Malmös antisemiter

Gårdagen var en mörk dag. Judiska församlingen i Malmö attackerades med gatsten och knallskott, som ännu ett led i de trakasserier som judar i staden ständigt får utstå.

Niklas Orrenius text i Expressen är nödvändig läsning om ett problem som inte får ignoreras, och måste hanteras — både med viktiga symboliska markeringar, och av rättsväsendet.

Givet dessa händelser finner jag det anmärkningsvärt att Sydsvenskan toppar hemsidan med en artikel om fotbollsföräldrar, och Dagens Nyheter med en om den senaste opinionsundersökningen.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, antisemitism, malmö, journalistik, rasism

Håll koll på slöseriet

För den som vill hålla ett öga på slöseriet med gemensamma medel rekommenderas Slöseriombudsmannen, där Martin Borgs sätter ficklampan på svårmotiverade utgifter. Bland annat lyfter han fram en granskning i SvD som beskriver hur det kritiserade Tillväxtverket spenderat hundratals miljoner på projekt, utan att ha en aning om ifall de givit någon effekt eller ej.

Men SvD kan idag berätta att varken regeringen eller Tillväxtverket vet vilka effekter pengarna har haft – trots att satsningen nu pågått i fem år och förlängts till 2014. Sammanlagt slussar regeringen 375 miljoner kronor via Tillväxtverket mellan 2007 och 2014 – utan att veta om miljonerna bidrar till att öka kvinnors företagande.

Redan i maj 2011 uppmärksammades regeringen på att det var omöjligt att utvärdera effekterna av satsningarna. Larmet kom från Tillväxtanalys, en annan statlig myndighet under Näringsdepartementet. I en rapport konstateras att dokumentationen kring stödinsatserna är så bristfällig att det inte går att veta vem som deltagit i de projekt som fått pengar.

Man kan förstås ifrågasätta om projektet varit värt pengarna även om det levt upp till alla förhoppningar, men att inte ens ta reda på det är djupt oansvarigt. Det är svårt att i förväg förutse vilka effekter reformer kommer att få i det myller som ett modernt samhälle utgör — i själva verket till sådan grad att svårigheten i sig är ett skäl att begränsa det offentligas roll — och just därför är det viktigt att man i efterhand försöka ta reda på om politiken fått önskad effekt.

Makthavare och tjänstemän kommer alltid att vara frestade att slarva med utvärderingen. SvD ska därför berömmas för att de gjort sitt jobb.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, slöseri, tillväxtverket, journalistik

Hur står det till med sportjournalistiken?

Johan Westerholm delar ut en rejäl känga efter Sara Algotssons starka insats i fälttävlan.

Självaste Prins Carl-Philip uttalar sig tydligen, iklädd OS-truppens Ullaredskollektion, i en artikel om dramat. Jag klickar lite nyfiket på länken och kan då läsa mig till följande:

”Jag missade först att hon rev, det kanske du också gjorde. Jag var väldigt nervös här på läktaren”.

Oj. Jag kan se hur journalisten riktigt står och darrar av upphetsning av detta uttalande och samtidigt heltäckande analys. En chans att nå löpet, varje journalists mål i det vardagliga arbetet. Att nå “Löpet” innebär goda förutsättningar till löneökning och befordran från det träsk som sportjournalistiken utgör. Aftonbladets reporter har verkligen jobbat sig till detta banbrytande uttalande. En analys av självaste prinsen som verkligen ger en heltäckande bild av komplexiteten i fälttävlan och vilken prestation som Algotsson genomfört.

Ingen stor fråga, förstås, men både detta och kommentatorernas oförmåga att förklara vad som sker i sporter som sällan visas upp irriterar mig. När jag ser sport på tv vill jag lära mig något om taktik, detaljer i utförandet, och övergripande strategier — i annat fall behövs ju inte kommentatorerna. Istället väljer SVT (i OS-fallet) att lägga stora mängder energi på att sälja in sina egna reportrar.

Det ska sägas att det finns goda undantag, däribland cyklisten Magnus Bäckstedt och boxaren Santiago Nieva.

