johaneriksson.se

När svininfluensan närmade sig kontinenten bidrog både medierna och staten till stark oro, och staten tryckte på för att alla skulle vaccineras. Resultatet känner vi till, influensan visade sig inte vara så farlig som man befarat, och eftersom vaccinet togs fram snabbt var riskerna med det större än de annars skulle varit. Johan Norberg beskriver hur livet ser ut för en av dem som fått betala ett högt pris för massvaccineringen.

När han börjar skratta förlamas ansiktet, nackmusklerna blir alldeles lealösa och huvudet faller ner. En annan gång blir han arg eller överraskad, och han faller ihop. Han somnar under lektionerna, kan inte cykla och får inte köra bil. Det är svårt att ens ta bussen, för han somnar och hamnar på fel ställe.

Han är 19 år gammal och bor i Malmö. Allt i livet ska egentligen börja nu. Men han kommer inte att få uppleva spänning och spontanitet. Han kommer aldrig att få leva ett normalt socialt liv. Han måste stänga ute starka känslor, då de får honom att kollapsa.

Hans enda misstag var att följa myndigheternas anvisningar och pliktskyldigt vaccinera sig mot svininfluensan. Han är en av kanske 177 unga som har drabbats av narkolepsi efter massvaccineringen hösten 2009. Då var Sverige på krigsfot. Alla skulle vaccineras. Läkemedelsbolag hetsade fram ett vaccin som de begärde och slapp ansvarsfrihet för. Det utgick nästan påbud om att vi skulle vaccineras. Föräldrar som inte vaccinerade sina barn fick stränga brev om att infinna sig.

Varken tragedier som denna, eller den kostnad som föll på skattebetalarna, innebär att vi kan dra slutsatsen att vaccineringen var ett fiasko. Nu i efterhand vet vi att influensan inte muterade på ett förödande sätt. Den informationen hade vi förmodligen inte då, och beslut måste grundas på de sannolikhetskalkyler som finns. Däremot borde medierna redan då — och definitivt nu — granskat vilken information som fanns tillgänglig, och hur rimliga besluten var utifrån den. Varför gjorde den svenska staten en annorlunda bedömning än andra länder? Vilka fel begicks, som kunde ha undvikits? På tidnings- och tv-redaktioner: tog vi verkligen vårt publicistiska ansvar?

Jag efterfrågar givetvis ingen censur i någon som helst form. Däremot förtjänar branschen kritik för sin bristande kvalitet; kritik som man förhoppningsvis har förmåga att ta till sig.

Det finns inga gratisluncher. Och i detta fall fick några betala ett högt pris.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, hälsa, sverige, vaccin, svininfluensan

Some quick thoughts on books I’ve read lately.

- The Invisible Gorilla, by Christopher Chabris and Daniel Simons. Books on popularized psychology can easily end up sensationalist and superficial. This one, who has taken its name from a famous experiment, mostly avoids that and has a lot of interesting content. Still, I wished it delved a little deeper.

- The Age of the Infovore / Create Your Own Economy, by Tyler Cowen. Double title because it was first published under one name, and then another. I had big expectations on this, and the theme — how the modern economy rewards a new set of personality characteristics — is potentially deep. While I enjoyed the discussion on autism, which is what takes up most of the book, I felt the author was too busy (rightly) defending autism as having upsides as well as downsides, sometimes losing sight of the main theme.

- Leaving the Atocha Station, by Ben Lerner. Excellent novel about artistic posing, in a place where foreigners would want to do just such a thing. I enjoyed it a lot.

- Cooking for Geeks, by Jeff Potter. About what happens to food when you subject it to heat, chemicals and other things, and takes on its topic from the perspective of a curious software developer. A mix that fit me well. Recommended!

