Dagens siffra

Mattias Lundbäck:

Inkomsterna från företagsskatter i Spanien har minskat från 44,8 miljarder euro (2007) till 17,8 miljarder euro (2011).

Det är enkelt att inse att de åtstramningar som krävs för att på kort sikt uppnå balans i budgeten skulle vara drakoniska, och ytterst påfrestande för sammanhållningen i samhället. Lägg på det den 50-procentiga ungdomsarbetslösheten.

Som Arnold Kling brukade avsluta blogginlägg med dystert innehåll: Have a nice day!

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, ekonomi, spanien

Europeisk enighet

Ur Svenska Dagbladet:

Greklands ställföreträdande finansminister Christos Staikouras sa i går enligt nyhetsbyrån Bloomberg att Greklands gransknings- och räkenskapsbyrå, som lyder under finansdepartementet, för första gången ska försöka räkna ut hur stora skador Tyskland förorsakade under den nazistiska ockupationen.

När länder hamnar i ekonomiska svårigheter blir kraven på att hitta (externa) syndabockar starkare. Vi har sett hur extrema partier vuxit i Grekland, och vi har under året sett allt fler exempel på det som artikeln ovan visar på. Att euron binder samman länderna ökar risken för splittring, även om man bortser från de ekonomiska effekterna.

Frågan är i vilken utsträckning dessa strömmar tränger in i bubblan runt Bryssel. Det finns inga smärtfria lösningar på den grekiska (och portugisiska, spanska, osv) krisen. Men det är hög tid att även EU-topparna börjar se sig om efter en väg framåt. Det är trots allt lättare att genomlida svåra tider när man kan ana bättre dagar i framtiden.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu

Demokratins gränser

Jakob Heidbrink har skrivit en välgenomtänkt text om författningsdomstolars för- och nackdelar, i vilken han till slut landar i att föredra dem trots deras brister. Läsvärt, förstås.

Ett stycke tåls särskilt att tänkas på, litet vid sidan av själva huvudfrågan.

Går det verkligen an att förbundsdagen (det tyska parlamentet) skickar 200 miljarder euro tyska skattemedel till en institution som utan ansvar gentemot tyska väljare beslutar hur pengarna skall användas? Är det verkligen författningsenligt att Tyskland ger upp sin rätt att efter eget skön gestalta sin budget?

Det handlar alltså om den europeiska räddningsfonden, som skulle ge den av tyskar ej valda, och inför tyskar ej ansvariga, EU-kommissionen rätt att omfördela tyskarnas inkomster. Denna fråga, givetvis överförd även till andra länder än Tyskland, lyfter på ett tydligt vis fram ett av grundproblemen med EU:s nuvarande konstruktion, där icke-valda politiker och tjänstemän styr över avsevärda resurser skapade av människor de inte är ansvariga inför.

Demokratiskt underskott är möjligen ett rätt välvalt begrepp för att beskriva det problemet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, juridik, grundlagar

Europeisk demokrati

Dick Erixon:

I Europa har folken bara haft en roll: att säga ja till ett av etablissemangen framlagt förslag.

Demokrati handlar om mer än så. Det handlar om att olika förslag till lösningar ställs mot varandra.

En av de saker som gör att demokratin, trots sina brister, ofta låter länder undvika katastrofer av olika slag är att medborgarna har möjlighet att kasta ut politiker och politik som är alltför dålig. I någon mening ligger alltså värdet i att kunna säga nej, snarare än ja.

När det gäller EU-nivån är jag inte särskilt lockad av Erixons förslag om en av medborgarna direktvald president. Det skulle öka legitimiteten för överstatlig politik, och därigenom öppna en ny väg för resan mot en ordentlig statsbildning, nu när eurokrisen exponerat avsevärda hinder för den nuvarande. Vad som behövs är ett sätt att skala ned, återlämna politikområden till medlemmarna, och återgå till ett mellanstatligt samarbete med begränsade ambitioner.

Frågan är väl om det är möjligt, och hur det i så fall skulle gå till?

Andra intressanta bloggar om: politik, eu

Blir det Tyskland som lämnar först?

Förmodligen inte. Men Mattias Lundbäck konstaterar, med hjälp av siffror läckta från det tyska finansdepartementet, att det åtminstone finns skäl att fundera på det alternativet.