Andra intressanta bloggar om: sverige, journalistik, sport, os

Den andra klyftan

Det finns fler klyftor i samhället än de som rör inkomster. En sådan utgörs av skillnaden mellan hur journalister och övriga identifierar sig politiskt. Kent Asp presenterar resultatet av studier som gjort från 1988 tills idag.

Undersökningen ger en unik bild av hur vänster-högerinställningen hos politikens tre huvudaktörer har utvecklats det senaste kvartsseklet. I den första undersökningen 1989 stod journalister inte lika långt till vänster som i dag. Men efter en vänstersväng 1994 handlar det därefter endast om marginella förändringar. Från mitten av 1990-talet har vänstervridningen av journalistkåren avstannat.

Samtidigt har medborgarna efter sin vänstersväng valåret 1994 successivt placerat sig allt längre till höger. Ledamöterna i Sveriges riksdag har också gått till höger.

I slutet av 1980-talet var skillnaden mellan riksdagsledamöter och journalistkår inte särskilt stor. De folkvalda stod då åsiktsmässigt närmre journalistkåren än väljarna. I dag står väljare och valda betydligt närmare varandra, och avståndet mellan journalister och folkvalda är i början av 2010-talet större än mellan journalister och allmänhet.

Den intressanta frågan är antagligen vilken effekt detta får på samhällsutvecklingen, och den är inte så lätt att svara på. Jag är skeptisk till påståendet att samhällsjournalistiken består av dolda kampanjinsatser för vänstern. Däremot slår oundvikligen vänstervridningen igenom när det gäller vad som lyfts fram, och ur vilka perspektiv, och det leder till en obalans som gör det svårare för nyhetskonsumenterna att begripa vad som sker i vår omvärld.

Samtidigt visar ju undersökningen att väljarna rört sig mot höger efter journalistkårens vänstersväng i mitten av nittiotalet. Men är det så? Det krävs en annan sorts undersökning för att ta reda på hur de underliggande värderingarna förändrats. Det kan givetvis vara så att väljarna blivit mer liberala eller konservativa. Men det kan kanske också vara så att skiftet i rapporteringen gör att många identifierar sig som mer höger, helt enkelt eftersom den upplevda mitten rört sig i motsatt riktning medan de själva stått still.

Andra intressanta bloggar om: politik, journalistik, sverige

Dagens citat: Sveriges Radios syn på fattigdom

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Ur en text av Sakine Madon om SR:s rätt pinsamma reportage om Frida Martinssons fattigdom, vars uppseendeväckande brist på hederlighet avslöjades av Per Hagwall.

Jag antar att man resonerat sig fram till att ljugandet inte gör så mycket då det ändå pekar på ett verkligt problem. Ett problem som man tyvärr varken förstår sig på, eller är professionell nog att sätta sig in i. Journalisten, Mona Masri, har med sitt förhållningssätt ytterligare försvagat förtroendet för journalistiken, och dessutom minskat förståelsen för fattigdom och den kultur den både föds av och föder.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fattigdom, journalistik, public service

Det här med statistik

Statistik är ett viktigt verktyg för att förstå och överblicka hur det ser ut i samhället i stort. Men eftersom data kan delas upp och betraktas på ett oräkneligt antal sätt är det också ett politiskt verktyg, som kan användas för att missleda och måla upp en bild av verkligheten som gynnar det egna partiet. Alla politiska partier — och många andra politiska organisationer — är skyldiga till det.

Mattias Lundbäck lyfter fram hur det dribblas med sysselsättningsstatistiken, både från regeringshåll och på LO:s nya kampanjsite.

Det etablerade måttet på sysselsättningen – sysselsättningsgraden – kom till bland annat för att korrigera för demografiska förändringar. Jag har tidigare noterat att regeringen slirat på sanningen genom att i stället tala om antalet sysselsatta.

Mindre uppmärksammat är att LO nu vrider statistiken på ett helt annat sätt. LO påstår i en figur på webbsidan att antalet sysselsatta minskat med 40 000. Detta är dock inte sant, om man nu räknar antalet sysselsatta. Så vi får utgå från att LO i stället räknat på sysselsättningsgraden, och därefter multiplicerat med folkmängden i åldern 15-74.

Problemet är att detta inte heller ger en rättvisande bild. Skälet är att gruppen 65-74 vuxit med närmare 180 000 personer från 2006 till 2011. Och eftersom sysselsättningsgraden i den gruppen är väldigt låg ser det därför ut som om sysselsättningen minskat.

