Debt Ceiling Debate Summed Up

Tim Harford tells you all you need to know to get a grip on the absurdity that is the U.S. debt ceiling debate. Key sentences:

“Mum, I’m confused. You and Dad knew what your income was going to be and you agreed all the spending. So, basically, you agreed spending that would guarantee that you’d break through the debt ceiling. So you’ve agreed to exceed the debt ceiling.”

“Yes – we agreed to exceed the debt ceiling. But we haven’t agreed to raise it. That’s the problem.”

“But that doesn’t make any sense!”

“It doesn’t matter that it doesn’t make any sense. The point is he has bargaining power now.”

As they say, read the whole thing.

I find the debate bizarre. Why have a debt ceiling, if it doesn’t actually mean anything? Because of its misguiding name, one might have thought the point of the law was to direct lawmakers into creating budgets that would keep the balance from breaking through the ceiling. But instead, it’s just an opportunity to get a new roof every few years.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, budget, finanskris, ekonomi

Att sabotera för de svaga

Så här skriver Kurt Junesjö, titulerad arbetsrättsexpert, på Brännpunkt i dagens SvD:

I stället för de ständiga attackerna mot Las behövs ett förstärkt anställningsskydd för unga som drabbas långvariga tidsbegränsade anställningar, för kvinnor som diskrimineras på grund av barnledighet, för äldre som på grund av urholkade turordningsregler blir av med sin försörjning och drivs ut i långtidsarbetslöshet.

Vad tror Junesjö egentligen blir konsekvensen av att ta bort ytterligare konkurrensfördelar från dessa onekligen utsatta grupper? Mer eller mindre arbetslöshet? Visst, för de starkare inom grupperna kan det vara gynnsamt med starkare arbetsmarknadsregleringar. Men är det inte resten som verkligen är utsatta?

Att man ogillar hur världen ser ut och fungerar, innebär inte att alla åtgärder för att förändra tillståndet är bra. Det är inte endast avsikten som räknas. Åtminstone om man vill åstadkomma mer än att signalera sin godhet.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, arbetsmarknad, las, ekonomi

Buffet On Getting Rid Of The Deficit

I could end the deficit in 5 minutes. You just pass a law that says that anytime there is a deficit of more than 3% of GDP all sitting members of congress are ineligible for reelection.

I expect they will strike a deal, although not a very good one. There will be some modest tax increases — which seems appropriate under the circumstances — and some pretend spending cuts. The way they will do it, is to cut spending in the future. Then, after they’ve been re-elected, there is a high probability that the cuts will be cancelled before they actually happen.

HT: Signal vs Noise
Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, budgetunderskott, finanskris

Om det här med medias kvalitet

Då och då citerar jag exempel på märkligheter från svenska journalister, som ofta visar på bristande kunskaper och, kanske, låg yrkesstolthet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta scoop, där MediaMarkt ska fås att be om ursäkt för OnOffs konkurs …

HT: Johan
Andra intressanta bloggar om: ekonomi, journalistik, sverige

http://intressant.se/intressant

Debatten om värnskatten fortsätter

Diskussionen om hur värnskatten bör prioriteras bland andra frågor fortsätter, bland annat på Newsmill där Skattebetalarnas Robert Gidehag skrivit ett inlägg som Johnny Munkhammar replikerat på. I sak framkommer egentligen inget nytt, men det kan vara värt att tydliggöra min poäng.

I sak har jag inget att invända mot Munkhammars resonemang. Har man att välja mellan ytterligare jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt är det förra mer angeläget på marginalen. Det är även korrekt att en höjning av den statliga inkomstskattens brytpunkt ger dynamiska effekter av samma slag som slopad värnskatt (dock är det väl sannolikt statsfinansiellt dyrare).

Det jag invänder emot är att ställa just dessa två reformer emot varandra. Rimligen går det att kompensera för slopad värnskatt på annat vis än att strunta i jobbskatteavdrag, särskilt som det handlar om en ytterligt liten del av den statliga budgeten. Johnny resonerar egentligen inte kring detta, men ett tänkbart svar är kanske att allt utrymme som finns ska användas till jobbskatteavdraget. Men i så fall borde det väl även finnas en del utgifter att skära i, som har lägre prioritet?

Dessutom tror jag att det är långsiktigt olyckligt att en av de starkare rösterna för ett avskaffande av en skatt som är både omoralisk och samhällsskadlig försvagas. Det minskar sannolikheten att skatten försvinner i framtiden.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar, jobbskatteavdrag

Munkhammar prioriterar ned värnskatten

Jag kryssade Johnny Munkhammar i det senaste riksdagsvalet, och följer därför med särskilt intresse hans förehavanden.

Jag blev rätt överraskad när jag såg Munkhammars artikel i Dagens Industri, där han skriver att han ändrat sig angående vikten av värnskattens avskaffande.

När jag kandiderade till riksdagen 2010 var avskaffandet av värnskatten således ett av mina huvudförslag. Till partistämman 2009 motionerade jag i ämnet. Jag har argumenterat för värnskattens avskaffande i otaliga anföranden och artiklar.

Men nu har jag ändrat mig. Argumenten är fortfarande giltiga, men i prioriteringen mellan olika skattesänkningar anser jag nu att fortsatta jobbskatteavdrag bör gå före.

Johan Ingerö är besviken.

Detta skrevs alltså våren 2009. Nu är det 2011, och Johnny har tillbringat mindre än ett år i riksdagen. Döm därför om min förvåning (och besvikelse) när han i Dagens Industri sågar kravet på att slopa värnskatten, till på köpet med argumentet att det är viktigare att prioritera fler jobbskatteavdrag. Detta från mannen som har skrivit flera böcker om behovet av genomgripande skattereformer i både Sverige och Europa.

Munkhammar försvarar sig på sin blogg.

Att justera en ståndpunkt i ljuset av nya fakta är det enda intellektuellt hållbara. Jag redovisar i artikeln varför jag nu anser att fler jobbskatteavdrag ska prioriteras före avskaffad värnskatt. Detta med fakta – 115 procents marginaleffekt för låginkomsttagare är högre än 56 procent för höginkomsttagare. Att inte låta uppfattningar påverkas av nya insikter är möjligen bekvämt men fegt och ointellektuellt.

Det ska sägas att Munkhammar håller fast vid sin syn på värnskattens skadlighet, men i ljuset av dessa marginaleffekter inte finner dess avskaffande prioriterat. Men litet märkligt är det ändå. Problemet ligger i att han väljer att ställa just dessa reformer — båda motiverade! — mot varandra. Budgetutrymmet är förvisso begränsat, men värnskatten står för en så ytterligt liten del av detta att motsvarande besparingar rimligtvis står att finna annorstädes. Genom att släppa frågan om värnskatten, som Johnny annars var en av få politiker som vågade driva, riskerar den nu att permanentas. Det vore synd.

Danne Nordling förklarar varför.

Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre – ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan – och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.

Det är inte hälsosamt när det politiska samtalet drivs av avundsjuka. Värnskatten måste bort, och det är tråkigt att Johnny släpper fokus på detta.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar

Paul Romer On Charter Cities

When I last wrote about charter cities, I linked to a video of economist Paul Romer describing the idea at TED. Now he’s held a second talk at TED on the same topic, and this time he talks about Honduras’ plans to actually create one. You can watch it below.

If it happens, it will be interesting to see how it turns out. The idea has some appeal, but I could see problems arising, in particular around the organization of the city’s leadership. Everyone faces a set of incentives, including charter city mayors. Is it possible to create sufficiently good ones?

Andra intressanta bloggar om: politik, paul romer, charter cities, bistånd, ekonomi, ted

Barnfattigdom

Ni har säkert inte missat Rädda barnens rapport om barnfattigdomen, och den debatt som följt därpå. Jag vill göra några anmärkningar och framför allt rekommendera en läsvärd text i sammanhanget.

Innan jag gör det borde jag dock tillstå att jag själv aldrig upplevt ett liv i fattigdom, och därför inte riktigt kan föreställa mig den press och ångest det medför. Men givetvis förstår jag ändå att det är något man inte tillönskar någon, och det kan finnas en tendens bland liberaler att avfärda problemet, kanske av rädsla för att alternativet leder till icke-liberala åtgärder. Man ska dock inte avhålla sig från att diskutera saker så som de är.

En inledande anmärkning är att rapporten definierar fattigdom i relativa termer, vilket är synd. Johnny Munkhammar förklarar på ett utmärkt sätt problemen med det synsättet, och konstaterar att den aggregerade bilden inte är så mörk som pressreleaserna vill antyda. Förutom att det relativa måttet förvrider bilden av verkligheten, bidrar det dessutom till att förminska problemet för de svenska barn som verkligen lever i fattigdom, då de döljs bland de som egentligen inte gör det.

