johaneriksson.se

Kloka ord från Danne Nordling:

Merkantilismen och analogin med vanliga hushåll är tydligen fel. Europas politik verkar styras av ett ekonomiskt tankefel. Det var ett sådant Karl Marx var ute efter när det gällde kapitalismen. Men det finns inte något sådant där. Tvärtom skulle man genom ett fasthållande av de kapitalistiska principerna ha kunnat undvika dagens kris. Länder med underskott i utrikeshandeln ska enbart kunna ha detta för att utländska kapitalister går in och investerar i nya maskiner, fabriker och anläggningar. Några fasta växelkurser och konstlade valutaunioner, som medger uppbyggnaden av gigantiska obalanser, ska man inte ha.

Detta nygamla nationella fokus på export, istället för produktivitet, har försatt oss i den ytterligt besvärliga situation vi nu befinner oss i. Tyvärr tycks det vara få som tänker i dessa banor.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, eu, finanskris

Sveriges korporativistiska drag, där organisationer får företräda individer som varken identifierar sig, eller ens nödvändigtvis har gemensamma intressen, med dem ställer till det, och gör att debatt och strukturer riskerar fastna.

Nima Dervish har skrivit en utmärkt debattartikel om hur både regeringsföreträdare och medier ständigt låter reaktionära och extrema muslimer representera hela den svenska muslimska befolkningen, till förlust för de moderata och moderna människor som kämpar för sin kulturella frihet.

Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:

Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?

Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda?

Vi kommer att ha fortsatt svårt att hantera integrations- och invandringsfrågor (och många andra, orelaterade, frågor) så länge vi envisas med att utse eliter som får representera människor som inte vill ha med dem att göra.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, islam, sverige, invandring

President Obama deserves to be applauded for finally coming out in favour of gay marriage, after having officially been against it throughout his presidency. While his reasoning on the issue is unprincipled, and while it is surprising that he has finally discovered that some things are best left to the states, one cannot deny the emotional value of having the president stating that your desire to marry someone, regardless of whether your spouse-to-be is of the same sex as you, is something to celebrate and endorse.

But let’s not forget the man who actually showed leadership on the issue. It was vice president Joe Biden who forced his master’s hand, by stating his support of gay marriage on Meet the Press. For this, Mr Biden — not someone whose policy preferences I share, in general — should be given full credit.

As for the impact on the election, I suspect it will be close to zero. If anything, it might aid Mr Obama, by making his base more enthusiastic. Given the economic distress, I doubt that gay marriage is an issue that will make swing voters pick one candidate over the other.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, joe biden, hbt

Det är svårt att inte roas av de förment vuxna människorna bakom Uppsala Pride, som nu portar folkpartisterna från tåget då de är onda kapitalister som förespråkar privat ägande. Hur hbt-frågor gynnas av vänstersekterism av sjuttiotalssnitt är något oklart.

Deras visionstext är så fylld av klyschor, trendtermer, och anti-allt att man lätt får för sig att det är satir.

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

[...]

En stereotyp som ofta förekommer är myten om det rika homot, som bygger på normen om en vit västerländsk bög från övre medelklassen. Denna myt reducerar hbtq-personer till en konsumentgrupp som vi inte vill vara och som mer och mer har gjort priderörelsen till en kommersiell plattform. Vi vill inte begränsa vår politik efter kommersiella och kapitalistiska intressen som ser våra festivalbesökare som en ”köpstark grupp”.

Adam Cwejman har energi nog att replikera på allvar. Själv har jag i alla fall fått mig litet underhållning till livs.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, hbt, pride, sverige, uppsala

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Ur en text av Sakine Madon om SR:s rätt pinsamma reportage om Frida Martinssons fattigdom, vars uppseendeväckande brist på hederlighet avslöjades av Per Hagwall.

Jag antar att man resonerat sig fram till att ljugandet inte gör så mycket då det ändå pekar på ett verkligt problem. Ett problem som man tyvärr varken förstår sig på, eller är professionell nog att sätta sig in i. Journalisten, Mona Masri, har med sitt förhållningssätt ytterligare försvagat förtroendet för journalistiken, och dessutom minskat förståelsen för fattigdom och den kultur den både föds av och föder.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fattigdom, journalistik, public service

När man beskriver ett land där varje email, och varje telefonsamtal, lagras tillsammans med information om vilka webbplatser som besökts av vem, och där myndigheterna kan tillskansa sig den informationen utan misstanke om brott, och utan att det prövats av domstol; då går tankarna onekligen till Vitryssland eller Kina, eller något annat av det alltför stora antal länder i världen där totalitära regimer håller folket fånget. Men från och med imorgon kommer det troligtvis även vara en korrekt beskrivning av Sverige. Troligtvis därför att både socialdemokrater och de borgerliga anser att det är rimligt. Inklusive de som kallar sig liberaler.

En som står emot är nye riksdagsledamoten Mathias Sundin. Han förklarar varför på DN Debatt.

Politik handlar väldigt mycket om kompromisser. Så ska det vara, annars går det inte att komma framåt. Men politik är också att stå upp för principer när man tycker att något är helt fel. Folkpartiet borde som liberaler vara de som strävar mot och begränsar nya integritetskränkande lagar, inte de som hejar på dem allra mest. Jag säger inte att just denna lagstiftning är glasklar, det handlar om gränsdragningar och jag respekterar de som drar gränsen på ett annat ställe än mig. Men när den sätts in i sitt sammanhang tycker jag det är klart att Sverige på senare år inte klarat balansen mellan brottsbekämpning och rätten till privatliv. Det är dags för Folkpartiet att ta på sig rollen att hitta den balansen.

Det är också dags för oss integritetsvänner att bli konstruktiva. Att bara säga nej, nej, nej är inte en vinnande strategi, även om det också är viktigt att kunna säga ifrån. Därför föreslår jag ändringar i denna lagstiftning, och jag tänker jobba med att ta fram förslag på förbättringar i andra lagstiftningar. I det jobbet måste vi vara många som hjälper till för att lyckas.

Sverige kommer förstås inte gå från demokrati till vitrysk diktatur när riksdagsledamöterna tryckt på sina knappar. Men det kan vara värt att minnas att även svenska myndigheter missbrukar sin makt, och att enskilda kan komma i kläm. Och redan möjligheten för detta gör samhället litet tystare, litet lydigare. Litet mindre fritt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integritet, övervakning, bodströmsamhället, mathias sundin

2012 is a year of elections, and it has started off poorly, casting dark shadows over Europe. Ideologies sidelined, made marginal by the atrocities of the previous century, have resurfaced in the footsteps of the recession.

Am I painting too dark a picture?

In Greece, parties marching under re-designed swastikas and hammer-and-sickles won over 30% of the vote. The Radical Left and Communist Party on the one hand, and the neo-nazi Golden Dawn on the other, will all enter the Greek parliament with substantial electoral support. It is easy to understand the frustration of the common man, and the appeal of populist forces. But it is shameful to turn to hardcore communists, and nazis, no matter the circumstances.

And in France, the worrying numbers are from the first, indecisive, round. The fascist National Front captured nearly 20% of the vote, with the communist Left Front getting another 10%. And indeed, the effect on the more centrist Nicolas Sarkozy (who railed against immigrants) and next president Francois Hollande (with his sharp-left rhetorics) is easy to see.

These are worrying times. People who have cast their vote on either of these parties should be ashamed. Politicians in power, both in national governments and on the EU level, must realize that they cannot simply wash their hands.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, europa, eu, grekland, frankrike, nazism, kommunism, fascism

Eleverna bildade talkör utanför klassrummet: “Jävla jude! Jävla jude!”

Kvar där inne stod juden – den 65-årige läraren Henryk Grynfeld.

Så inleds Niklas Orrenius välskrivna, omskakande, och nödvändiga reportage om den antisemitism som är utbredd och hotfull i Sveriges tredje största stad, sextionsju år efter att dödslägren på andra sidan Östersjön till slut kunde stängas.

Obehaglig, men obligatorisk, läsning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, antisemitism, malmö

Adam Cwejman beskriver träffsäkert problemet med att en relativt stor del av kultursektorn är beroende av pengar från staten.

Ett samhälle där opinionsbildning, kultur och kulturproduktion får offentliga pengar skapar en samhällsordning där den staten och politikerna formar samhällsordningen. Offentliga stödformer skapar beroendesituationer där den offentliga finansieringen blir en institution i sig. Hos kulturskapare befästs ett incitament att politiskt främja den ordning som gynnar dem bäst. Det är inte en slump att en överväldigande majoritet av kulturskapare och journalister röstar på något rödgrönt parti. Beroendeställningen främjar en pragmatisk konservatism. Ett konserverande av den ordning som gynnar just den egna klassen, nischen och kulturen.

Kultur blir med kulturpolitiken något som särskiljs, upphöjs. Finteater, opera och genussäkrad teater ingår. Cosplay och noisespelningar hamnar utanför.

Som väl är finns det andra saker som gör att kulturen ändå utvecklas, framför allt utanför den etablerade, bidragsberoende, kultursfären. Ny teknik och — framför allt — amatörers brinnande entusiasm gör att både cosplay och noisespelningar kan hitta publik och intresserade utövare. Och det generella välstånd vi lever i, trots finanskris och lågkonjunktur, gör att det finns utrymme för kommersiell kultur trots skatter och bidrag. Men det är inte hälsosamt att den “fina” och “viktiga” kulturen försatt sig i beroendeställning till makthavarna, och på det viset av nödvändighet är politisk på ett sätt den inte skulle behöva vara.

Detta alltså utöver det orättvisa i att taxichauffören måste jobba litet senare på kvällarna så att jag ska kunna gå på opera.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bidrag, sverige

Tyler Cowen has written a play-by-play on the Ron Paul vs Paul Krugman debate I posted yesterday. It’s well worth reading. Mostly, Mr Cowen ends up siding with Mr Krugman, although he is unhappy about the latter’s tendency to overstate his case.

Mr Cowen’s final remark makes me giggle.

Still, given that Krugman is a Nobel Laureate in economics, and Paul a gynecologist, the score could have been more lopsided than in fact it was.

Imagine a two-round political debate with the following format. Round 1 is the standard round-table debate, where politicians debate issues picked by the hosts. Then, after a break, in Round 2 a panel of ideologically diverse economists and other experts get to challenge the politicians on their statements. It just might encourage some caution and more careful reasoning. But I suspect we may have to wait a while for something like that  …

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, ron paul, paul krugman, tyler cowen