Skärgårdsfylleri

Om det nu tillhändelsevis finns någon som tycker att den nya sjöfyllerilagen är vettig kan det vara nyttigt att ta till sig denna skärgårdsbos tankar om dess orimlighet.

Några av våra bästa vänner bor på en liten ö på ‘skrikavstånd’, d v s ca 450 m. Sveriges folk må tycka att vi är förtappade, sinnessjuka och kriminella individer som inte har i skärgården att göra, men vi brukar faktiskt då och då hela familjen slinka över till grannen, grilla och t o m (känsliga läsare ombeds sluta läsa nu) dela på en flaska vin eller två.

Så. Nu var det i alla fall sagt.

När vi ‘slinker över till grannen’ kan vi förstås inte promenera, eftersom det råkar finnas djupt och kallt vatten mellan oss och våra bästa vänner. Att simma med en två- och en femåring känns inte aktuellt.

I vår familj har vi tre gamla båtar från 60(?)-80 talen av lite olika konfiguration att välja mellan. Ingen av dem är något lyxigt fartvidunder någon rimligen kan vara avundsjuk på. En är en ren gammal bruks-plastbåt från stenåldern. De har dock en sak gemensamt; de kan alla gå över femton knop under ideala förhållanden. Den minsta går för all del att ro om man skall just till närmsta grannen, om jag nu får? Den är ju fortfarande en båt som kan gå 15 knop.

De där 450 metrarna har vi dock alltid brukat puttra i gångfart, eftersom det är säkrast för alla. Och naturligtvis har vi alltid haft flytväst på dessa ‘vansinnes-fyllefärder’ som de väl numera klassas som, om någon nu redan har bestämt sig för att jag är en risksökande idiot som gillar att försätta min familj i livsfarliga situationer.

Det alternativ som står till buds, och som liknar ‘att ta cykeln’ på land är våra kajaker. Vi äger både enmans- och tvåmans sådana. Det känns dock inte heller som det mest slående exemplet på sjövett att sätta tvååringen i dubbelkajaken, ta en ficklampa i munnen och paddla över. Särskilt inte om det blåser, går vågor och man druckit några glas vin. Cykla till grannen kan man göra även om det blåser frisk vind – men paddla kajak med små barn i?

Då är alternativet för oss med omdöme att stanna hemma, eller att avstå från vinet. Och – även om det kan vara svårt att förstå att det kan finnas så vidriga människor som jag så tycker jag vinet är en viktig del i umgänget när man slinker över till grannen för att umgås.

Läs hela, och försök sedan hålla fast vid att det är rimligt att förbjuda människor från att ta båten över till grannen när de har 0,2 promille alkohol i blodet, och alltså inte direkt är dyngraka.

Själv är jag landkrabba med ytterst begränsade erfarenheter av både båtliv och skärgården. Och just därför bör jag avhålla mig från att styra och ställa över sådant jag varken berörs av eller har djupare insikter i.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, skärgården, alkohol, glädjedödarna

Fortsatt kamp mot glädjedödarna

Mattias Svensson fortsätter kampen mot frihetsinskränkande förbud, och har tillsammans med riksdagsledamoten Maria Abrahamsson skrivit en bra debattartikel.

Lagstiftarna bör avhålla sig från att stifta lagar baserade på moraliserande föreställningar om hur medborgarna från tid till annan bör äta, dricka, motionera eller vad det nu kan handla om. I linje med det bör statens ansvar för den enskildes handlingar inte sträcka sig hur långt som helst. Det finns fortfarande människor som nu på sommaren vill ta en cigarett efter ett bad på stranden, ge sina eventuellt överviktiga barn en extra glass i värmen eller ta ett par pilsner när de för sin fritidsbåt i ett stilla vatten. Låt dem göra det utan statliga pekpinnar!

Ytterst handlar det om en grundläggande respekt för människors värdighet och förmåga.

