Sönderregerad

Tove Lifvendahl är orolig över Moderaternas framtid:

Moderaterna bör dra lärdom av socialdemokraternas fall. När de lämnade ifrån sig makten 2006 var det som en luftballong; färggrann och uppblåst, men tom på annat innehåll än varm luft. Hållningen var defensiv och känslig: Brännmärk dem som talar illa om Sverige, mobba ut intern opposition, fokusera på bilden av landet som det internationella föredömet.

Det finns goda skäl för oron. Makten förefaller, utifrån, ha samlats hos en mindre inre krets där, förutom Reinfeldt själv, Anders Borg och Per Schlingmann dominerar. Argument som vilar på ideologiska grunder betraktas som hot mot stabiliteten snarare än öppningar mot framtiden. Den som vill förstå vart statsministern och hans regering vill föra landet, hur de analyserar de stora frågorna, vilka värden de ser som viktiga, tvingas leta efter antydningar med förstoringsglas.

Jag uppfattar att Reinfeldts regering är på god väg mot det tillstånd som Göran Perssons befann sig i 2006 (och tidigare än så). Det är en anledning till att det behövs sansade politiska alternativ. Precis som för sex år sedan börjar behovet av regeringsskifte för sin egen skull bli märkbart, men tyvärr är ju den nuvarande oppositionen innehållsmässigt fortfarande sämre.

Kanske är det dags för statsministern att börja göra sig redo att kliva åt sidan, och låta nya krafter ta vid. Inte för att de gågna åren varit dåliga — vi har trots allt sett betydande skattesänkningar, och därtill vardagsliberaliseringar som apoteksmonopolets uppbrytande — utan för att de kommande ska bli bra.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, moderaterna, fredrik reinfeldt

Kan man bli rik på arbete?

Andreas Bergh inleder en läsvärd text om frågan med att teckna en bild över hur Sverige såg ut 1980. Marginalskatterna var skyhöga, och incitamentstrukturerna närmast bisarra. Löneutjämningen hade helt enkelt gått för långt — så långt att även Socialdemokraterna insåg att reformer var nödvändiga. Det blev bättre, men efter skattereformen i början av 1990-talet är frågan om utvecklingen varit positiv.

Bergh går igenom siffrorna och konstaterar att det fortfarande är svårt att bli rik genom att utbilda sig och arbeta.

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.

Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Det här är ett problem på många sätt, varav de flesta är väldebatterade och genomlysta. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma orättvisan, och resursslöseriet, i skattesystemet genom att det uppmuntrar till skatteplanering. Både tid och pengar som läggs på detta är i grunden oproduktiva, och orättvisan består i att just de som kan lägga resurser på detta belönas i förhållande till alla andra.

Såväl Anders Borg som Magdalena Andersson borde ägna frågan om hur man blir rik i Sverige tid och energi.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, skatter, moderaterna, socialdemokraterna

http://bloggar.se/om/

Hur mår de svenska partierna?

I fredags sänkte Standard & Poor’s kreditbetygen för ett antal länder, däribland Frankrike och Italien. Med viss inspiration från detta föreslår socialdemokraten Johan Westerholm en motsvarande bedömning av de svenska riksdagspartierna, och bidrar själv med en sådan. Så här skriver han exempelvis om Moderaterna:

Moderaterna: AAA-

Motivering: Alla kurvor pekar åt rätt håll men det finns tveksamheter om de är förberedda för plötsliga svängningar i folkopinionen. Det finns starka tecken på att det politiska ledarskapet undervärderar riskerna med just kraftigt svängande folkopinion inom såväl politik som enskilda sakfrågor. Moderaternas styrkeposition bygger på ett svagt, eller obefintligt, motstånd.

Westerholm är avsevärt mer kritisk mot sitt eget parti:

Socialdemokraterna: BB-Motivering: Alla kurvor pekar åt fel, det höga betyget motiveras av att de fortfarande åtnjuter siffror på över 20 procent. Åtgärderna för att vända dessa bedöms för klena och de sätts in för sent. Det finns dessutom tveksamheter kring det politiska ledarskapet på central och i Stockholmsområdet på regional nivå, om de förmår driva igenom de smärtsamma reformer som krävs. Breddas inte ledarskapet, öppnas partiet inte upp och förmår inte dagens 112 riksdagsledamöter prestera en sammanhållen oppositionspolitik under 2012 riskeras en dramatisk sänkning av betyget och att partiet inte kommer kunna ställa upp som ett samlat alternativ 2014.

Intressant läsning rakt igenom, rekommenderas!

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, moderaterna, socialdemokraterna

Den nya svenska oppositionen

Dick Erixon berömmer Vänsterpartiets nya partiledare Jonas Sjöstedt:

I jämförelse med övriga partiledare i oppositionen är nog Sjöstedt den som har de bästa personliga kvalifikationerna för att vara statsministerkandidat. Visst riktade han sina rallarsvingar mot de borgerliga och inte minst mot kapitalismen, men det sker på ett sätt som bygger på engagemang i politisk övertygelse snarare än som tröttsamma klichéer.

I likhet med Erixon finns det förstås litet för mig att tycka om, vad det gäller politikens innehåll, men Sjöstedts närvaro på scenen gör svensk politik mer intressant. Både regeringspartierna och oppositionen kommer att tvingas förhålla sig till Sjöstedts mer sansade tilltal, och moderna framtoning.

Bortplockandet av den doktrinära Lars Ohly gör Vänsterpartiet till ett mer attraktivt val för vänsterorienterade, men icke-radikala, socialdemokratiska väljare. Det är inte uppenbart hur partiet kommer att förhålla sig till det, men det borde göra Juholts försök till vänsternostalgi svårsåld — särskilt eftersom Sjöstedt är betydligt mer förtroendeingivande än Juholt. Ett alternativ är att fokusera hårdare på att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna, men den vägen för med sig risker för ytterligare intern splittring, utöver vad som redan nu är uppenbart.

Sjöstedt deklarerade snabbt att hans parti kommer att fokusera hårt på miljöfrågor, vilket blir en utmaning för Miljöpartiet. Det blir intressant att se om de gröna välkomnar engagemanget och fortsätter på Maria Wetterstrands resa mot mitten, eller om man föredrar en mer konfrontativ attityd.

För de borgerliga ligger utmaningen i kritiken mot marknadsekonomin. Under Reinfeldts och Borgs ledning har det uttalade och ideologiska försvaret för systemet och det ekonomiska välstånd det möjliggjort närmast försvunnit, och frågan är om man på ett övertygande sätt klarar av den debatten. Misslyckas man rör sig den politiska mittpunkten vänsterut, vilket vore tråkigt. Centerledaren Annie Lööf är visserligen fullt kapabel att föra en sådan diskussion, men frågan är om hon har tillräcklig tyngd för att på allvar ta plats i debatten — jag tror att det krävs att Moderaterna tar sig an den uppgiften själva.

När det gäller svensk politik, lär 2012 bli mer händelserikt än 2011. Särskilt med euro-krisen ständigt närvarande i bakgrunden.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, vänsterpartiet, moderaterna