Adeln roar sig

Överflödsministeriet — eller heter det kanske Tillväxtverket? — lever gott på de resurser som Sveriges och Europas medborgare skapat. Dagens Nyheter rapporterar om hur de i Sverige ansvariga för EU:s regionsbidrag avnjuter helger på spa, och utsökta måltider.

2010-03-08
Åkeshov slott, Bromma.
60 011 kronor
Planeringsdagar 13 deltagare
Helpension och konferens, vin och vinprovning 8 569 kronor.

2010-03-23
World Trade Center, Stockholm
71 993 kronor
58 deltagare
Middag med chokladprovning

2010-03-30
Sandhamn Seglarhotell, Stockholms skärgård.
25 211 kronor
Fem personer, oklart syfte med vistelsen.
Helpension, vin till middag och isbrytande taxibåt.

2010-05-17
Yasuragi, Hasseludden.
40 886 kronor
12 personer
Konferens, fyrarätters japansk middag, introduktion till japansk badkultur.

fortsätter det ett bra tag till, och givetvis är det stötande. Samtidigt är det inte dessa, i statssammanhang, små utgifter som utgör den stora kostnaden för verket med det orwellska namnet. Det är istället dess uppdrag, som i DN-artikeln beskrivs så här:

Myndigheten har kontor på nio orter i Sverige och ansvarar för att dela ut EU:s regionala bidrag och ska sköta olika satsningar för tillväxt och företagande.

Är det någon utanför den inre kretsen som på allvar tror att detta är ett klokt sätt att skapa tillväxt? Staten bör ägna sig åt att sätta upp regler som tillåter en miljö där kreativitet och företagsamhet kan trivas. Att välja vinnare, och driva projekt, tillhör inte statens kompetensområden, bland annat därför att den information som marknaden förmedlar försvinner allt eftersom skattepengarna rullar in.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, korruption, sverige, tillväxtverket

Alliansstaten

Kloka Sakine Madon:

Markeringen från liberalt håll var tidigare tydlig: blanda inte ihop politik och stat. Kritiken är lika befogad i dag, men har trist nog tystnat. Här några exempel på hur allianspartierna inte kan låta bli den syltburk de tidigare kritiserat:

Integrationsminister Erik Ullenhags satsning på www.regeringen.se/tolerans innehåller opinionsbildning mot Sverigedemokraternas påståenden. Inget fel i sig, men ministerns åsikter hör hemma på Folkpartiets hemsida. Bedriv gärna politik, men låt bli att använda regeringens hemsida för påstått neutrala fakta. I synnerhet när den inte är det.

I huvudstaden vill alliansen ha en ny kommunikationsplan, där stadens anställda inte ska tycka annat än att Stockholm är i “världsklass” och gilla att staden växer. Det vill säga dela den borgerliga majoritetens uppfattning. Utöver den kritiserade kommunikationsplanen satsar Stockholmsalliansen nu enorma summor på PR.

Denna sammanblandning av roller är ohälsosam, och onekligen har frestelsen varit för stor för allianspolitiker att hantera. Tjänstemän och myndigheter ska inte vara en del i partimaskineriet, och det är viktigt att opinionsbildare utanför partierna uppmärksammar när gränsen suddas ut. Den här bloggen argumenterade ivrigt emot hur Socialdemokraterna och staten vuxit ihop, och det är givetvis inte bättre när det är allianspolitiker som inte håller reda på vilka hattar de har på sig.

Egentligen ligger det i partiernas egenintresse att inse detta. Dagens väljare är inte särskilt partilojala, och när regeringen — likt Göran Perssons 2006 — börjar kännas småkorrupt och maktfullkomlig lär många vara beredda att röra sig över blockgränsen.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, korruption, alliansen

Rotten Pork

There is pork, and there is rotten pork.

The Post analyzed public records on the holdings of all 535 members and compared them with earmarks members had sought for pet projects, most of them since 2008. The process uncovered appropriations for work in close proximity to commercial and residential real estate owned by the lawmakers or their family members. The review also found 16 lawmakers who sent tax dollars to companies, colleges or community programs where their spouses, children or parents work as salaried employees or serve on boards.

How about this?