Politiska organisationer som vill sätta en agenda har ett intresse av att använda statistik på detta vis, och det är något vi lär få leva med. Men det är viktigt att de som ska granska makthavarna — journalisterna — är både uppmärksamma och kunniga nog för att sätta siffrorna i perspektiv. Görs inte det — och jag vill påstå att så oftast är fallet — blir både den politiska debatten, och i förlängningen kvaliteten på landets styre, sämre.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, statistik, journalistik

Ogillande = förbud?

Något som alltid irriterat mig i svensk journalistik och politisk debatt är att många tycks ha svårt för att hålla isär ogillande av något och förespråkande av förbud mot detsamma. Det finns en rad saker jag tycker illa om — tobaksrök är faktiskt en av dem — men det innebär inte att jag tycker att det bör förbjudas. Det krävs en orimligt egocentrisk världsbild för att dra den slutsatsen.

Johan Lundström känner sig tvungen att påpeka att han inte tycker att en pjäs baserad på Breiviks manifest bör förbjudas, även om den är motbjudande.

Jag tycker inte att man bör spela pjäser som baserar sig på manifestet, men för säkerhets skull kan det finnas anledning att påpeka att detta inte innebär att jag – lika litet som rörande teaterpjäser som baserar sig på exempelvis Scum-manifestet – vill förbjuda dylika teaterpjäser.

Och en journalist på Svenska Dagbladet kan inte hålla isär Rick Santorums motstånd mot preventivmedel och att han skulle förespråka ett förbud. Mattias Sundin redogör för sin mailkonversation om ämnet.

En som normalt inte skriver om amerikansk politik är Daniel Kederstedt på Svenska Dagbladet, och när han fick skriva en artikel om Rick Santorum blev det rätt illa.

Han skruvade till Santorums åsikter rejält och skrev bland annat att Rick Santorum tycker att “alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Jag mejlade Daniel och frågade varifrån han hade fått det. Visserligen har jag personligen hört Santorum säga, på ett möte i New Hampshire, att han inte vill förbjuda preventivmedel, men Daniel kanske hade hittat något gammalt uttalande.

Det hade han, men som inte backade upp vad han påstod om Santorum:

Jag oroar mig för att sammanblandningen leder oss in i en olycklig cirkel. Begreppen blandas ihop i diskussionen, och fler börjar argumentera för att allt man är emot bör förbjudas. Folk argumenterar för att sånt man är emot ska förbjudas, och slutar göra åtskillnad mellan de två i diskussionen. Det gör det svårt att diskutera norm- och moralfrågor utan att statens tvångsmakt finns i bakgrunden. Det kan inte vara hälsosamt.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, journalistik

Efterlyst: Svenskar i Bryssel

Henrik Alexandersson tar upp ett något förvånande faktum: bristen på svenska journalister stationerade i Bryssel, med uppdrag att bevaka vad som sker i EU.

Att svenska medias EU-rapportering är knapphändig och ofta dålig är ingen hemlighet. Medieföretagen erkänner det själva. Främst verkar det vara en fråga om pengar och prioriteringar.

Och om media ändå sätter en korre i Bryssel – då förväntas han eller hon ofta täcka all slags nyheter på hela kontinenten. Det säger sig självt att det då inte är så lätt att tränga in i EU:s täta och snåriga politiska vegetation.

De fast stationerade svenska journalister som finns i Bryssel gör så mycket de hinner och mäktar med. Problemet är att de är så få. Skall en tidning kunna göra ett bra jobb, som står i proportion till den politiska betydelse som EU har – då skulle den behöva sätta upp en mindre redaktion på plats.

För det är krångligt att göra research i EU. Det är knappt så att vi som jobbar i EU-apparaten klarar av att vara on top vad gäller våra specialområden. Att bevaka EU är alltså en uppgift som är större än vad en enskild journalist egentligen mäktar med.

