Facklig solidaritet

Nerikes Allehanda skriver om Hüseyin Kizilca, kurd från Turkiet, som ska utvisas från Sverige för att facket tycker att han haft för låg lön. Med 216 kronor i månaden:

Precis som reglerna kräver hade han jobbat i ett halvår som asylsökande och var garanterad fortsatt arbete i minst ett år. Men det fanns ett problem som varken Hüseyin eller hans arbetsgivare visste om. Den anställde måste ha en lön som är i nivå med kollektivavtalet inom branschen.

Hotell- och restaurangfackets minimilön ligger på 18 216 kronor för heltid, men Hüseyin hade bara tjänat 18 000 det första halvåret.

Skillnaden – 216 kronor –gjorde att facket rekommenderade att hans ansökan skulle avslås.

Eftersom Migrationsverket nästan alltid följer fackets rekommendation blev det också så. I slutet av mars fick Hüseyin beskedet att han skulle tvingas lämna landet.

Fackförbund går ut på att stärka sin förhandlingsposition genom att vara många. De kan bidra med trygghet, och även åstadkomma bättre ersättning för utfört jobb. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa fördelar generellt tilldelas dem som befinner sig på insidan, inte sällan på bekostnad av folk som Hüseyin. Det är i sig inte ett argument mot att anställda går samman, men man bör vara skeptisk mot allmänna deklarationer om solidaritet med de svaga.

Och i just det här fallet kan man ju tycka att litet medmänsklighet kunde vara på sin plats.

Det verkligt bisarra är dock att Hotell- och restaurangfacket får avgöra om människor får bo i Sverige.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, fackförbund