johaneriksson.se

När svininfluensan närmade sig kontinenten bidrog både medierna och staten till stark oro, och staten tryckte på för att alla skulle vaccineras. Resultatet känner vi till, influensan visade sig inte vara så farlig som man befarat, och eftersom vaccinet togs fram snabbt var riskerna med det större än de annars skulle varit. Johan Norberg beskriver hur livet ser ut för en av dem som fått betala ett högt pris för massvaccineringen.

När han börjar skratta förlamas ansiktet, nackmusklerna blir alldeles lealösa och huvudet faller ner. En annan gång blir han arg eller överraskad, och han faller ihop. Han somnar under lektionerna, kan inte cykla och får inte köra bil. Det är svårt att ens ta bussen, för han somnar och hamnar på fel ställe.

Han är 19 år gammal och bor i Malmö. Allt i livet ska egentligen börja nu. Men han kommer inte att få uppleva spänning och spontanitet. Han kommer aldrig att få leva ett normalt socialt liv. Han måste stänga ute starka känslor, då de får honom att kollapsa.

Hans enda misstag var att följa myndigheternas anvisningar och pliktskyldigt vaccinera sig mot svininfluensan. Han är en av kanske 177 unga som har drabbats av narkolepsi efter massvaccineringen hösten 2009. Då var Sverige på krigsfot. Alla skulle vaccineras. Läkemedelsbolag hetsade fram ett vaccin som de begärde och slapp ansvarsfrihet för. Det utgick nästan påbud om att vi skulle vaccineras. Föräldrar som inte vaccinerade sina barn fick stränga brev om att infinna sig.

Varken tragedier som denna, eller den kostnad som föll på skattebetalarna, innebär att vi kan dra slutsatsen att vaccineringen var ett fiasko. Nu i efterhand vet vi att influensan inte muterade på ett förödande sätt. Den informationen hade vi förmodligen inte då, och beslut måste grundas på de sannolikhetskalkyler som finns. Däremot borde medierna redan då — och definitivt nu — granskat vilken information som fanns tillgänglig, och hur rimliga besluten var utifrån den. Varför gjorde den svenska staten en annorlunda bedömning än andra länder? Vilka fel begicks, som kunde ha undvikits? På tidnings- och tv-redaktioner: tog vi verkligen vårt publicistiska ansvar?

Jag efterfrågar givetvis ingen censur i någon som helst form. Däremot förtjänar branschen kritik för sin bristande kvalitet; kritik som man förhoppningsvis har förmåga att ta till sig.

Det finns inga gratisluncher. Och i detta fall fick några betala ett högt pris.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, hälsa, sverige, vaccin, svininfluensan

Don’t miss this TED Talk by Michael Huemer, Bryan Caplan’s favourite philosopher. Tasty food for thought.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, filosofi

I ett blogginlägg titulerat Build Up, Not Out (Bygg uppåt, inte utåt) har Andrew Sullivan hittat följande intressanta citat:

Staden växer snabbt, och behöver göra plats för ytterligare en miljon människor under de närmaste årtiondena, men de vill inte att det sker genom horisontell tillväxt. Så de tog en digital karta över staden, och tog bort alla områden som idag består av enfamiljshus, alla historiska byggnader, alla grönområden, industriområden och allt annat som folk högljutt värderar. Det lämnade kvar en ganska liten andel land.

[...]

Men de visade att det är fullt möjligt att göra plats för en miljon människor till, utan att öka stadens fysiska utbredning, genom att öka befolkningstätheten i dessa korridorer. Då tillkommer dessutom fördelar, som exempelvis bättre kollektivtrafik.

Texten handlar om Melbourne, och är skriven av Alex Steffen.

Kanske något att läsa för Birgit Friggebo, och hennes meningsfränder.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, stadsplanering, australien

Niva Dervish i Upsala Nya Tidning:

Nyligen portades metalbandet Avenir från gotländska musikfestivalen Rockskallen på grund av sångarens påstådda engagemang inom SD, skriver Nima Dervish.