Det är en märklig prioritering, som förmodligen även speglar svenskarnas svala intresse, givet Bryssels stora inflytande på svensk inrikespolitik. En betydande del av vår lagstiftning har sitt ursprung i EU. Asyl- och flyktingpolitik, liksom invandring i allmänhet, har en europeisk aspekt som faller bort i svensk debatt. Miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik, behandlas och formas tillsammans med våra europeiska grannar. Denna brist i rapportering och intresse gör det svårt att få en god förståelse för villkoren för svensk politik, och då inte bara europapolitiken i sig (även om den också skulle tjäna på att diskuteras på allvar).

Som Alexandersson skriver behövs det journalister med permanent bas i Bryssel, som kan skapa de personliga relationer och den förståelse som krävs för att initierat kunna både beskriva och granska det som pågår i maktens korridorer. Det måste vara en bättre prioritering än den ledsamt dåliga USA-rapportering som tar upp alltför mycket plats idag.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, sverige, journalistik

Rotten Pork

There is pork, and there is rotten pork.

The Post analyzed public records on the holdings of all 535 members and compared them with earmarks members had sought for pet projects, most of them since 2008. The process uncovered appropriations for work in close proximity to commercial and residential real estate owned by the lawmakers or their family members. The review also found 16 lawmakers who sent tax dollars to companies, colleges or community programs where their spouses, children or parents work as salaried employees or serve on boards.

How about this?

Rep. Bennie Thompson (D-Miss.) secured a $900,000 earmark that was used to resurface about two dozen roads in Mississippi in 2010. One of those was LC Turner Circle, a quarter-mile residential loop in the small town of Bolton, where Thompson and his daughter own two homes.

Or this?

Two years later, Hastings himself sought an earmark for a project near property he was selling to his brother. In 2009, he secured $750,000 toward the planning of a new bridge that will replace an outdated railroad underpass in Pasco, Wash.

As Congress required, Hastings certified that he and his wife had “no financial interest” in the earmark. Hastings noted on his Web site that the project would “improve the safety of motorists and pedestrians, while improving freight mobility and response times for emergency services.”

He said nothing, however, about its proximity to Columbia Basin Paper & Supply, the janitorial supply company that Hastings owned and ran until he was elected. His brother now operates the company. County records show Hastings and his wife still own the land and a 7,000-square-foot building. The overpass, as planned, will start about three blocks away.

There is more at the Washington Post, who should be commended for a journalistic job well done.

You can call it corruption, stealing, or whatever you like. A thief dressed in fancy clothes is still a thief. Voters should take note, and remove these people from Washington.

HT: Russ Roberts
Andra intressanta bloggar om: politik, usa, korruption, journalistik, politikerförakt

Lögner och självbedrägerier

Det är intressant att se hur identifiering med någon politisk “sida” fördunklar tänkandet och gör det möjligt att sprida närmast vad som helst om motståndaren — förmodligen inte avsiktligt lögnaktigt. Exemplen är många, och Sanna Rayman tar upp ett som handlar om RUT-avdrag för städstrippor.

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat en ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.

Läs gärna hela texten, i vilken Rayman även redogör för Skatteverkets syn på det hela.

Ett annat exempel är ett förmodat citat, där Mats Odell säger alla föräldrar gott kan köpa lägenheter åt sina barn. Verklighetsfrämmande så det skriker om det, särskilt för föräldrar i Stockholm. Men har Odell verkligen sagt det? Det verkar inte så — Susanna Skarrie som publicerade citatet, snappade upp det på en releasefest för fem år sedan, och Odell menar att allt han sagt är att föräldrar kan vara medsökande på barnens första bostadslån. Onekligen något helt annat. Men Skarrie tycker ändå att hon gjort rätt, och försvarar sig så här:

– Det var ingen pressträff och jag har inga anteckningar eller bandinspelningar. Jag kan inte svära på exakt hur han sa det, men det som var viktigt för mig och som jag fortfarande reagerar på är andemeningen i det han sa, säger hon till dagensmedia.se och fortsätter:

– Oavsett om han försöker dribbla bort det här är det ett faktum att han inte ser bostadsfrågan som ett samhällsproblem utan en familjeangelägenhet.

Ändamålen helger medlen, och när man befinner sig i sin bubbla är det lätt att politiska motståndare blir illvilliga, rentav onda, snarare än helt enkelt några som har fel eller tycker olika.

Faller jag själv i fällan hoppas jag att ni säger till!

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, journalistik, sverige