Till varje pris, Mathias Sundin

I Mathias Sundins politiska thriller Till varje pris får vi följa den svenskättade senatorn Mark Eriksson genom den långa, tuffa, och inte sällan smutsiga, kamp som ett amerikansk primärval innebär. Sundin ger oss en bild inifrån presidentvalkampanjen, huvudsakligen inriktad på det taktiska och personliga, snarare än det politiska.

Boken är läsvärd av två skäl. Först och främst är Sundins förståelse för hur amerikansk valkampanj fungerar svårslagen, vilket gjort hans blogg i ämnet den kanske mest läsvärda på svenska. Det ger romanen en bra grund att stå på, och det är intressant att följa hur kampanjen resonerar kring utspel, pengainsamling, reklamfilmer och hur man hanterar sina motståndare. Det andra skälet är att det helt enkelt är en spännande och medryckande thriller, med en väl uttänkt intrig.

Stilistiskt finns det litet att anmärka på. Språket är dugligt och rappt, i Lee Childs anda, men saknar något av den precision som stilen kräver för att bli njutbar. Därtill har det smugit sig in en del anglicismer, där det är uppenbart att författaren haft en amerikansk replik i åtanke. Funktionellt är kanske en rättvis beskrivning, och språket kommer inte i vägen för läsningen.

Läsning rekommenderas till både den som gillar att nörda ned sig i amerikansk politik — och valet har väl avslöjat att vi är fler än man kan tro — och den som är sugen på en spännande thriller i maktens korridorer.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, böcker, mathias sundin

Alltid sedd, alltid hörd

När man beskriver ett land där varje email, och varje telefonsamtal, lagras tillsammans med information om vilka webbplatser som besökts av vem, och där myndigheterna kan tillskansa sig den informationen utan misstanke om brott, och utan att det prövats av domstol; då går tankarna onekligen till Vitryssland eller Kina, eller något annat av det alltför stora antal länder i världen där totalitära regimer håller folket fånget. Men från och med imorgon kommer det troligtvis även vara en korrekt beskrivning av Sverige. Troligtvis därför att både socialdemokrater och de borgerliga anser att det är rimligt. Inklusive de som kallar sig liberaler.

En som står emot är nye riksdagsledamoten Mathias Sundin. Han förklarar varför på DN Debatt.

Politik handlar väldigt mycket om kompromisser. Så ska det vara, annars går det inte att komma framåt. Men politik är också att stå upp för principer när man tycker att något är helt fel. Folkpartiet borde som liberaler vara de som strävar mot och begränsar nya integritetskränkande lagar, inte de som hejar på dem allra mest. Jag säger inte att just denna lagstiftning är glasklar, det handlar om gränsdragningar och jag respekterar de som drar gränsen på ett annat ställe än mig. Men när den sätts in i sitt sammanhang tycker jag det är klart att Sverige på senare år inte klarat balansen mellan brottsbekämpning och rätten till privatliv. Det är dags för Folkpartiet att ta på sig rollen att hitta den balansen.

Det är också dags för oss integritetsvänner att bli konstruktiva. Att bara säga nej, nej, nej är inte en vinnande strategi, även om det också är viktigt att kunna säga ifrån. Därför föreslår jag ändringar i denna lagstiftning, och jag tänker jobba med att ta fram förslag på förbättringar i andra lagstiftningar. I det jobbet måste vi vara många som hjälper till för att lyckas.

Sverige kommer förstås inte gå från demokrati till vitrysk diktatur när riksdagsledamöterna tryckt på sina knappar. Men det kan vara värt att minnas att även svenska myndigheter missbrukar sin makt, och att enskilda kan komma i kläm. Och redan möjligheten för detta gör samhället litet tystare, litet lydigare. Litet mindre fritt.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integritet, övervakning, bodströmsamhället, mathias sundin