En av arrangörerna skrev på Facebook: ”Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela […]. Varken tidningen [Gotlands Allehanda] eller Roxy kan stå bakom [SD]. Sorry.”Fast, vem kräver att arrangören ska stå bakom partiet som sångaren ryktas vara aktiv i? Vad sägs om att se människor som individer som var och en får stå för sina egna åsikter? Varför ska ett icke-politiskt band kollektivt bestraffas?

Det här är en ohälsosam väg att vandra, särskilt i ett land där konsensus värderas högre än vad som är riktigt bra. Och fall som detta handlar — på riktigt — om tolerans, och en grundläggande respekt för människor. Att argumentera mot främlingsfientlighet är ett viktigt uppdrag, men inte med ociviliserade medel som dessa.

Och för den som till äventyrs inte håller med mig: tror ni verkligen att det är genom åtgärder som dessa som mörka krafter hålls tillbaka?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, sverigedemokraterna, tolerans

From the Rolling Stone:

Back when he was running for president in 2008, Barack Obama insisted that medical marijuana was an issue best left to state and local governments. “I’m not going to be using Justice Department resources to try to circumvent state laws on this issue,” he vowed, promising an end to the Bush administration’s high-profile raids on providers of medical pot, which is legal in 16 states and the District of Columbia.

But over the past year, the Obama administration has quietly unleashed a multi­agency crackdown on medical cannabis that goes far beyond anything undertaken by George W. Bush. The feds are busting growers who operate in full compliance with state laws, vowing to seize the property of anyone who dares to even rent to legal pot dispensaries, and threatening to imprison state employees responsible for regulating medical marijuana. With more than 100 raids on pot dispensaries during his first three years, Obama is now on pace to exceed Bush’s record for medical-marijuana busts.

The article chronicles the twists and turns of the Obama administration’s drug policy, and is worth reading in its entirety.

At least two lessons can be learned from this. One is to not take proclamations of enforcement priorities too seriously. They can change quickly, and what was opportune at some point, may not be at another. The other, related point, is that the only realistic way to get the federal government out of the medical marijuana issue is to actually change to legislation. This latter point is important, and relates to the rule of law. There is something discomforting about the execute branch stating that it will simply not enforce a policy that it finds unjust, without working towards changing the legislation.

Concerning drug policy in general, medical marijuana is just a small piece in a much larger puzzle. There is growing support (and evidence) that the war on drugs is a failure, and that change is needed. From a purely pragmatic standpoint, legalization must be considered. The current prohibition policy leads to tragedy, not just for drug addicts in America (and the West in general) who are prosecuted and imprisoned when they need care and support; the even larger disaster is the damage done to Mexico and a slew of other countries in Latin America, where drug lords take out the civil institutions the allow society to function.

Apparently, the Obama administration is not willing to provide change we can believe in when it comes to drug policy.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, droger, kriminalitet

Henrik Alexandersson tar upp ett något förvånande faktum: bristen på svenska journalister stationerade i Bryssel, med uppdrag att bevaka vad som sker i EU.

Att svenska medias EU-rapportering är knapphändig och ofta dålig är ingen hemlighet. Medieföretagen erkänner det själva. Främst verkar det vara en fråga om pengar och prioriteringar.

Och om media ändå sätter en korre i Bryssel – då förväntas han eller hon ofta täcka all slags nyheter på hela kontinenten. Det säger sig självt att det då inte är så lätt att tränga in i EU:s täta och snåriga politiska vegetation.

De fast stationerade svenska journalister som finns i Bryssel gör så mycket de hinner och mäktar med. Problemet är att de är så få. Skall en tidning kunna göra ett bra jobb, som står i proportion till den politiska betydelse som EU har – då skulle den behöva sätta upp en mindre redaktion på plats.

För det är krångligt att göra research i EU. Det är knappt så att vi som jobbar i EU-apparaten klarar av att vara on top vad gäller våra specialområden. Att bevaka EU är alltså en uppgift som är större än vad en enskild journalist egentligen mäktar med.

