Zaremba om den kafkavärld som kallas svensk integration

I en utmärkt artikel sätter Maciej Zaremba lampan på det myller av bisarra beslut och system som utgör den svenska statens försök att integrera de som flyttat hit från andra länder.

Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.

På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.

Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi­skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i …”.

Bland liberaler talar vi ofta om arbetsmarknadshinder, höga trösklar och löner som gör det svårt att få jobb. Det är inte fel, och det finns mycket att göra på det området. Men vi måste även lyfta fram och göra något åt den apparat som behandlar människor utan respekt, förslösar deras tid med meningslösa program och “utbildningar” de inte kan ta till sig, och gör dem permanent beroende av det offentligas välvilja.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, integration, utbildning

Debatten om invandring

De senaste dagarna har det skrivits en rad tänkvärda inlägg om hur vi ska se på invandringen och invandrarna. Förhoppningsvis har jag tid att lägga ut mina tankar under helgen. Till dess vill jag uppmana att debattanterna tar till sig dessa kloka ord, skrivna av Benjamin Katzeff Silberstein i Svenska Dagbladet.

Vad man än tycker så är det faktiskt inte höjden av kosmisk ondska att föreslå att nyanlända som har svårt att få jobb ska få stärkta incitament att flytta dit jobben finns. Inte heller är språktestförslaget på något vis främlingsfientligt eller ens särskilt ovanligt i ett internationellt perspektiv.

Kanske är det naivt att hoppas på en sansad integrationsdiskussion. Men så länge reaktionerna på förslag som Folkpartiets fortsätter att se ut som de gör är det inte främst partiet i sig som kommer att skadas.

De som drabbas hårdast är de utrikes födda som får fortsätta att leva i arbetslöshet. Men det verkar de nyanslösa kritikerna strunta i.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring

Varför saknar invandrare jobb?

Nu när den rätt fåniga debatten om Fredrik Reinfeldts konstaterande att arbetslösheten är betydligt högre bland invandrare än etniska svenskar –och alltså inte bör mötas med stimulanspolitik, då den är strukturell — har lagt sig, kanske det finns utrymme att diskutera den viktiga sakfrågan. Varför är arbetslösheten högre hos invandrare, och vad kan göras åt det?

Jasenko Selimovic gör att ambitiöst försök i Göteborgsposten, med både en saklig (och rimlig) analys, och en antydan till färdväg. Slutklämmen:

Jag har respekt för socialdemokraternas värnande om små löneskillnader och höga ingångslöner, men jag har ännu mer respekt för värnandet om människor. Antingen finns i detta land jobb även för de dåligt utbildade – de som hoppade av skolan och de som aldrig ens haft tillgång till skola av olika anledningar – eller så dömer vi dem till livslångt utanförskap och Sverige till en plågsam närvaro av extrema nationalister.

Sänkning av trösklarna må eventuellt försämra situationen lite för oss insiders, men det kommer att bli bättre för alla de outsiders som nu står utanför, de svagaste. Det kommer vi alla att vinna på.

Jag rekommenderar verkligen till läsning av hela artikeln.

Det jag vill tillägga är att vi behöver ett mindre fyrkantigt bemötande när människor anländer. Det är varken bra för de invandrades hälsa, deras framtidsutsikter, eller för Sverige som helhet, att folk skickas till förläggningar utan någon större kontakt med omgivningen tills deras ärende tuggats igenom Migrationsverkets hårt belastade maskineri. Istället bör det bli möjligt, och förväntat, att söka jobb från dag 1. Hittar man det och etablerar sig, bör man få rätt att stanna som arbetskraftsinvandrare. Med en ändrad dynamik kommer integrationen att naturligt förbättras. Det förutsätter dock, som Selimovic påpekar, en arbetsmarknad som är öppen även för outsiders.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, invandring

 

Vem representerar muslimerna?

Sveriges korporativistiska drag, där organisationer får företräda individer som varken identifierar sig, eller ens nödvändigtvis har gemensamma intressen, med dem ställer till det, och gör att debatt och strukturer riskerar fastna.

