så läs hela.

Kina fortsätter att vara en hårdhänt diktatur, men uppträder på ett sätt som kan vara förrädiskt om man inte är väl insatt i det kinesiska samhället. Hårdhandskarna dras på när det behövs, men när det fungerar bättre med mjuka medel och rentav litet öppenhet väljer man den vägen. Det är ingen enkel balansgång att gå. Hittils har kommunistpartiets ledning till synes lyckats väl med att gå den.

Andra intressanta bloggar om: politik, censur, kina, demokrati