Det är en märklig prioritering, som förmodligen även speglar svenskarnas svala intresse, givet Bryssels stora inflytande på svensk inrikespolitik. En betydande del av vår lagstiftning har sitt ursprung i EU. Asyl- och flyktingpolitik, liksom invandring i allmänhet, har en europeisk aspekt som faller bort i svensk debatt. Miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik, behandlas och formas tillsammans med våra europeiska grannar. Denna brist i rapportering och intresse gör det svårt att få en god förståelse för villkoren för svensk politik, och då inte bara europapolitiken i sig (även om den också skulle tjäna på att diskuteras på allvar).

Som Alexandersson skriver behövs det journalister med permanent bas i Bryssel, som kan skapa de personliga relationer och den förståelse som krävs för att initierat kunna både beskriva och granska det som pågår i maktens korridorer. Det måste vara en bättre prioritering än den ledsamt dåliga USA-rapportering som tar upp alltför mycket plats idag.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, sverige, journalistik

Fredrik Segerfeldt har gjort ett hästjobb när det gäller att lyfta fram hur svensk biståndspolitik spenderar 35 miljarder (!) kronor varje år utan att egentligen ha en aning om ifall pengarna gör någon nytta. Den intresserade bör läsa debattinlägget i Dagens Nyheter (tillsammans med Bengt Nilsson). Fler länkar finns på Fredriks blogg. Och intresserad bör man vara, både som skattebetalare och som någon som vill att världens fattiga ska kunna leva bättre.

Eftersom det både är svårt att utreda biståndets effekter, och SIDA uppenbarligen är dåliga på det (eller ointresserade?), har jag ett enkelt förslag: låt någon annan, oberoende av svensk biståndsindustri, stå för utvärderingen. Och det finns utmärkta organisationer som gör just ett sådant arbete. Bland dessa vill jag lyfta fram GiveWell, som varje år går igenom en stor mängd biståndsorganisationer och utvärderar deras arbete. Här är den nuvarande rankingen, givetvis användbar när ni själva vill skänka pengar.

Mitt förslag är som följer. Låt en andel, säg 20% (7 miljarder) av biståndet ges direkt till de organisationer som GiveWell rankar högst. Säg de fem eller tio första. Slå fast att man kommer att göra det under de kommande fem åren (GiveWell flyttar bort organisationer från toppen av sin ranking, när de inte kan spendera mer pengar på ett klokt sätt). Det lär öka sannolikheten att pengarna gör nytta rätt drastiskt.

På sikt skulle jag vilja se att biståndsbudgeten som helhet minskas, eftersom jag inte är tycker att bistånd motiverar skatteuttagets tvång. Däremot ser jag gärna att man kan göra avdrag för gåvor till biståndsorganisationer. Men givet att vi har en statlig biståndspolitik är det viktigt att pengarna används så effektivt som möjligt. Mitt förslag ovan kan vara ett steg på vägen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, utveckling, bistånd, välgörenhet

Birgit Friggebo ansluter sig till dem som vill frysa Stockholm i tiden, och menar att alla byggnader som man måste blicka upp för att ta in är vandalism — åtminstone i innerstaden.

Vad menar karlen med att Stockholm skall byggas på höjden? Vill han riva hela innerstan och bygga så högt att han får sin vision om Stockholms Manhattan förverkligad eller skall de befintliga husen kompletteras med 5–10 tillbyggda våningar? Vadan denna fäbless för höga hus just på malmarna.

Svaret på frågan om varför man ska bygga högt i innerstaden är väl inte så svårt att räkna ut? Höghus är ju rimliga att bygga just där markutrymmet är litet, men läget attraktivt och kommunikationerna goda. Alltså i innerstaden. Att bygga ett fyrtiovåningshus ute i en inte alls lika attraktiv förort är rätt konstigt.