—

Andra intressanta bloggar om: psykologi, ekonomi, böcker

Fredrik Segerfeldt har gjort ett hästjobb när det gäller att lyfta fram hur svensk biståndspolitik spenderar 35 miljarder (!) kronor varje år utan att egentligen ha en aning om ifall pengarna gör någon nytta. Den intresserade bör läsa debattinlägget i Dagens Nyheter (tillsammans med Bengt Nilsson). Fler länkar finns på Fredriks blogg. Och intresserad bör man vara, både som skattebetalare och som någon som vill att världens fattiga ska kunna leva bättre.

Eftersom det både är svårt att utreda biståndets effekter, och SIDA uppenbarligen är dåliga på det (eller ointresserade?), har jag ett enkelt förslag: låt någon annan, oberoende av svensk biståndsindustri, stå för utvärderingen. Och det finns utmärkta organisationer som gör just ett sådant arbete. Bland dessa vill jag lyfta fram GiveWell, som varje år går igenom en stor mängd biståndsorganisationer och utvärderar deras arbete. Här är den nuvarande rankingen, givetvis användbar när ni själva vill skänka pengar.

Mitt förslag är som följer. Låt en andel, säg 20% (7 miljarder) av biståndet ges direkt till de organisationer som GiveWell rankar högst. Säg de fem eller tio första. Slå fast att man kommer att göra det under de kommande fem åren (GiveWell flyttar bort organisationer från toppen av sin ranking, när de inte kan spendera mer pengar på ett klokt sätt). Det lär öka sannolikheten att pengarna gör nytta rätt drastiskt.

På sikt skulle jag vilja se att biståndsbudgeten som helhet minskas, eftersom jag inte är tycker att bistånd motiverar skatteuttagets tvång. Däremot ser jag gärna att man kan göra avdrag för gåvor till biståndsorganisationer. Men givet att vi har en statlig biståndspolitik är det viktigt att pengarna används så effektivt som möjligt. Mitt förslag ovan kan vara ett steg på vägen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utveckling, bistånd, välgörenhet

Johan Westerholm är en bloggande socialdemokrat som ofta är läsvärd. Han är öppen i sitt resonerande, vilket gör att det finns något att ta ställning till. Igår funderade han kring kärnkraftens framtid, och energibesparingar i allmänhet, och slår an en olycklig ton som tyvärr är vanlig över hela det politiska spektrat, men kanske framför allt på vänstersidan och bland de gröna.

Mona Sahlin luftade en rad med åtgärder där vi i vår vardag kan spara energi. Som jag sagt tidigare är varje milliwatt värdefull för att frigöra resurser till industrin. Jag vill se bland annat miljöprövat ROT-avdrag. Altaner sparar ingen energi, det gör däremot tilläggsisolering. Nya tapeter har lite med energibesparingar att göra, mer bidrar snålspolande toaletter i form av indirekta besparingar. Mona Sahlins förslag var än enklare och än mer vardagsnära, förbjud ”stand-by”-läge på all hemelektronik. Det spar enorma mängder energi. En annan enkel åtgärd är rörelsedetektorer i våtrum, ni vet som på restauranger där lamporna går igång när du går in på toaletten.

Jag förstår varför man kan vilja verka för mer sparsamhet med elen. Men varför väljer man så ofta regleringsvägen, som innebär att beslutsfattarna (och deras tjänstemän) måste lista ut och exakt avgöra vad som är slöseri och vad som är effektivt, och skapa komplicerade regler med så få kryphål som möjligt? Om man anser att elförbrukningen är högre än vad den borde vara kan man istället helt enkelt höja elskatten. Den ekonomiska kostnaden för det blir betydligt mindre, och människor får själva lista ut var det är bäst att de gör sina besparingar. Många små beslut — om allt från tapetval och isolering till investeringsbeslut och forskningsprojekt — lär med stor sannolikhet hitta en bättre väg framåt än ett fåtal politiker och tjänstemän. Men det är klart, det är inte så enkelt att föreslå höjd elskatt samtidigt som februariräkningen dimper ned i svenskarnas brevlådor.