Nima Dervish har skrivit en utmärkt debattartikel om hur både regeringsföreträdare och medier ständigt låter reaktionära och extrema muslimer representera hela den svenska muslimska befolkningen, till förlust för de moderata och moderna människor som kämpar för sin kulturella frihet.

Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:

Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?

Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda?

Vi kommer att ha fortsatt svårt att hantera integrations- och invandringsfrågor (och många andra, orelaterade, frågor) så länge vi envisas med att utse eliter som får representera människor som inte vill ha med dem att göra.

Andra intressanta bloggar om: politik, islam, sverige, invandring

Facklig solidaritet

Nerikes Allehanda skriver om Hüseyin Kizilca, kurd från Turkiet, som ska utvisas från Sverige för att facket tycker att han haft för låg lön. Med 216 kronor i månaden:

Precis som reglerna kräver hade han jobbat i ett halvår som asylsökande och var garanterad fortsatt arbete i minst ett år. Men det fanns ett problem som varken Hüseyin eller hans arbetsgivare visste om. Den anställde måste ha en lön som är i nivå med kollektivavtalet inom branschen.

Hotell- och restaurangfackets minimilön ligger på 18 216 kronor för heltid, men Hüseyin hade bara tjänat 18 000 det första halvåret.

Skillnaden – 216 kronor –gjorde att facket rekommenderade att hans ansökan skulle avslås.

Eftersom Migrationsverket nästan alltid följer fackets rekommendation blev det också så. I slutet av mars fick Hüseyin beskedet att han skulle tvingas lämna landet.

Fackförbund går ut på att stärka sin förhandlingsposition genom att vara många. De kan bidra med trygghet, och även åstadkomma bättre ersättning för utfört jobb. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa fördelar generellt tilldelas dem som befinner sig på insidan, inte sällan på bekostnad av folk som Hüseyin. Det är i sig inte ett argument mot att anställda går samman, men man bör vara skeptisk mot allmänna deklarationer om solidaritet med de svaga.

Och i just det här fallet kan man ju tycka att litet medmänsklighet kunde vara på sin plats.

Det verkligt bisarra är dock att Hotell- och restaurangfacket får avgöra om människor får bo i Sverige.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, fackförbund

 

En gränspolis om utvisningarna

Av och till läser vi i medierna om hjärtskärande utvisningar, obegripliga beslut av Migrationsverket, okänsliga poliser vid verkställandet, och om gripande människoöden som får varje sansad människa att känna sympati och ilska. Men en historia kan berättas på många sätt, och det är sällan vi får höra polisens, eller Migrationsverkets, perspektiv. Därför vill jag tipsa om Danial Wall Anderssons artikel på Newsmill. Andersson jobbade som gränspolis under ett par år, och ger lugnt och sakligt sin syn på frågan.

Mitt yrke ledde någon gång till rena utfrågningar i sociala sammanhang. Men, du har ju varit med och skickat hem asylsökande, sade några. Jag förklarade försiktigt att vi inte har verkställt några asylsökande eftersom den människan är i processen för ett eventuellt uppehållstillstånd, och vi kan ju inte sända hem någon som inte fått sitt ärende prövat. Jamän, ni skickar hem flyktingar i alla fall, sade andra. Jag förklarade att jag aldrig verkställt en endaste flykting eftersom en flykting, enligt gällande lag, får uppehållstillstånd. Nu blev ansiktena än mer frågande. Men, vilka skickar ni tillbaka då? Jag försökte på ett värdigt sätt förklara att jag verkställer de som sökt uppehållstillstånd men, efter prövning enligt utlänningslagen, inte fått detta beviljat. Jag försökte även att förtydliga att jag, som polis, också bara verkställer de som fått avslag men inte lämnar landet frivilligt. Nu hände det allt som oftast att utfrågningen blev livlig. Jag aktade mig därför, i sociala sammanhang, att närmare berätta om mitt jobb och mina arbetsuppgifter.

