Inkomstskillnader

Debattartiklar och rapporter om växande skillnader (eller “klyftor”, om man vill tala vänsterspråk) i inkomst har stått som spön i backen, och det börjar sätta sig en bild av att de rika mumsar i sig alla nybakta delar av den ekonomiska kakan. När man behandlar aggregerat data över långa tidsperioder bör man dock komma ihåg att mycket kan ske i de aggregat man valt.

Karl Malmqvist gör följande observation:

Den visar hur stor andel av de personer som ett visst år befann sig i den tiondel av befolkningen som tjänar minst, som återfinns i samma tiondel året efter. Som vi ser minskar andelen snabbt. Drygt 40 procent av de som tillhörde tiondelen med lägst inkomster 1995, tillhör en högre inkomstgrupp nästa år. Och trenden fortsätter i takt med att tidsperioden förlängs; efter bara sex år har runt 75 procent lämnat den lägsta inkomstgruppen.

Det tycks alltså som att möjligheterna att förbättra sitt tillstånd är någorlunda goda i Sverige. Det är förstås bra.

En annan sak som slagit mig är att man nästan alltid presenterar inkomstsiffror före skatt. Men eftersom den vanligast föreslagna lösningen på ökade inkomstskillnader är högre skatter för de “rika”, borde man rimligen istället ta hänsyn till skatteuttaget, och se om ens omfördelningspolitik fått någon effekt. Om någon sitter på sådana siffror vore jag intresserad av att se dem.

Detta innebär inte att allt är frid och fröjd. Tvärtom är det ett problem att tillväxttakten för genomsnittliga svenskar är lägre än man kunde önska. Man kan dock göra sig en otjänst om man stirrar sig blind ökande skillnader, istället för att fokusera på hur vi kan åstadkomma starkare tillväxt — teknologisk utveckling — som gynnar det stora flertalet.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, tillväxt, inkomstfördelning, rättvisa

Det här med inkomstfördelning

Inkomstfördelning är ett ämne som nästan alltid är på tapeten. Vänsterrörelser och partier talar högljutt om ökande klyftor, kalla samhällen i sönderfall, och de rikas rovdrift på de fattiga. Liberaler och konservativa talar om omfördelningspolitikens effekter på incitament och tillväxt. Journalister skriver gärna om människor på samhällets undre halva (men sällan på botten!), och antyder, utan att riktigt förklara hur, att de på ett eller annat sätt blivit lurade. I bakgrunden, åtminstone i den svenska debatten, finns ständigt USA. Landet i väster som får vara både förebild och, framför allt, hotbild för hur det kan gå.

Jesper Roine har skrivit ett blogginlägg om utvecklingen i Sverige och USA, och konstaterar att det både finns likheter och skillnader.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av “The World Top Income Database“).

Läs orginalkällan för ett antal tydliggörande grafer. Uppenbarligen har omfördelningspolitiken viss effekt. Lika uppenbart har den globala utvecklingen ökat inkomstspridningen.

Det jag saknar i den politiska debatten är en diskussion om vilken sorts inkomstklyftor som är bra, och vilka som är dåliga. Nästan alltid nöjer sig debattörerna med att peka på siffrorna och indignerat konstatera att klyftorna ökar. Jaha, tänker jag. Spelar det alltså ingen roll om klyftorna ökar därför att människor som skapar saker som många är beredda att betala för tjänar mer pengar än tidigare, eller om rikedom uppstår därför att folk hittat sätt att ta sig runt systemet, att få skydd av lagstiftare, eller på andra omoraliska vis? Är det de fattiga som faller ifrån, eller de framgångsrika som hittat bättre vägar framåt?

Givetvis kommer socialistiska partier att ha en annan uppfattning än min om vad som är ett legitimt sätt att bli rik på, men de borde ändå tydliggöra detta och förklara hur de vill åtgärda orsakerna till vad de upplever vara problemet. Likaledes måste de borgerliga partierna bli tydligare med att det är okej att bli rik på arbete, på klokt sparande, och på vad nu annars man anser vara legitimt. Och angripa de andra tillvägagångssätt som då återstår.

Kan vi få en sådan debatt? Eller ska vi fortsätta tjata om de elaka en procenten?

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, ekonomi, rättvisa, inkomstfördelning