Ibland behövs regleringar. Ofta bör man fundera på om inte en skatt vore bättre. Oavsett vilket bör man tänka två gånger om huruvida det alls behövs någon åtgärd.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, energipolitik, kärnkraft, ekonomi

Jan Björklund i Dagens Nyheter:

I dagens globaliserade värld är kunskap det allra viktigaste för vårt lands konkurrenskraft. Välståndet för våra barn och barnbarn hänger på att Sverige är ett framgångsrikt land i övergången till en starkt kunskapsbaserad ekonomi.

Svårigheten ligger i att vi inte är de enda som tänker i dessa banor. Allt fler regeringar strävar efter att ha kunskapsintensiva företag i just sitt land. Tillväxtländer i Asien, som Kina och Indien, går från att vara billiga tillverkningsländer till att konkurrera med kunskap.

Andreas Bergh pekar på ett problem med resonemanget:

Verkligen Jan? Svårigheten? Hur tror du välståndet för våra barn och barnbarn skulle påverkas om Sverige vore det enda land som satsar på kunskap?

Denna typ av argumentation förstärker bilden av globaliseringen som en tävling där vi ska vara oroliga för att Kina och Indien reser sig ur fattigdom och börjar ägna sig åt allt mer kvalificerade sysslor.

Det är fel rent deskriptivt (tack vare frihandel kan vi dra nytta av kunskap i andra länder. Det skulle värre om världen befolkades av okunniga), normativt (ur liberalt perspektiv) och sannolikt även strategiskt (eftersom det förstärker människors oro för globaliseringen).

Ekonomi och välståndsutveckling är inte en tävling. Det finns inget mål att komma först fram till. Snarare handlar det om innovation och specialisering för att kunna skapa mer värde per arbetad timme. Globaliseringen medför att kunskap kan spridas till fler, specialiseringsgraden ökar, och att vi därigenom tillsammans blir rikare. Det handlar dessutom om att miljontals intelligenta och kreativa människor kan ta del av, och verka i, den globala ekonomin och bidra till att lösa problem och skapa nya värden.

Även den som inte bryr sig om kineser och indier har alltså skäl att glädjas över deras framgångar. Däremot är det förstås viktigt att Sverige blir ett land som uppmuntrar till innovation och entreprenöriellt risktagande, och att vi har en utbildningsmodell som är anpassad till nutiden. Men det handlar inte om att komma först till mållinjen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, globalisering, jan björklund, folkpartiet

Statsministerns uttalande om framtidens pensionsålder har skapat viss hysteri. Eller åtminstone media- och debatthysteri. Erik Laakso ser något mer sansat på det hela.

När vårt välstånd och vår välfärd gör att medellivslängden är över 80 år, är det inte helt orimligt att ifrågasätta en pensionsålder som sattes när medellivslängden låg på cirka 65 år.  Om 25 år ligger kanske medellivslängden på 84- 85 år och den åldrande befolkningen blir friskare och friskare. Vad är det då som automatiskt anger att pensionsutbetalningarna ska utgå upp emot 20 – 25 år tidigare?

Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med en offentligt satt pensionsålder. Det finns goda beräkningar av förväntade livslängder, och därför borde man kunna låta människor själva avgöra hur länge de kan och vill jobba, även med ett offentligt pensionssystem. Storleken på pensionsutbetalningarna får sättas i relation till hur länge man kan väntas uppbära den — går man i pension tidigare får man mindre pengar per månad, allt annat lika.

Sedan ligger det förstås ett ansvar på var och en att spara till sin ålderdom, och det finns onekligen saker att reformera i det svenska skattesystemet för att uppmuntra mer individuellt sparande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, pension, fredrik reinfeldt

Scott Sumner wonders whether Ben Bernanke would tell Congress that his policies depend on what fiscal policy the lawmakers adopt, and thinks the answer is no.

