Olympic Games And Venture Capitalists

Steven Landsburg is making a sharp observation, as he often does:

By contrast, as a venture capitalist, Romney was in the business of creating wealth, not just redistributing it. You create wealth when you nurture firms that survive by fulfilling consumer demand in ordinary (non-tournament) competitive markets. You create wealth when you shut down firms that are swallowing more resources than their output is worth. You especially create wealth when you innovate — whether that innovation takes the form of new technologies or new patterns of trade. You create wealth for consumers when you outsource jobs to more efficient producers.

It’s sadly ironic, then, that Romney is being touted as a hero for his socially wasteful years at the Olympics and a villain for his socially productive years as a capitalist. Should we blame the schools?

Read the full text for a fleshed out argument.

Oversized as it is likely to be, I will certainly enjoy the coming Olympic overdose.

Andra intressanta bloggar om: politik, os, usa, mitt romney, ekonomi

Sharing The Tax Burden

Steven Landsburg has written an excellent post, in which he explains why it’s difficult to honestly describe Mitt Romney’s tax plan as redistributing money from the poor to the rich. In fact, both his and President Obama’s plans are highly progressive.

I found this particular bit worth pondering:

Note, for example, that, contrary to the impression you might have gotten from Klein’s and Krugman’s posts, both plans place the highest percentage burden on the top 1%, and both plans place a negative burden on the middle quintile — though Obama’s does both of these things to an ever-so-slightly greater extent than Romney’s does. There’s room for disagreement about which plan is fairer, but no room, I think, for disagreement about which chart is relevant.

What I find interesting is the bit about the middle quintile. What it says is that the median income earner is receiving more in transfers than she pays in taxes. I find this problematic, as it increases the risk of making the state a tool for extracting resources from those that have earned them, rather than a vehicle for solving collective problems. Obviously, in practice, I am skeptical about the state’s ability to do the latter well, but it is important that such a thing remains the ambition, as it is otherwise difficult to justify giving up such tremendous power.

I fear that a government that is paid for by ever fewer will become more dysfunctional, as well as more tyrannical. It will narrow its focus to how the pie should be divided, encouraging voters to fight for a bigger slice, while ignoring the bakers. It is difficult to say whether it is currently a reason for why the U.S. government is functioning less well than usual, but I predict that it will be of growing importance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, skatter, rättvisa

Not Taking It Slowly

Via Tyler Cowen, I stumbled upon this rather sad story:

In the United States, many lament that it takes students too long to graduate. In Germany, the School of Economics and Management in Essen is suing Marcel Pohl, for $3,772 that the institution lost in tuition revenue when he finished a bachelor’s degree and a master’s degree in 3 semesters, not the 11 that would have been expected, UPI reported. The university declined to comment. Pohl said, “When I got the lawsuit, I thought it couldn’t be true. Performance is supposed to be worth something.”

Most countries in the Western world are burdened with demographic changes that will put pressure on public retirement funds, as the population ages. Simply put, in the absence of a growth miracle, we will need to work more in order to cover our collective promises.The standard solution, unpopular but necessary, is gradually raising the retirement age. The quoted story suggests another option: having people graduate faster.

Not everyone can earn a master’s degree in three semesters, but surely Mr Pohl’s example reveals that very few should need eleven?

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utbildning, pensioner

Patent och smarta telefoner

Svenska Dagbladet rapporterar idag att ett utslag i en amerikansk domstol innebär att Samsungs smarta telefon Galaxy Nexus, inte längre kan säljas i landet efter att man förlorat en patenttvist mot Apple. I samma tidning kunde man förra hösten läsa om hur Samsung försökte stoppa försäljningen av iPhones i Frankrike och Italien.

Den politiskt intresserade ställer sig rimligen frågan om patenträtten fungerar som det är tänkt. Leder denna typ av aktioner, med alla kostnader det medför, till ökad innovation? Det är teoretiskt möjligt att Apple inte tagit fram iPhone 4S om det varit tillåtet för Samsung att ta fram Galaxy Nexus, men det krävs en rätt väl genomförd empirisk studie för att man ska tro det.

En hög innovationstakt är det som ytterst låter oss leva gott, och förbättra våra omständigheter. Vi får inte låta patent och liknande system vara ett hinder, som primärt leder till minskad innovation då juridiska kostnader gör produkter ohållbara, och mindre aktörer obetydliga.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, patent, innovation

Blir det Tyskland som lämnar först?

Förmodligen inte. Men Mattias Lundbäck konstaterar, med hjälp av siffror läckta från det tyska finansdepartementet, att det åtminstone finns skäl att fundera på det alternativet.

Och då kan vi börja jämföra. Ett fall på tio procent av BNP i Tyskland över några år, säg tre, jämförs med att Tyskland tar på sig skulder motsvarande en biljon euro. Netto tjänar Tyskland ändå 250 miljarder euro på att lämna valutaunionen.

Men det är inte en helt rättvisande jämförelse, då Tyskland i dag lånar pengar helt gratis. Om Tyskland tar på sig ytterligare en miljard i skulder via euroobligationer kommer landet förstås inte längre att vara lika kreditvärdigt. Med tre biljoner i skulder hamnar landets samlade skuldnivå på 135 procent av BNP – alltså någonstans mellan Italien och Grekland.

Inte så förvånande kanske att finansdepartementet inte vill offentliggöra den där läckta kalkylen. Den visar nämligen att Tyskland har allt att vinna på att lämna eurosamarbetet när man jämför med alternativet – att gå med på euroobligationer. Så inte undra på att 39 procent av tyskarna tycker att Tyskland bör återgå till D-marken.

Sedan är ju frågan vad som händer med övriga euro-länder, och den internationella ekonomin i stort, vilket tyskarna antagligen inte är helt likgiltiga inför.

Som jag bedömer det är de mest sannolika alternativen att euron antingen inledningsvis delas upp i två, en för länderna i norr som inte vill öka inflationen, och en för de i söder som behöver devalvera, eller att euroobligationer införs och spänningarna länder emellan ökar tills hela korthuset rasar samman i kaos. Inget av alternativen är trevliga, men det första är ändå att föredra. Och under båda kommer det, tyvärr, att bli fortsatt svåra år för greker, spanjorer och andra.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron

 

A Reason For Pessimism

Tim Black:

No, the pursuit of tax avoiders is not motivated by economic insight, but moralising ire. And as such it is indicative, not to mention an indictment, of the pre-political impulse which has prevailed throughout the response to the economic crisis. There has not been an attempt to get to grips with the systemic reasons why the economy is in the grip of a seemingly interminable malaise. Instead, there has been an eagerness to find individuals to blame, motives to single out, behaviour to condemn. It’s the bankers, it’s greed, it’s risk-taking… the litany of blame is so familiar now that some even think it’s true. As Brendan O’Neill has argued, this tendency to blame individual behaviour for social and political crises has a long history, from Nero’s fiddling and grape-eating self-indulgence as Rome burned to Marie Antoinette’s cake-eating as absolutist France collapsed.

The hunt for a scape goat, while human, is not helpful in finding a good path to travel, and will create frustration and anger amongst disoriented people across the continent. The long-term way out of mountains of public debt must surely lie in wealth-creating reforms; finding ways to improve economic growth is paramount. And yet, we hear very few of those claiming to be fit for leadership talking in those terms. Instead, they rail against greedy banks, corrupted and lazy southern Europeans, or insensitive and heartless Germans.

That truly is a reason to be pessimistic.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, skuldkrisen, ledarskap

Recommended Reading: McCloskey On Government And Markets

Via Alex Tabarrok, today’s must read is Deirdre McCloskeys marvellous text about a false belief that has become standard fare. A small excerpt:

The importation of socialism into the Third World, even in the relatively non-violent form of Congress-Party Fabian-Gandhism, unintentionally stifled growth, enriched large industrialists, and kept the people poor.  Malthusian theories hatched in the West were put into practice by India and especially China, resulting in millions of missing girls.  The capitalist-sponsored Green Revolution of dwarf hybrids was opposed by green politicians the world around, but has made places like India self-sufficient in grains.  State power in many parts of sub-Saharan Africa has been used to tax the majority of farmers in aid of the president’s cousins and a minority of urban bureaucrats.  State power in many parts of Latin America has prevented land reform and sponsored disappearances.  State ownership of oil in Nigeria and Mexico and Iraq was used to support the party in power, benefiting the people not at all.  Arab men have been kept poor, not bettered, by using state power to deny education and driver’s licenses to Arab women.  The seizure of governments by the clergy has corrupted religions and ruined economies.  The seizure of governments by the military has corrupted armies and ruined economies.

I urge you to read the text in its glorious entirety.

Markets fail, it is true. Relatively often even, against the standard of full efficiency. But so do governments, not seldom with severe consequences; often by stifling innovation which means that we cannot know what we have lost, sometimes, catastrophically, with mistakes leading to the oppression — and even deaths — of many.

Again, read the whole thing.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utveckling

U.S. Employment — Still In A Hole

Tino Sanandaji:

Prior to the recession, 70.2% of working age adults were employed in either the private or public sector. By the time Obama took over this figure had declined to 67.4%. It declined further during the Obama presidency to 66.1% today, as the working age population increased by 4.2 million while net job growth has been around zero.

Prior to the recession, 58.8% of working age adults had a private sector jobs. This number declined to 55.9% in Obama’s first month in office, and declined further to 55.1% today. The U.S private sector successfully absorbed new workers throughout the post-war period. During the Obama Presidency it failed to do so, resulting in an increasing share of Americans who cannot find jobs.

There are good graphs, and a good walkthrough of the numbers, over at the original source.

In actual fact, presidents have a significantly smaller impact on the economy than is generally believed. In the long term, we’ll see the effects of structural changes, but such effects will assert themselves after the election. Politically, it’s obviously a different story. If the economy improves over the next couple of months, Obama will almost certainly win the election. With the current situation, Romney has a decent chance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, presidentval, ekonomi

Varför saknar invandrare jobb?

Nu när den rätt fåniga debatten om Fredrik Reinfeldts konstaterande att arbetslösheten är betydligt högre bland invandrare än etniska svenskar –och alltså inte bör mötas med stimulanspolitik, då den är strukturell — har lagt sig, kanske det finns utrymme att diskutera den viktiga sakfrågan. Varför är arbetslösheten högre hos invandrare, och vad kan göras åt det?

Jasenko Selimovic gör att ambitiöst försök i Göteborgsposten, med både en saklig (och rimlig) analys, och en antydan till färdväg. Slutklämmen:

Jag har respekt för socialdemokraternas värnande om små löneskillnader och höga ingångslöner, men jag har ännu mer respekt för värnandet om människor. Antingen finns i detta land jobb även för de dåligt utbildade – de som hoppade av skolan och de som aldrig ens haft tillgång till skola av olika anledningar – eller så dömer vi dem till livslångt utanförskap och Sverige till en plågsam närvaro av extrema nationalister.

Sänkning av trösklarna må eventuellt försämra situationen lite för oss insiders, men det kommer att bli bättre för alla de outsiders som nu står utanför, de svagaste. Det kommer vi alla att vinna på.

Jag rekommenderar verkligen till läsning av hela artikeln.

Det jag vill tillägga är att vi behöver ett mindre fyrkantigt bemötande när människor anländer. Det är varken bra för de invandrades hälsa, deras framtidsutsikter, eller för Sverige som helhet, att folk skickas till förläggningar utan någon större kontakt med omgivningen tills deras ärende tuggats igenom Migrationsverkets hårt belastade maskineri. Istället bör det bli möjligt, och förväntat, att söka jobb från dag 1. Hittar man det och etablerar sig, bör man få rätt att stanna som arbetskraftsinvandrare. Med en ändrad dynamik kommer integrationen att naturligt förbättras. Det förutsätter dock, som Selimovic påpekar, en arbetsmarknad som är öppen även för outsiders.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, invandring

 

Inkomstskillnader

Debattartiklar och rapporter om växande skillnader (eller “klyftor”, om man vill tala vänsterspråk) i inkomst har stått som spön i backen, och det börjar sätta sig en bild av att de rika mumsar i sig alla nybakta delar av den ekonomiska kakan. När man behandlar aggregerat data över långa tidsperioder bör man dock komma ihåg att mycket kan ske i de aggregat man valt.

Karl Malmqvist gör följande observation:

Den visar hur stor andel av de personer som ett visst år befann sig i den tiondel av befolkningen som tjänar minst, som återfinns i samma tiondel året efter. Som vi ser minskar andelen snabbt. Drygt 40 procent av de som tillhörde tiondelen med lägst inkomster 1995, tillhör en högre inkomstgrupp nästa år. Och trenden fortsätter i takt med att tidsperioden förlängs; efter bara sex år har runt 75 procent lämnat den lägsta inkomstgruppen.

Det tycks alltså som att möjligheterna att förbättra sitt tillstånd är någorlunda goda i Sverige. Det är förstås bra.

En annan sak som slagit mig är att man nästan alltid presenterar inkomstsiffror före skatt. Men eftersom den vanligast föreslagna lösningen på ökade inkomstskillnader är högre skatter för de “rika”, borde man rimligen istället ta hänsyn till skatteuttaget, och se om ens omfördelningspolitik fått någon effekt. Om någon sitter på sådana siffror vore jag intresserad av att se dem.

Detta innebär inte att allt är frid och fröjd. Tvärtom är det ett problem att tillväxttakten för genomsnittliga svenskar är lägre än man kunde önska. Man kan dock göra sig en otjänst om man stirrar sig blind ökande skillnader, istället för att fokusera på hur vi kan åstadkomma starkare tillväxt — teknologisk utveckling — som gynnar det stora flertalet.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, tillväxt, inkomstfördelning, rättvisa