Därtill är det givetvis ingen slump att förbuden riktas mot grupper med låg status i samhället, vilket jag skrivit om tidigare. Men dessa människor förtjänar, liksom alla andra, den grundläggande respekt som innebär att de får leva sina liv som de finner gott.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, folkhälsa, förmynderi, glädjedödarna

More On Bloomberg’s Soda Ban

Paternalism of the Bloomberg soda ban kind gets my blood boiling like few other things — perhaps because of its combination of pettiness and arrogance — and I wrote about it a little while ago. In part, the NYC mayor, has rested his arguments on studies conducted by Brian Wansink and David Just. They are not at all pleased:

On June 1 — National Donut Day — New York City’s mayor proposed a restaurant ban for any soft drink over 16-ounces. The hope is that by banning big drinks people will drink less and weigh less. He and others cited our research as the science behind the policy. Indeed, a dozen of our studies show when you randomly give people large sizes of food like popcorn and French fries, they overeat. Another of our cited studies showed that people ate 73 percent more soup when eating from a soup bowl that secretly refilled itself.

There’s a critical difference between the lab and Lexington Avenue that the mayor’s office didn’t account for: when Joe the Plumber and Bob the Banker buy soft drinks, they buy the size they want. They aren’t randomly forced to take a 44-ouncer when they really wanted a 12-ouncer. Moreover, their Coke or Pepsi doesn’t magically refill itself. If that happened, they’d overdrink. Instead, most restaurants give us a choice of a small or large drink — just as nearly every fast food outlet gives us a choice of small, medium, or large fries, and every movie theatre gives us a choice of small, medium, or large popcorn. People who want a little buy a little, and people who want a lot figure a way to get it.

Yes, we have found that when people are given larger portions, they do drink or eat substantially more. But to claim that these results imply that the ban will be effective is to ignore our larger body of work. In our experiments, subjects were given larger or smaller portions of food in a dining or party setting, where they were unlikely to notice portion size. It is exactly because participants weren’t paying attention that we got the results we did.

Not only is the ban an unjust restriction of liberty, and unvirtuous attack on low-status people. It is also highly unlikely to be effective at achieving its stated aims.

Andra intressanta bloggar om: politik, glädjedödarna, usa, new york

Things That Make Me Angry: Government Regulation Edition

Mike Munger relays this story, written by William McGurn in the Wall Street Journal [gated]:

This Thursday, in a parish hall not far from the New Jersey town green where George Washington once made his winter headquarters, as many as 300 people will gather for their Thanksgiving meal. Some will be homeless, some will be mentally ill, some will be old, and some will be folks and families who have just hit a hard patch. For all of them, Morristown’s Community Soup Kitchen and Outreach Center is one of the few blessings they can count on…This the men and women of the Community Soup Kitchen have provided for 26 years, not once missing a day. Now comes a challenge greater than any snowstorm or power outage. Earlier this year, the Morristown Division of Health ruled that henceforth the soup kitchen would be considered a ‘retail’ food establishment under New Jersey law…Most obvious is the higher cost: at least $150,000 more a year…Much of this cost results from a new prohibition on people donating food they’ve prepared at home. For those on the giving end, often this was the only way they could participate, so eliminating their contributions means eliminating volunteers. For those on the receiving end, it means no more homemade meat loaf, lasagna, cakes and so forth. All, of course, in the name of food safety. Still, one suspects that when a co-worker brings a tin of Christmas cookies to a friend inside Morristown’s Division of Health, those cookies are not forbidden because they do not come wrapped from a supermarket or approved restaurant…In the 26 years this kitchen has been open, there seems to be no case of food poisoning.

Well meaning health inspection bureaucrats are denying poor people food for their own health, even though no one has gotten sick in 26 years!

This is hardly the only instance of misguided aid from the regulators. That doesn’t make it any less upsetting.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, välgörenhet, regleringar, glädjedödarna