Blir det Tyskland som lämnar först?

Förmodligen inte. Men Mattias Lundbäck konstaterar, med hjälp av siffror läckta från det tyska finansdepartementet, att det åtminstone finns skäl att fundera på det alternativet.

Och då kan vi börja jämföra. Ett fall på tio procent av BNP i Tyskland över några år, säg tre, jämförs med att Tyskland tar på sig skulder motsvarande en biljon euro. Netto tjänar Tyskland ändå 250 miljarder euro på att lämna valutaunionen.

Men det är inte en helt rättvisande jämförelse, då Tyskland i dag lånar pengar helt gratis. Om Tyskland tar på sig ytterligare en miljard i skulder via euroobligationer kommer landet förstås inte längre att vara lika kreditvärdigt. Med tre biljoner i skulder hamnar landets samlade skuldnivå på 135 procent av BNP – alltså någonstans mellan Italien och Grekland.

Inte så förvånande kanske att finansdepartementet inte vill offentliggöra den där läckta kalkylen. Den visar nämligen att Tyskland har allt att vinna på att lämna eurosamarbetet när man jämför med alternativet – att gå med på euroobligationer. Så inte undra på att 39 procent av tyskarna tycker att Tyskland bör återgå till D-marken.

Sedan är ju frågan vad som händer med övriga euro-länder, och den internationella ekonomin i stort, vilket tyskarna antagligen inte är helt likgiltiga inför.

Som jag bedömer det är de mest sannolika alternativen att euron antingen inledningsvis delas upp i två, en för länderna i norr som inte vill öka inflationen, och en för de i söder som behöver devalvera, eller att euroobligationer införs och spänningarna länder emellan ökar tills hela korthuset rasar samman i kaos. Inget av alternativen är trevliga, men det första är ändå att föredra. Och under båda kommer det, tyvärr, att bli fortsatt svåra år för greker, spanjorer och andra.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron

 

Borgerlig EU-skepsis

Nils Lundgren:

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.

För tio år sedan var även jag avgjort positivt inställd till både EU och euron, dels för att jag inte hade tillräcklig förståelse för de politiska drivkrafterna, och dels för att jag fastnat i det EU-glada borgerliga group think, som envist levt kvar bland partianknutna (särskilt folkpartister), och borgerliga skribenter. Den som följt min blogg vet att jag under en längre tid blivit alltmer skeptisk.

Nils Lundgren noterar dock att även Dagens Nyheter har börjat ändra uppfattning, och fått en mer klarsynt bild över kostnaderna med framför allt euro-projektet. (Det är i och för sig lätt att i dagsläget observera problemen.) Från vår horisont, långt ifrån spansk och grekisk massarbetslöshet och stagnation, kan det vara lätt att missa vidden av problemen, men det senaste grekiska valet — och även det franska — påvisar att det projekt som syftat till europeisk fred, nu hotar kasta tidigare stabila samhällen i kaos. Slitningarna mellan länderna ökar tillsammans med pressen mot nationella ledare, och när ingen sitter på attraktiva svar dras somliga till nationalism och kommunism.

Oavsett om Grekland, Spanien och kanske fler, lämnar euron eller inte har dess medborgare ett antal besvärliga år att se fram emot. Personligen har jag svårt att se att det är möjligt att hålla fast vid ett system som pressar arbetslösheten till de problematiska nivåer vi sett. Sedelpressar kan temporärt hjälpa till, men kommer å sin sida att ställa till problem i de ekonomier som inte har behov av en sådan stimulans. Förr eller senare lär det brista, och jag tror att det bästa vore att så organiserat det nu går förbereda sig för det, och starta en rörelse mot europeisk devolution.

De positiva sidor som ändå finns med EU — den fria rörligheten, och den öppna handeln — är värda att försvara. Om den europeiska eliten håller fast i vad de har, riskerar de att även dessa saker försvinner i tumultet.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, euron

Goolsbee On Europe

Austan Goolsbee, formerly the chairman of the Council of Economic Advisors, is now blogging. In one of his first entries, he describes the problems facing the eurozone countries.

Southern Europe has had low productivity growth and Northern Europe high productivity growth.  Normally, a country getting into trouble like that of Southern Europe would have a devaluation and use exports as their growth strategy.  But locked in at the high exchange rate, S. Europe can’t do that.  Without growth and with the credit contraction from the banks trying to reduce their leverage because of the banking crisis, these countries’ deficits are awful and likely to get worse.  Even the most savage austerity really isn’t going to fix this problem.

We know a lot about how very different economies can be held together in a monetary union.  Choose one: 1) The rich guys subsidize the poor guys permanently. 2) A massive exodus of people goes from the poor guys to the rich guys or 3) the poor guys experience massive, extended unemployment and stagnation as they try to grind down everyone’s wages and do the equivalent of a devaluation.

He predicts reoccuring financial blow-ups, followed by new subsidies from the rich countries. At least for as long as the richer members are willing to pay for it, and given current trends I doubt that will last much longer.