När det gäller det aktuella området runt stationen och Klara kyrka kan väl ingen heller på allvar anse att dagens slitna betongklossar skänker staden arkitekturell attraktionskraft. En del förslag tycker jag är fula, andra inte, men varken min eller någon annans enskilda smak borde kunna sätta stopp för utvecklingen av stadens mitt. Och eftersom markutrymmet är ytterst begränsat är det rätt att bygga på höjden.

Ett trettonvåningshus förvandlar för övrigt knappast huvudstaden till Manhattan …

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, stockholm, arkitektur, nimby

Johan Westerholm är en bloggande socialdemokrat som ofta är läsvärd. Han är öppen i sitt resonerande, vilket gör att det finns något att ta ställning till. Igår funderade han kring kärnkraftens framtid, och energibesparingar i allmänhet, och slår an en olycklig ton som tyvärr är vanlig över hela det politiska spektrat, men kanske framför allt på vänstersidan och bland de gröna.

Mona Sahlin luftade en rad med åtgärder där vi i vår vardag kan spara energi. Som jag sagt tidigare är varje milliwatt värdefull för att frigöra resurser till industrin. Jag vill se bland annat miljöprövat ROT-avdrag. Altaner sparar ingen energi, det gör däremot tilläggsisolering. Nya tapeter har lite med energibesparingar att göra, mer bidrar snålspolande toaletter i form av indirekta besparingar. Mona Sahlins förslag var än enklare och än mer vardagsnära, förbjud ”stand-by”-läge på all hemelektronik. Det spar enorma mängder energi. En annan enkel åtgärd är rörelsedetektorer i våtrum, ni vet som på restauranger där lamporna går igång när du går in på toaletten.

Jag förstår varför man kan vilja verka för mer sparsamhet med elen. Men varför väljer man så ofta regleringsvägen, som innebär att beslutsfattarna (och deras tjänstemän) måste lista ut och exakt avgöra vad som är slöseri och vad som är effektivt, och skapa komplicerade regler med så få kryphål som möjligt? Om man anser att elförbrukningen är högre än vad den borde vara kan man istället helt enkelt höja elskatten. Den ekonomiska kostnaden för det blir betydligt mindre, och människor får själva lista ut var det är bäst att de gör sina besparingar. Många små beslut — om allt från tapetval och isolering till investeringsbeslut och forskningsprojekt — lär med stor sannolikhet hitta en bättre väg framåt än ett fåtal politiker och tjänstemän. Men det är klart, det är inte så enkelt att föreslå höjd elskatt samtidigt som februariräkningen dimper ned i svenskarnas brevlådor.

Ibland behövs regleringar. Ofta bör man fundera på om inte en skatt vore bättre. Oavsett vilket bör man tänka två gånger om huruvida det alls behövs någon åtgärd.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, energipolitik, kärnkraft, ekonomi

President Obama has had some trouble with a policy that would require employers to provide health insurance covering birth control. Some religious institutions have felt that this restricts their freedom of religion. That question could be argued both ways. Ultimately, the president settled for a “compromise” that requires employers to provide health insurance from insurance companies that will cover birth control for free.

Greg Mankiw points out what should be obvious: there is no difference between the two policies.

A. An employer is required to provide its employees health insurance that covers birth control.

B. An employer is required to provide its employees health insurance.  The health insurance company is required to cover birth control.

I can understand someone endorsing both A and B, and I can understand someone rejecting both A and B.  But I cannot understand someone rejecting A and embracing B, because they are effectively the same policy.  Ultimately, all insurance costs are passed on to the purchaser, so I cannot see how policy B is different in any way from policy A, other than using slightly different words to describe it.

I see silliness on both sides of the debate. On the one hand, it’s not exactly unthinkable to get birth control without having it on your insurance policy. In many forms, it’s not even expensive. On the other hand, you are not forced to use it just because it’s included in your policy. If your religous beliefs tells you that birth control is immoral, don’t use it!

I don’t quite see why this should be a federal issue in the first place.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, preventivmedel, sjukvård