Not From The Onion

Unfortunately, one might perhaps add. The Guardian has the most bizarre story of today.

With a line-up that includes Drew Barrymore, David Beckham, Orlando Bloom, and Ricky Martin, the UN’s choice of ambassadors has been known to cause raised eyebrows or the odd smirk.

Seldom, however, has there been such anger, or questioning of the organisation’s credibility, as that greeting the appointment of a new international envoy for tourism: Robert Mugabe.

That’s right. The tyrant of Harare will now provide you with lovely tourism advice, with the blessing of the United Nations.

Andra intressanta bloggar om: politik, mugabe, fn, zimbabwe

Fredrik Segerfeldt: FN – Spruckna drömmar

För nästan ett år sedan skrev Fredrik Segerfeldt på sin blogg att han hade ett halvfärdigt manus på sin dator. Han berättade att han gärna ville skriva en FN-kritisk debattbok, och bad om pengar för att kunna slutföra den. Jag skänkte några slantar, av åtminstone tre skäl.

För det första är ämnet viktigt. Läsare av bloggen vet att jag både irriterar mig på, och oroar mig för, att organisationen betraktas som ett moraliskt föredöme vars ord och beslut ibland närmast betraktas som heliga. Åtminstone i Sverige. För det andra är Fredrik en skarp författare som både kan argumentera välgrundat och seriöst, och samtidigt vara tillräckligt provocerande för att väcka debatt — något som saknats i denna fråga. För det tredje är själva tillvägagångssättet spännande. Och Fredrik visade, genom att snabbt dra in mer pengar än han bett om, att det är möjligt att genomföra slika projekt utan sponsring från vare sig stat eller intresseorganisationer.

Nu finns boken ute i handeln, och frågan man ställer sig är: Har Fredrik lyckats i sin ambition? Jag tycker på det stora hela att svaret är ja. FN:s grundpelare är säkerhet, mänskliga rättigheter och utveckling, och boken driver tesen att organisationen är oförmögen att främja någotdera. Exempel ges på misslyckanden inom främst de två senare, och utöver det på den utbredda korruption som förekommer. Grundproblemet utgörs, menar Segerfeldt, av att världens nationer, eller åtminstone deras ledare, faktiskt inte är förenade. Diktaturer och demokratier drivs av väsensskilda värderingar mot oförenliga mål. I det är jag helt enig, och Segerfeldt ger ett flertal exempel där denna motsättning medfört att FN stått passivt medan människor förtryckts och mördats, ofta av sina egna ledare.

FN fyller en viktig roll som en plats där världens ledare kan samtala. Men som etisk kompass duger den illa. Som föredöme, värt att tillsjungas i skolorna är den olämplig.

Jag har dock några invändningar mot boken. Dels är den för kort (eller för bred), vilket gör att exempel och argument snabbt flyter förbi utan att de riktigt hinner sätta sig. Den rätt omfattande ambitionen lider litet av formatet, och det hade kanske varit bättre med ett något smalare fokus. Det höga tempot gör att den visserligen riktiga argumentationen inte riktigt griper tag i en, och de många exemplen på bisarra utnämningar och korruption (Libyen som ordförande i MR-rådet …) kommer ibland i vägen för dess konsekvenser. Kapitlen om utveckling och bistånd, där forskning ignoreras och resultat inte framstår som det viktigaste, är visserligen upprörande men borde kanske ha kapats till förmån för mer detaljerade beskrivningar av några utvalda fall där organisationen katastrofalt misslyckats försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Det fruktansvärda folkmordet i Rwanda gås exempelvis igenom på ett fåtal sidor, vilket inte räcker till.

Segerfeldt för fram Demokratiernas Förbund som en potentiell lösning på problemet. Det är en god tanke, som jag själv fört fram av och till. Men boken lyckas inte övertygande förklara vad som skulle driva fram bildandet av en sådan organisation. Jag har svårt att se att något land är villigt att lägga ned de resurser, och den potentiellt hårda kritik (inte minst från sina egna väljare!) som förmodligen skulle vänta. Försöken att få demokratierna att arbeta tillsammans i FN har inte heller varit helt framgångsrika, även om det nog är en enklare väg framåt.

Allt som allt hoppas jag att boken väcker debatt, och bidrar till en litet nyktrare syn på FN:s förmåga och roll. Fredrik Segerfeldts bok har sina brister, men är läsvärd och välargumenterad.

Andra intressanta bloggar om: politik, fn, sverige