Spain, and other similar countries, desperately need to grow. Lower labour costs, to boost exports, is the most obvious way to achieve that in the short run. (In the long run they need structural reforms.) Voters will not accept large wage cuts, and the only alternative is to leave the euro and print money, like they have in the past.

As I have stated earlier: I am surprised by how much pain the people of the Southern European countries are willing to suffer, to save the euro. Or rather, how much pain their governments, pressured by the EU machinery, are willing to inflict on them.

It would be better if they left the euro in an organized fashion, rather than the whole system falling apart.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron

Europe’s Bleak Future

Tyler Cowen paints an unhappy picture:

Quite simply, democracy is having its say. The French soon may elect a left-wing candidate who, in essence, wants to exempt France from fiscal rules and place more fiscal risk on Germany. The Dutch can no longer form a governmental consensus on the budget. The Irish will be putting the fiscal compact up for a referendum, and the Greeks are holding an election in May. Even in Germany there could be problems holding together the ruling coalition.

In general, voters are unwilling to give up their say over policy, or to regard the European Union or euro zone as necessarily superior to national interests. When it comes to the specifics, it appears increasingly likely that at least one national electorate will pull the plug on the entire set of bailouts and austerity programs.

I’m a little surprised that Greece and Spain have put up with the pain the eurozone is dishing out. But the voters haven’t had their say — indeed, eurocrats are doing what they can to keep the electorate out of things — and it’s not a stable situation.

I am not optimistic about the euro, or the effects it will have on the European Union. Still, it is very difficult to see what’s ahead of us.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, euron

Problemet med finanspakten

Danne Nordling:

Det har förvisso funnits en del hemlighetsmakeri kring finanspaktens innehåll. Men borde inte DN[länk] ändå ha uppmärksammat vad som står under artikel 4 i de olika utkasten? Där framgår det att länder med en relation för statsskulden som är över 60 procent av BNP skall reducera den med en tjugondel per år (som “benchmark”). Detta är ett mycket hårt krav både på de länder som idag befinner sig i en akut skuldkris och även på andra.

Om vi tillämpar kravet på Italien innebär det att skulden på 121 procent ska reduceras med 6 procentenheter av BNP varje år i åtminstone tio år framöver (ceteris paribus). Hur skulle det vara möjligt att så gott som omedelbart gå från ett budgetunderskott på drygt 2 procent av BNP till ett överskott på 6 procent år efter år?

Nordling oroar sig över vad effekterna på arbetslösheten av en sådan åtstramning skulle bli. Det är en berättigad oro.

Som jag ser det måste slutsatsen av att pakten ställer krav av denna magnitud vara att man kan anta att den inte kommer att följas. Det är politiskt otänkbart att genomföra besparingar i den storleksordning som krävs; italienska, belgiska, franska, och till och med tyska väljare, kommer knappast att godta det. Den alternativa vägen till budgetöverskott — kraftigt ökad tillväxt — är ytterst osannolik.

Eftersom minskade budgetunderskott verkligen krävs, men inte är lätta att få till skott, är jag fortsatt pessimistisk vad det gäller eurons framtid.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, ekonomi, finanspakten, euron

Ska euron räddas med planerande från toppen?

I en debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver nationalekonomen Mats Persson linjerna i den räddningsaktion som firma Merkozy vill anordna, och som stipulerar ett system med böter för alltför stora budgetunderskott. Låter det bekant, så är det för att det utgjorde grunden i det system som ignorerades av Frankrike och Tyskland, och förstås även av de länder som nu befinner sig i krisens mitt. Persson är skeptisk till förmågan att planera något såpass komplext från ovan, och undrar om inte marknadens mekanismer — trots sina brister — ändå är att föredra.

Den nya pakten, med administrativa böter i kombination med billiga lån från en fond, verkar ologisk. Marknaden för statsobligationer fungerade bra under 2010 och 2011: när det blev känt att Grekland och Italien misskötte sig steg räntorna på deras nyupplåning, helt enligt teorin. Men då ingrep de andra euroländerna och lånade ut pengar billigt, till en ränta under marknadsräntan. Därigenom minskade man pressen på underskottsländerna att reformera sina ekonomier.

Nu vill Merkel och Sarkozy alltså införa ett system med böter. Man upphäver marknadens ”böter” genom att sätta upp en fond som ger billiga lån, men man inför administrativa böter i stället. Och dessa böter skapar fiendskap mellan länderna, till skillnad från marknadsräntan som är anonym och automatisk. Vad är tanken? Ett svar kan vara att marknaden inte fungerar perfekt. Nej, det är sant. Men frågan är inte om marknaden fungerar perfekt utan om den fungerar bättre än ett politiskt system med böter. Det är en öppen fråga – i själva verket just den fråga som måste diskuteras innan vi fattar några förhastade beslut.

Som alltid rekommenderas läsning av hela artikeln!

HT: Sven
Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, skuldkrisen, euron