Det finns givetvis saker att invända emot i svensk invandringspolitik, men det är viktigt att kritiken riktas åt rätt håll. Enskilda beslut av Migrationsverket kan vara felaktiga, men bör granskas utifrån gällande lagstiftning och kritiseras när den inte följs. De kan även väcka avsky och vara hjärtlösa, men följa lagstiftningen. Kritiken måste i så fall riktas mot lagstiftaren, inte mot tjänstemannen. Det gör det historien mer komplicerad, något som medierna inte riktigt tycks förmås hantera. Denna oförmåga leder till att ansvarslösa hängs ut, medan de verkligt ansvariga kan gömma sig.

För att kunna formulera en bra invandringspolitik måste man dessutom både se till konsekvenserna i enskilda fall, och resonera principiellt och analysera konsekvenserna i det stora. Jag ser mycket av det förra, men inte särskilt mycket av det senare (åtminstone inte utanför offentliga utredningar). Sverige behöver både politiker och journalister som klarar av att debattera och granska dessa frågor på ett mognare sätt.

Andra intressanta bloggar om: politik, invandring, journalistik

Vad blir det av Socialdemokraterna?

I Sydsvenskan kan man läsa ett intressant reportage om hur några skånska byggarbetare ser på det parti som står dem närmast (Socialdemokraterna) och dess framtid. Framför allt diskuteras invandring, Sverigedemokraterna, och Ilmar Reepalus både obehagliga och okunniga förslag om ett tudelat medborgarskap. Det är ingen munter läsning.

Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.

– Juholt, vilken nisse!

– Han bara klantar sig.

– Det är fel ledare.

– Fast det har blivit ett jävla drev också. Vem hade klarat en sån granskning?

– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.

– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.

– Vi har varit för snälla, vi svenskar.

– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.

– Åjo, det finns nog.

– I alla fall måste vi stoppa invandringen ett tag. Tills vi får ordning på det.

Kommer de socialdemokrater som vill stå emot en rörelse mot en starkare invandringskritik och förenklande populism att få som de vill? Eller kommer partiet att anpassa sig till de uppfattningar som trots allt har en inte obetydlig utbredning hos delar av basen?

Det är för övrigt också intressant att se hur det, åtminstone bland dessa byggarbetare, fortfarande finns en stark kultur av att man ska ha uppfattningen att facket och socialdemokraterna företräder en. Det är kanske inte den mest stimulerande miljön för den som vill tänka själv.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, invandring, sverigedemokraterna

Medeltid i Sverige

Bahareh Mohammadi Andersson har författar en viktig text om det omänskliga förtrycket i Iran, hur en liten del av det spridit sig till Sverige, och hur det förs fram av en medeltida profet med moderat partibok. Läs!

Den inleds så här:

Dagligen plågas jag av minnena från min ungdom i Teheran. Efter shahens fall fick jag som flicka lära mig att inte leka med pojkar, inte klättra i träd och inte cykla för att skydda min oskuld. Jag lärde mig att hata mig själv för att jag föddes till kvinna. Som tonåring blev jag en dag stoppad av sarallah (moralpolisen) mitt på gatan och två kvinnor i svarta chador tog mig in till polisstationen för kontroll. I min väska hittade de en omoralisk västerländsk ”kärleksfilm” (Robin Hood) som fick de skäggiga mullorna att utdöma mitt straff; femtio piskrapp.

Förmodligen finns det saker att invända mot. Samtidigt har man antagligen missat poängen om det är ens första reaktion.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integration, invandring, kultur

Key Sentences On Immigration

From Tino Sanandaji:

Integrating does not mean you have to destroy your identity. Learning Swedish doesn’t mean you have to forget your native language. Learning the informal rules which guide work and social life doesn’t mean you have to forget the rules from your home country. You can be proud of your Kurdish heritage, but simultaneously proud of your Swedish upbringing and citizenship.

The blog post offers a lot to consider, in particular for people who want a liberal immigration policy, but recognize that there is plenty of room for improvement.

Andra intressanta bloggar om: politik, invandring, multikulturalism, integration