Should We Have More Or Less Morality?

Robin Hanson argues that we have too much morality, at least in some areas of life, using driving as an example:

For example, my driving class tried to teach people to suppress their natural instincts to argue with police when they feel they are treated unfairly, or to punish drivers who cut in line, or cut people off, etc. The class also told folks to give an “I’m sorry” sign to drivers who seem mad at you, even if you don’t think yourself at fault. Since most “road rage” is due to people feeling morally indignant about other drivers, authorities mostly try to discourage these moral feelings.

The desire to impose one’s moral intuitions unto others is a fundamental driver of liberty-restricting state (and cultural) paternalism. We need to continue to develop tools that help us keep these urges in place, when appropriate. Bloomberg’s soda ban is surely one such area.

Andra intressanta bloggar om: politik, etik, kultur

Behövs kulturpolitiken?

Adam Cwejman beskriver träffsäkert problemet med att en relativt stor del av kultursektorn är beroende av pengar från staten.

Ett samhälle där opinionsbildning, kultur och kulturproduktion får offentliga pengar skapar en samhällsordning där den staten och politikerna formar samhällsordningen. Offentliga stödformer skapar beroendesituationer där den offentliga finansieringen blir en institution i sig. Hos kulturskapare befästs ett incitament att politiskt främja den ordning som gynnar dem bäst. Det är inte en slump att en överväldigande majoritet av kulturskapare och journalister röstar på något rödgrönt parti. Beroendeställningen främjar en pragmatisk konservatism. Ett konserverande av den ordning som gynnar just den egna klassen, nischen och kulturen.

Kultur blir med kulturpolitiken något som särskiljs, upphöjs. Finteater, opera och genussäkrad teater ingår. Cosplay och noisespelningar hamnar utanför.

Som väl är finns det andra saker som gör att kulturen ändå utvecklas, framför allt utanför den etablerade, bidragsberoende, kultursfären. Ny teknik och — framför allt — amatörers brinnande entusiasm gör att både cosplay och noisespelningar kan hitta publik och intresserade utövare. Och det generella välstånd vi lever i, trots finanskris och lågkonjunktur, gör att det finns utrymme för kommersiell kultur trots skatter och bidrag. Men det är inte hälsosamt att den “fina” och “viktiga” kulturen försatt sig i beroendeställning till makthavarna, och på det viset av nödvändighet är politisk på ett sätt den inte skulle behöva vara.

Detta alltså utöver det orättvisa i att taxichauffören måste jobba litet senare på kvällarna så att jag ska kunna gå på opera.

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bidrag, sverige

Det diskriminerande Sverige

Dagens Nyheter rapporterar:

Inför kursen [en kockutbildning] höll arbetsförmedlingen ett informationsmöte där de uppgav att alla elever skulle behöva provsmaka alla rätter som tillagades.

Eftersom kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig på grund av detta inte kunna gå kockutbildningen och valde att hoppa av.

Arbetsförmedlingen anmäldes till diskrimineringsombudsmannen (DO) för att ha diskriminerat kvinnan. Nu har parterna nått en förlikning och arbetsförmedlingen ska betala 60.000 kronor i ersättning till kvinnan, skriver arbetsförmedlingen i ett pressmeddelande.

DO:s förmåga att ägna sig åt trams tycks inte påverkas så mycket av vem som sitter vid rodret. Varken på myndigheten själv, eller i regeringen.

Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, sverige, kultur

Kulturvänstern som röt tillbaka

För en månad sedan publicerade DN Kultur en debattartikel i vilken Bengt Ohlsson lyfte fram hur det blivit en självklarhet att man måste vara vänster inom många kulturkretsar. Det blev förstås ett himla liv. Nu har han skrivit en uppföljare, som reflekterar över reaktionerna, och för debatten vidare. Den är läsvärd, och det finns en hel del olika saker man kan diskutera vidare.

I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar.

När man befinner sig i en bubbla är det lätt att känna att man står på den lillas sida, att det är vi mot världen. Det sluter samman gruppen, och tilltalar något i den mänskliga naturen. Alla möjliga sammanslutningar och grupperingar drabbas av det, oavsett om man är kulturvänster, nyliberal, eller köksbordskonservativ. Vi-mot-världen är ett kraftfullt narrativ, och det är ingen slump att exempelvis tränare i idrottslag försöker skapa just denna berättelse för att få alla att dra åt samma håll.

Att jag just för tillfället mest vill säga tack och hej till vänstern betyder givetvis inte att jag ”kommit ut som kulturhöger”, som det stod på en ledarsida häromdagen. Att säga nej till det ena betyder inte att man säger ja till det andra. Politiken är inget fotbollsderby. Kulturen är det ännu mindre.

Det här tycker jag ändå är kärnan i artikeln. Allt är inte politik, och kultur behöver inte — bör ofta inte — vara politisk; särskilt inte på det uttalade och ofta ytliga sätt, där slagorden får stå före det konstnärliga.

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bengt ohlsson

On Swedish Culture

Food critic A. A. Gill has written an entertaining piece for Swedish newspaper Dagens Nyheter. One of many accurate observations:

I suspect that in your Swedish, liberal yet sternly prescriptive way, you’ve rounded them all up, and there is an island out there in the archipelago that is a caring chubby gulag for the weeping obese.

Accurate, not in the sense that there actually is such a place, but the Swedish mix of liberal tolerance and stern conformism is peculiar. I found the article highly amusing. Another highlight:

There is a kinship in the countries that value herring; they are northern-European, Dutch and German, Nordic, English and Scots. It’s the bony, oily taste of chilly Protestantism, hard working, hard drinking, taciturn Europe. Biting Europe. Go south and you’re into sardine Europe. That’s the distinction of our continent, the dividing line is between herring and sardine.

Andra intressanta bloggar om: sverige, kultur

Medeltid i Sverige

Bahareh Mohammadi Andersson har författar en viktig text om det omänskliga förtrycket i Iran, hur en liten del av det spridit sig till Sverige, och hur det förs fram av en medeltida profet med moderat partibok. Läs!

Den inleds så här:

Dagligen plågas jag av minnena från min ungdom i Teheran. Efter shahens fall fick jag som flicka lära mig att inte leka med pojkar, inte klättra i träd och inte cykla för att skydda min oskuld. Jag lärde mig att hata mig själv för att jag föddes till kvinna. Som tonåring blev jag en dag stoppad av sarallah (moralpolisen) mitt på gatan och två kvinnor i svarta chador tog mig in till polisstationen för kontroll. I min väska hittade de en omoralisk västerländsk ”kärleksfilm” (Robin Hood) som fick de skäggiga mullorna att utdöma mitt straff; femtio piskrapp.

Förmodligen finns det saker att invända mot. Samtidigt har man antagligen missat poängen om det är ens första reaktion.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integration, invandring, kultur