Och då kan vi börja jämföra. Ett fall på tio procent av BNP i Tyskland över några år, säg tre, jämförs med att Tyskland tar på sig skulder motsvarande en biljon euro. Netto tjänar Tyskland ändå 250 miljarder euro på att lämna valutaunionen.

Men det är inte en helt rättvisande jämförelse, då Tyskland i dag lånar pengar helt gratis. Om Tyskland tar på sig ytterligare en miljard i skulder via euroobligationer kommer landet förstås inte längre att vara lika kreditvärdigt. Med tre biljoner i skulder hamnar landets samlade skuldnivå på 135 procent av BNP – alltså någonstans mellan Italien och Grekland.

Inte så förvånande kanske att finansdepartementet inte vill offentliggöra den där läckta kalkylen. Den visar nämligen att Tyskland har allt att vinna på att lämna eurosamarbetet när man jämför med alternativet – att gå med på euroobligationer. Så inte undra på att 39 procent av tyskarna tycker att Tyskland bör återgå till D-marken.

Sedan är ju frågan vad som händer med övriga euro-länder, och den internationella ekonomin i stort, vilket tyskarna antagligen inte är helt likgiltiga inför.

Som jag bedömer det är de mest sannolika alternativen att euron antingen inledningsvis delas upp i två, en för länderna i norr som inte vill öka inflationen, och en för de i söder som behöver devalvera, eller att euroobligationer införs och spänningarna länder emellan ökar tills hela korthuset rasar samman i kaos. Inget av alternativen är trevliga, men det första är ändå att föredra. Och under båda kommer det, tyvärr, att bli fortsatt svåra år för greker, spanjorer och andra.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron

 

A Reason For Pessimism

Tim Black:

No, the pursuit of tax avoiders is not motivated by economic insight, but moralising ire. And as such it is indicative, not to mention an indictment, of the pre-political impulse which has prevailed throughout the response to the economic crisis. There has not been an attempt to get to grips with the systemic reasons why the economy is in the grip of a seemingly interminable malaise. Instead, there has been an eagerness to find individuals to blame, motives to single out, behaviour to condemn. It’s the bankers, it’s greed, it’s risk-taking… the litany of blame is so familiar now that some even think it’s true. As Brendan O’Neill has argued, this tendency to blame individual behaviour for social and political crises has a long history, from Nero’s fiddling and grape-eating self-indulgence as Rome burned to Marie Antoinette’s cake-eating as absolutist France collapsed.

The hunt for a scape goat, while human, is not helpful in finding a good path to travel, and will create frustration and anger amongst disoriented people across the continent. The long-term way out of mountains of public debt must surely lie in wealth-creating reforms; finding ways to improve economic growth is paramount. And yet, we hear very few of those claiming to be fit for leadership talking in those terms. Instead, they rail against greedy banks, corrupted and lazy southern Europeans, or insensitive and heartless Germans.

That truly is a reason to be pessimistic.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, skuldkrisen, ledarskap

Borgerlig EU-skepsis

Nils Lundgren:

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.

För tio år sedan var även jag avgjort positivt inställd till både EU och euron, dels för att jag inte hade tillräcklig förståelse för de politiska drivkrafterna, och dels för att jag fastnat i det EU-glada borgerliga group think, som envist levt kvar bland partianknutna (särskilt folkpartister), och borgerliga skribenter. Den som följt min blogg vet att jag under en längre tid blivit alltmer skeptisk.

Nils Lundgren noterar dock att även Dagens Nyheter har börjat ändra uppfattning, och fått en mer klarsynt bild över kostnaderna med framför allt euro-projektet. (Det är i och för sig lätt att i dagsläget observera problemen.) Från vår horisont, långt ifrån spansk och grekisk massarbetslöshet och stagnation, kan det vara lätt att missa vidden av problemen, men det senaste grekiska valet — och även det franska — påvisar att det projekt som syftat till europeisk fred, nu hotar kasta tidigare stabila samhällen i kaos. Slitningarna mellan länderna ökar tillsammans med pressen mot nationella ledare, och när ingen sitter på attraktiva svar dras somliga till nationalism och kommunism.