Den som skriver bäst om ämnet i sig är Sakine Madon, vars utmärkta ledare i Expressen rekommenderas varmt. Hon skriver bland annat:

När jag växte upp med ensamstående förälder och syskon var det inte tal om veckopengar eller nya kläder. Man fick ständigt låna trasiga skridskor eller ihåliga lånestövlar som läckte vatten – om man alls hade råd att följa med på klassutflykten. Ibland saknades bröd i frysen att göra matsäck av. I tonåren kunde man äntligen börja tjäna pengar på egen hand.

Barn som lever fattigt behöver ordentligt och riktat stöd. Att bara tänka i termer av “mer bidrag till fattiga” (fattiga föräldrar) låter ädelt i många öron, men hjälper ofta inte ett skvatt. Ta gruppen fattiga skuldsatta till exempel. De obetalda räkningarna handlar i första hand inte om mat eller boende, utan om mobiltelefoni och konsumtionsvaror.
Ofta spökar problem under ytan; dålig självkänsla, stress, konflikter, missbruksproblem eller helt enkelt dålig kunskap eller oförmåga att hantera pengar. Då kvittar det med lite mer eller lite mindre i kronor och ören. Det kommer inte lösa problemen.

Den som vill komma åt barnfattigdom gör därför bäst i att diskutera riktade stöd direkt till barnen.

Fattigdom, åtminstone i väst, handlar inte enbart om ekonomi. Det handlar om hela tillvaron, hur man ser på sig själv och sin situation, om vilka verktyg man besitter för att ta sig ur den. I ett framgångsrikt samhälle måste barnen till fattiga kunna skaffa sig de kunskaper, och den självkänsla, som krävs för att lyfta sig ur sin bakgrund. Det är onekligen lättare sagt än gjort.

Det finns en roll för det offentliga att spela. Man måste åtminstone kunna röja undan de hinder man själv ställt upp. Det krävs att tryggheten i närmiljöerna upprätthålls; det krävs en skola som kan uppmuntra och stärka kunskapstörst och kreativitet. Det krävs en arbetsmarknad där människor tillåts bevisa sin duglighet.

Och vad det gäller just skolgången, som även Sakine fokuserar på, torde det väl finnas utrymme för duktiga entreprenörer att driva framgångsrika friskolor?

Tyvärr är problem som dessa svåra att lösa i en miljö där kortsiktighet och röstmaximerande plakatpolitik dominerar. Som väl är behöver inte alla lösningar uppstå i politikens domän.

Andra intressanta bloggar om: politik, barnfattigdom, ekonomi, sverige, rädda barnen

Lästips: Ondska och investeringar

Några lästips så här i slutet av helgen:

Andra intressanta bloggar om: politik, nordkorea, etiska fonder, ekonomi, diktaturer

Fungerande bistånd?

Ni som läst den här bloggen ett tag känner till att jag är något skeptiskt inställd till effektiviteten av många former av bistånd. Men kanske har Jesper Roine på Ekonomistas hittat något som kan fungera.

De kontaktade 66 stora (men inte multinationella) textilproducenter i Indien och erbjöd gratis management konsultation. En del av dem fick grundlig hjälp medan andra fick ”managment consultuing-light” (vilket i princip bara innebar att man kunde kartlägga hur de arbetade och fick möjlighet att få data som kunde användas i jämförelsen med de andra förtagen). Företagen var familjeägda, hade mellan 100 och 1000 anställda, i snitt två produktionsanläggningar och hade funnits i cirka 20 år. Givet det slumpmässiga urvalet fanns inga observerbara skillnader mellan grupperna.

Effekten av ”interventionen” är slående. Företagen som fick hjälp att effektivisera sin organisation ökade sin produktivitet med i snitt 11 procent och den totala direkta vinst ökningen uppgick till $238 000. Skulle företagen själva ha tagit kostnaden skulle detta betyda en återbetalningstid på investeringen på ett drygt år.

Managementkonsultande som biståndsarbete, alltså. Varför inte? Frågan är väl i vilken utsträckning insatser likt dessa går att skala upp. Nyckeln är att företag i länder som Indien uppmärksammas på den lågt hängande frukt som tycks finnas i form av förbättringar i management, och även mindre projekt kan kanske skapa sådan informationsspridning.

Andra intressanta bloggar om: politik, bistånd, management, ekonomi