It seems obvious to me that Bernanke would not make that sort of statement.  It also seems obvious that the Fed should occasionally make that sort of statement, if we had a policy regime run by grown-ups that took seriously the notion that fiscal and monetary policy impact aggregate demand.  I happen to think Bernanke is a “grown-up.”  So what’s the problem?  The problem is that the other half of our policy regime is not run by grown-ups.  So Bernanke is forced to talk to Congress in much the same way I used to talk to my daughter about the tooth fairy.  He can’t simply go to Congress and lay “the facts of life” out on the table, because they can’t handle the truth.  They aren’t mentally equipped to deal with the reality that fiscal and monetary stimulus are two ways to boost AD, and if they do more the Fed will probably do less.  They live in a happy dream world where either the Fed has no power at zero rates (the Dems) or the Fed can only affect inflation whereas tax cuts affect real growth (the GOP).  Bernanke knows they live in this dream world, and hence understands that he must address them like second-graders.

The independent central bank has largely been a good idea, making commitments to low inflation more believeable than when politicians could pull the levers. Fiscal and monetary policy are not independent though, and currently it seems like fiscal policy moves first, while pretending that monetary policy is set independently (and perhaps simultaneously). Scott Sumner points out that this may not be ideal.

On the other hand, perhaps having a more flexible regime might bring us a new set of problems. Not to speak of the uproar that would be brought against central bankers when they state that they would only stimulate the economy if the fiscal policy does not.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi

Zero Hedge has a chart graphing out youth unemployment in the euro zone, along with some of the troubled countries. The numbers are worrying, to put it mildly.

Portugal is at 30.7%, Greece at 46.6%. Spain is at a mind-boggling 51.4%! You can see the chart here, and read their comments here.

Even after we get out of the current crisis, structural reforms are desperately needed if we are to see substantial growth in Europe over the coming decades. I am not knowledgable enough to say whether these statistics are a result of insider-favouring labour market laws, poor education systems, an insufficiently flexible private sector out of alignment with current global demand, or a number of other plausible culprits. But causes need to be identified, and reforms implemented. I doubt that a society can hold together with unemployment levels such as these.

Political leaders (and voters!) ought to find some inspiration in Alex Tabarrok’s recent book on innovation.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, ekonomi, tillväxt

Danne Nordling:

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN[länk] ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som “benchmark”). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Nordling oroar sig över vad effekterna på arbetslösheten av en sådan åtstramning skulle bli. Det är en berättigad oro.

Som jag ser det måste slutsatsen av att pakten ställer krav av denna magnitud vara att man kan anta att den inte kommer att följas. Det är politiskt otänkbart att genomföra besparingar i den storleksordning som krävs; italienska, belgiska, franska, och till och med tyska väljare, kommer knappast att godta det. Den alternativa vägen till budgetöverskott — kraftigt ökad tillväxt — är ytterst osannolik.

Eftersom minskade budgetunderskott verkligen krävs, men inte är lätta att få till skott, är jag fortsatt pessimistisk vad det gäller eurons framtid.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, ekonomi, finanspakten, euron

Whether you believe that government plays too big a role in society, or too small, we should be able to agree that it is better for taxes to be collected in a way that causes as little economic harm as possible. Many things can be said about the American tax code, but not that it is a pinnacle of efficiency.

Harvard economist, and adviser to Mitt Romney, Greg Mankiw lays out some ideas for tax reform that most people should be able to agree on. They follow four basic principles:

1. Broaden the base and lower the rates
2. Tax consumption rather than income
3. Tax bads rather than goods
4. Keep it simple, stupid

Why isn’t this done? Individually, a lot of the specific policies currently in place enjoy substantial political support, and although we would be better off with an overhaul it is too tempting for politicians to cherry pick individual deviations that could win them votes. Perhaps this problem is made bigger by the type of electoral system that the U.S. employs for Congress.

Sweden reformed its tax system in the early 90:s, largely following those principles. Of course, since then, complexity has grown again, as individual policies change the code without paying sufficient attention to their impact on taxation as a whole.

2012 is probably not the best year to attempt something like this in the U.S., but hopefully efforts can be made after the presidential election.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, usa, skatter