Rep. Bennie Thompson (D-Miss.) secured a $900,000 earmark that was used to resurface about two dozen roads in Mississippi in 2010. One of those was LC Turner Circle, a quarter-mile residential loop in the small town of Bolton, where Thompson and his daughter own two homes.

Or this?

Two years later, Hastings himself sought an earmark for a project near property he was selling to his brother. In 2009, he secured $750,000 toward the planning of a new bridge that will replace an outdated railroad underpass in Pasco, Wash.

As Congress required, Hastings certified that he and his wife had “no financial interest” in the earmark. Hastings noted on his Web site that the project would “improve the safety of motorists and pedestrians, while improving freight mobility and response times for emergency services.”

He said nothing, however, about its proximity to Columbia Basin Paper & Supply, the janitorial supply company that Hastings owned and ran until he was elected. His brother now operates the company. County records show Hastings and his wife still own the land and a 7,000-square-foot building. The overpass, as planned, will start about three blocks away.

There is more at the Washington Post, who should be commended for a journalistic job well done.

You can call it corruption, stealing, or whatever you like. A thief dressed in fancy clothes is still a thief. Voters should take note, and remove these people from Washington.

HT: Russ Roberts
Andra intressanta bloggar om: politik, usa, korruption, journalistik, politikerförakt

Den skadliga korruptionen

När jag för flera år sedan fick jobb i ett pampigt kommunalhus viskades det redan min första arbetsdag om den nya tjänsten “demokratiutvecklare”. En kompis till en ledande politiker hade just blivit av med sitt jobb och behövde ett nytt, och då fixade polarna i kommunhuset det. När professionell granskning saknas, och när risken för upptäckt är låg, skapas en grogrund för korruption i kommunerna.

Så inleder Sakine Madon en ledare om svensk korruption, efter att ha samtalat med Inga-Britt Ahlenius.

Bristande kontroll, särskilt på kommunal nivå, är ett problem. Förvisso är det en avvägning hur mycket resurser som bör läggas på insyn, och det är inte alldeles enkelt att konstruera en bra kontrollmekanism för ett moget system — allra särskilt då de styrande på riksnivå har många vänner i kommunerna, och det är de förra som måste utforma lösningen. Det är lätt att se hur incitamenten kan verka emot transparens.

Men det är en alldeles för viktig fråga för att låta självbilden komma ivägen för verkligheten. För att ett samhälle ska fungera väl krävs det ett hälsosamt förtroende, både människor emellan, och mellan människor och det offentliga. Korruption nöter långsamt ned det, även om den sker i det dolda. Hur stort problemet är vet vi inte, och det i sig är väl en del av problemet.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, korruption

Kotterier

För ett antal år sedan skrev Anders Isaksson en bok med titeln Den politiska adeln, i vilken han beskrev hur viktiga politiska familjer hängde ihop genom giftemål och andra band, och hur maktpositioner hölls inom gruppen genom utnämningar och liknande. Därmed blir det demokratiska inslaget mest en vaktvalp, med begränsad betydelse.

Den socialdemokratiska bloggaren Erik Laakso hänsvisar till följande text, skriven av Gunilla Källenius. Som nybliven medlem i partiet ger hon en bild av hur det fungerar i Stockholms Arbetarekommun.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert tillomval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli.

Jag tror inte att det är en slump att det sker i det socialdemokratiska partiet. Inte för att socialdemokratiska värderingar bär med sig en särskild lockelse till makthunger och korruption, utan helt enkelt därför att Socialdemokraterna så länge suttit vid maktens grytor. Jag skulle bli överraskad om tendenserna inte finns — och växer — bland de borgerliga partierna.

Förmodligen är kotteribildning och vänskapskorruption i maktens korridorer något som man oundvikligen får leva med. Men det går att hantera nivån. Antagligen krävs ett yttre tryck, och partimedlemmar som Gunilla kan hjälpa till att skapa det.

Historien är för övrigt ännu ett bevis på att Sveriges politiska journalistkår hellre ägnar sig åt trivialt skvaller än granskande av maktens aspiranter.

Andra intressanta bloggar om: politik, korruption, sverige, socialdemokraterna