Oavsett om Grekland, Spanien och kanske fler, lämnar euron eller inte har dess medborgare ett antal besvärliga år att se fram emot. Personligen har jag svårt att se att det är möjligt att hålla fast vid ett system som pressar arbetslösheten till de problematiska nivåer vi sett. Sedelpressar kan temporärt hjälpa till, men kommer å sin sida att ställa till problem i de ekonomier som inte har behov av en sådan stimulans. Förr eller senare lär det brista, och jag tror att det bästa vore att så organiserat det nu går förbereda sig för det, och starta en rörelse mot europeisk devolution.

De positiva sidor som ändå finns med EU — den fria rörligheten, och den öppna handeln — är värda att försvara. Om den europeiska eliten håller fast i vad de har, riskerar de att även dessa saker försvinner i tumultet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, euron

Merkantilismens återkomst

Kloka ord från Danne Nordling:

Merkantilismen och analogin med vanliga hushåll är tydligen fel. Europas politik verkar styras av ett ekonomiskt tankefel. Det var ett sådant Karl Marx var ute efter när det gällde kapitalismen. Men det finns inte något sådant där. Tvärtom skulle man genom ett fasthållande av de kapitalistiska principerna ha kunnat undvika dagens kris. Länder med underskott i utrikeshandeln ska enbart kunna ha detta för att utländska kapitalister går in och investerar i nya maskiner, fabriker och anläggningar. Några fasta växelkurser och konstlade valutaunioner, som medger uppbyggnaden av gigantiska obalanser, ska man inte ha.

Detta nygamla nationella fokus på export, istället för produktivitet, har försatt oss i den ytterligt besvärliga situation vi nu befinner oss i. Tyvärr tycks det vara få som tänker i dessa banor.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, finanskris

Darkness Over Europe

2012 is a year of elections, and it has started off poorly, casting dark shadows over Europe. Ideologies sidelined, made marginal by the atrocities of the previous century, have resurfaced in the footsteps of the recession.

Am I painting too dark a picture?

In Greece, parties marching under re-designed swastikas and hammer-and-sickles won over 30% of the vote. The Radical Left and Communist Party on the one hand, and the neo-nazi Golden Dawn on the other, will all enter the Greek parliament with substantial electoral support. It is easy to understand the frustration of the common man, and the appeal of populist forces. But it is shameful to turn to hardcore communists, and nazis, no matter the circumstances.

And in France, the worrying numbers are from the first, indecisive, round. The fascist National Front captured nearly 20% of the vote, with the communist Left Front getting another 10%. And indeed, the effect on the more centrist Nicolas Sarkozy (who railed against immigrants) and next president Francois Hollande (with his sharp-left rhetorics) is easy to see.

These are worrying times. People who have cast their vote on either of these parties should be ashamed. Politicians in power, both in national governments and on the EU level, must realize that they cannot simply wash their hands.

Andra intressanta bloggar om: politik, europa, eu, grekland, frankrike, nazism, kommunism, fascism

Goolsbee On Europe

Austan Goolsbee, formerly the chairman of the Council of Economic Advisors, is now blogging. In one of his first entries, he describes the problems facing the eurozone countries.

Southern Europe has had low productivity growth and Northern Europe high productivity growth.  Normally, a country getting into trouble like that of Southern Europe would have a devaluation and use exports as their growth strategy.  But locked in at the high exchange rate, S. Europe can’t do that.  Without growth and with the credit contraction from the banks trying to reduce their leverage because of the banking crisis, these countries’ deficits are awful and likely to get worse.  Even the most savage austerity really isn’t going to fix this problem.

We know a lot about how very different economies can be held together in a monetary union.  Choose one: 1) The rich guys subsidize the poor guys permanently. 2) A massive exodus of people goes from the poor guys to the rich guys or 3) the poor guys experience massive, extended unemployment and stagnation as they try to grind down everyone’s wages and do the equivalent of a devaluation.

He predicts reoccuring financial blow-ups, followed by new subsidies from the rich countries. At least for as long as the richer members are willing to pay for it, and given current trends I doubt that will last much longer.

Spain, and other similar countries, desperately need to grow. Lower labour costs, to boost exports, is the most obvious way to achieve that in the short run. (In the long run they need structural reforms.) Voters will not accept large wage cuts, and the only alternative is to leave the euro and print money, like they have in the past.

As I have stated earlier: I am surprised by how much pain the people of the Southern European countries are willing to suffer, to save the euro. Or rather, how much pain their governments, pressured by the EU machinery, are willing to inflict on them.

It would be better if they left the euro in an organized fashion, rather than the whole system falling apart.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron