Obama eller Romney

Imorgon har vi till slut kommit fram till dagen för det amerikanska presidentvalet, efter en på det stora hela inte särskilt inspirerande kampanj. Eftersom bloggen har kommenterat debatter och andra händelser med viss regelbundenhet kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta läget.

Till att börja med: vem kommer att vinna? I opinionsundersökningarna har Obama haft ett stadigt försprång när man tittar på delstatsnivå, medan Romney varit något starkare i de nationella mätningarna – något som förvirrat somliga. På marknaderna har Obama ständigt varit favorit, och jag har oftast uppskattat läget som 60-40 till fördel för Obama. Trots en stark första debattinsats, och några alltför negativa utspel från den sittande presidenten, ser jag inga skäl att revidera det — snarast ser läget något bättre ut för Obama jämfört med för en vecka sedan. Jag tror alltså att det blir fyra år till.

En intressantare, och ur min synvinkel svårare, fråga är vem som är att föredra. Liksom många andra känner jag ingen entusiasm för någon av kandidaterna. Att Obamas instinkt är att reglera och styra från toppen, med svag förståelse och tillit till hur marknader fungerar, tyckte jag framkom redan innan han blev vald 2008. (Nej, det innebär givetvis inte att han är socialist.) Däremot har han överraskat negativt med att trappa upp deporteringar av illegala invandrare (snarare än att lägga energin på att söka en långsiktig, och liberal, lösning), och genom att prioritera kriget mot de lätta drogerna trots utfästelser om motsatsen. Framför allt det senare fyller inte bara amerikanska fängelser med människor som blott gjort det presidenten själv gjorde i sin ungdom, utan orsakar dessutom kaos söder om gränsen. Tyvärr krävs det en rejäl dos optimism för att anta att Romney skulle vara en förbättring.

Utrikespolitiskt kan jag inte uppfatta några betydande skillnader. Romney har visserligen uttryckt sig klumpigt vid ett par tillfällen, men det gjorde även Obama innan han blev vald. Från min synvinkel verkar ingen av dem särskilt fokuserade på omvärlden, vilket innebär att man kan vänta sig mer av samma.

Vi vet vad vi har, men vad skulle vi få med den flippfloppande pragmatikern Mitt Romney? Jag tror att det ligger en hel del i Ezra Kleins läsvärda analys, där han menar att Romney i grunden är en pragmatisk manager, som studerar vad som går att göra givet omständigheterna, och sedan försöker göra det. Anpasslig, och tämligen ovillig att själv söka påverka omständigheterna.

Förutsatt att Demokraterna behåller majoriteten i senaten – vilket jag tror att de gör, om än med liten marginal – kan kanske Romney vara det bättre alternativet för att åtminstone börja hantera de svåra långsiktiga frågorna om budgetunderskott och program som medicare och medicaid. Med Republikansk majoritet i både senaten och representantshuset lär det bli sämre beställt med det långsiktiga. Obamas oförmåga att samarbeta med sina motståndare har visat sig vara begränsad, och jag tror inte att han kommer att lyckas bättre i en andra vända, trots att han inte behöver oroa sig för sitt eget omval.

Jag skulle alltså föredra Romney, under förutsättning att Demokraterna behåller senaten. USA behöver politisk försoning. Åsiktsskillnader är inget problem, utan tvärtom demokratins livsluft, men oförmågan att förstå den andres ståndpunkt, och endast se ondskefulla motiv hos motståndaren, är inte hälsosam, och omöjliggör avgörande reformer. Det är långt ifrån säkert att Romney kan göra något åt det – kanske till och med osannolikt – men det kan vara värt en chansning. Särskilt lockande är han dock inte.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, valet 2012, obama, romney

Romney och Obama i kamp om agendan

Mathias Sundin:

Det var en seger för Obama-kampanjen att de till slut fick ut Romney på banan. Hans medverkan i alla dessa intervjuer igår handlade i huvudsak just om Bain, inte om ekonomin. Återstår att se om det var ett smart drag av Romney-kampanjen att så tydligt svara. Om diskussionen om Bain dör och återvänder till jobb och ekonomi så var det det.

Jag tycker den här sortens brottningskamp mellan kampanjerna är intressanta att följa. Det är ett konstant krig om agendan. Hela tiden är det svåra bedömningar som de tvingas göra. Ska vi fortsätta prata om det vi vill, eller ska vi gå i svaromål. Svarar vi inte, kanske det blåser över. Svarar vi kanske frågan motståndarna vill prata om blir större. Eller svarar vi inte så fortsätter motståndarnas fråga att mala och vi får i alla fall inte prata om det vi vill.

En reflektion är att varken Obama eller Romney vill tala om de frågor som är viktiga för framtiden. Obama vill få debatten att handla om Romneys tid vid rodret i Bain Capital, och därigenom måla upp en bild av motståndaren som en känslokall affärsman som exporterar amerikanska jobb till utlandet. Romney vill istället att jobb och ekonomi hamnar i fokus, men inte nödvändigtvis genom en diskussion om vad som behövs för att få fart i ekonomin och se till att USA fortsätter att vara innovativt och flexibelt — snarare vill han se att arbetslöshetsstatistik och tillväxtsiffror syns så ofta som möjligt utan att han behöver förklara hur något kan göras åt dem.

Samtidigt som jag förstår strategierna kan jag tycka att det saknas politiskt ledarskap och vilja till ansvarstagande. Ska man tolka det som att väljarna fortfarande föredrar en berättelse inriktad på identifiering med sitt parti, och deras självbild och syn på motståndaren, än på en berättelse om landets väg in i framtiden?

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, presidentval, obama, romney

Give Joe Some Credit

President Obama deserves to be applauded for finally coming out in favour of gay marriage, after having officially been against it throughout his presidency. While his reasoning on the issue is unprincipled, and while it is surprising that he has finally discovered that some things are best left to the states, one cannot deny the emotional value of having the president stating that your desire to marry someone, regardless of whether your spouse-to-be is of the same sex as you, is something to celebrate and endorse.

But let’s not forget the man who actually showed leadership on the issue. It was vice president Joe Biden who forced his master’s hand, by stating his support of gay marriage on Meet the Press. For this, Mr Biden — not someone whose policy preferences I share, in general — should be given full credit.

As for the impact on the election, I suspect it will be close to zero. If anything, it might aid Mr Obama, by making his base more enthusiastic. Given the economic distress, I doubt that gay marriage is an issue that will make swing voters pick one candidate over the other.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, joe biden, hbt

Obama And The Supreme Court

As the Supreme Court of the United States has considered the arguments for and against upholding the health care law, in which President Obama has invested so much of his political prestige, we have seen a couple of rather odd statements coming from the administration.

An example from the president himself, as reported by the Wall Street Journal:

The U.S. president said it would be an “unprecedented, extraordinary step” for a majority of the nine justices to overturn a law that was passed by a strong majority of a democratically–elected Congress.

The president, of course, knows better than this. There is nothing unprecedented about the court considering the constitutionality of a law passed by Congress, whether by strong majority or a single vote. Indeed, it is a crucial task of the court to protect America against majoritarian tyranny, by enforcing the limits defined in the constitution.

Given that Mr Obama knows this, why would he make such a statement? I suspect we need to look no further than November, and the election that is looming on the horizon. Taking this position has two effects, at least. One: exciting the left-wing base that carried him to victory in 2008, and that has been disappointed that he has not turned more sharply to the left. Two: implying the importance of him being re-elected, so that he can alter the (conservative) majority among the justices. In this latter sense, it could actually help him if the law was overturned.

On the other hand, a substantial majority of Americans believe that the law, with its individual mandate, is indeed unconstitutional. Should it be overturned, the sensible route for Mr Obama to take, is that of flexibility, looking towards the centre to find an alternative solution. It would be difficult to patch the current law into working order, with the individual mandate gone.

My knowledge of American constitutional law is too limited to say whether the law will be struck down or not. I do hope that it is, and that — unlikely as it is — the issue of health care starts moving towards being handled by the states. The opportunity for different solutions, between which citizens can “choose” (by moving), is a great benefit of federalism — one that is too often neglected, even in America.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, sjukvård, obama, scotus

Obama, Drug Warrior

From the Rolling Stone:

Back when he was running for president in 2008, Barack Obama insisted that medical marijuana was an issue best left to state and local governments. “I’m not going to be using Justice Department resources to try to circumvent state laws on this issue,” he vowed, promising an end to the Bush administration’s high-profile raids on providers of medical pot, which is legal in 16 states and the District of Columbia.

But over the past year, the Obama administration has quietly unleashed a multi­agency crackdown on medical cannabis that goes far beyond anything undertaken by George W. Bush. The feds are busting growers who operate in full compliance with state laws, vowing to seize the property of anyone who dares to even rent to legal pot dispensaries, and threatening to imprison state employees responsible for regulating medical marijuana. With more than 100 raids on pot dispensaries during his first three years, Obama is now on pace to exceed Bush’s record for medical-marijuana busts.

The article chronicles the twists and turns of the Obama administration’s drug policy, and is worth reading in its entirety.

At least two lessons can be learned from this. One is to not take proclamations of enforcement priorities too seriously. They can change quickly, and what was opportune at some point, may not be at another. The other, related point, is that the only realistic way to get the federal government out of the medical marijuana issue is to actually change to legislation. This latter point is important, and relates to the rule of law. There is something discomforting about the execute branch stating that it will simply not enforce a policy that it finds unjust, without working towards changing the legislation.

Concerning drug policy in general, medical marijuana is just a small piece in a much larger puzzle. There is growing support (and evidence) that the war on drugs is a failure, and that change is needed. From a purely pragmatic standpoint, legalization must be considered. The current prohibition policy leads to tragedy, not just for drug addicts in America (and the West in general) who are prosecuted and imprisoned when they need care and support; the even larger disaster is the damage done to Mexico and a slew of other countries in Latin America, where drug lords take out the civil institutions the allow society to function.

Apparently, the Obama administration is not willing to provide change we can believe in when it comes to drug policy.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, droger, kriminalitet

Obama’s Birth Control Compromise

President Obama has had some trouble with a policy that would require employers to provide health insurance covering birth control. Some religious institutions have felt that this restricts their freedom of religion. That question could be argued both ways. Ultimately, the president settled for a “compromise” that requires employers to provide health insurance from insurance companies that will cover birth control for free.

Greg Mankiw points out what should be obvious: there is no difference between the two policies.

A. An employer is required to provide its employees health insurance that covers birth control.

B. An employer is required to provide its employees health insurance.  The health insurance company is required to cover birth control.

I can understand someone endorsing both A and B, and I can understand someone rejecting both A and B.  But I cannot understand someone rejecting A and embracing B, because they are effectively the same policy.  Ultimately, all insurance costs are passed on to the purchaser, so I cannot see how policy B is different in any way from policy A, other than using slightly different words to describe it.

I see silliness on both sides of the debate. On the one hand, it’s not exactly unthinkable to get birth control without having it on your insurance policy. In many forms, it’s not even expensive. On the other hand, you are not forced to use it just because it’s included in your policy. If your religous beliefs tells you that birth control is immoral, don’t use it!

I don’t quite see why this should be a federal issue in the first place.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, preventivmedel, sjukvård

Glamour vs Charisma

In a great column, Virginia Postrel ponders why both left wing liberals and moderates appear to lose their enthusiasm for President Obama. In her view, it comes down to the difference between glamour and charisma, which she defines thus:

Charisma moves the audience to share a leader’s vision. Glamour, on the other hand, inspires the audience to project its own desires onto the leader (or movie star or tropical resort or new car): to see in the glamorous object a symbol of escape and transformation that makes the ideal feel attainable.

President Obama, mistakenly described as charismatic, is in fact glamourous. The rock star comparisons should have given it off. And, as was bound to happen, the glamour is wearing off under the every day politics of Washington. Every time President Obama takes a position on policy, someone’s projections are proven false. It is inevitable.

A well-established sales tool, glamour is a tremendous asset if you’re running for office. But once you have to govern, it’s a problem. Although charisma can continue to inspire, glamour is guaranteed to disillusion. The only thing surprising about Obama’s predicament is how few people expected it.

However, as I’ve speculated before, I don’t see any of the current Republican challengers posing a considerable threat to re-election, barring any scandals or a deep double dip (which, admittedly, cannot be ruled out). Still, Obama should probably rely less on his glamour, and stake out a policy direction more clearly.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama