Sharing The Tax Burden

Steven Landsburg has written an excellent post, in which he explains why it’s difficult to honestly describe Mitt Romney’s tax plan as redistributing money from the poor to the rich. In fact, both his and President Obama’s plans are highly progressive.

I found this particular bit worth pondering:

Note, for example, that, contrary to the impression you might have gotten from Klein’s and Krugman’s posts, both plans place the highest percentage burden on the top 1%, and both plans place a negative burden on the middle quintile — though Obama’s does both of these things to an ever-so-slightly greater extent than Romney’s does. There’s room for disagreement about which plan is fairer, but no room, I think, for disagreement about which chart is relevant.

What I find interesting is the bit about the middle quintile. What it says is that the median income earner is receiving more in transfers than she pays in taxes. I find this problematic, as it increases the risk of making the state a tool for extracting resources from those that have earned them, rather than a vehicle for solving collective problems. Obviously, in practice, I am skeptical about the state’s ability to do the latter well, but it is important that such a thing remains the ambition, as it is otherwise difficult to justify giving up such tremendous power.

I fear that a government that is paid for by ever fewer will become more dysfunctional, as well as more tyrannical. It will narrow its focus to how the pie should be divided, encouraging voters to fight for a bigger slice, while ignoring the bakers. It is difficult to say whether it is currently a reason for why the U.S. government is functioning less well than usual, but I predict that it will be of growing importance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, skatter, rättvisa

Inkomstskillnader

Debattartiklar och rapporter om växande skillnader (eller “klyftor”, om man vill tala vänsterspråk) i inkomst har stått som spön i backen, och det börjar sätta sig en bild av att de rika mumsar i sig alla nybakta delar av den ekonomiska kakan. När man behandlar aggregerat data över långa tidsperioder bör man dock komma ihåg att mycket kan ske i de aggregat man valt.

Karl Malmqvist gör följande observation:

Den visar hur stor andel av de personer som ett visst år befann sig i den tiondel av befolkningen som tjänar minst, som återfinns i samma tiondel året efter. Som vi ser minskar andelen snabbt. Drygt 40 procent av de som tillhörde tiondelen med lägst inkomster 1995, tillhör en högre inkomstgrupp nästa år. Och trenden fortsätter i takt med att tidsperioden förlängs; efter bara sex år har runt 75 procent lämnat den lägsta inkomstgruppen.

Det tycks alltså som att möjligheterna att förbättra sitt tillstånd är någorlunda goda i Sverige. Det är förstås bra.

En annan sak som slagit mig är att man nästan alltid presenterar inkomstsiffror före skatt. Men eftersom den vanligast föreslagna lösningen på ökade inkomstskillnader är högre skatter för de “rika”, borde man rimligen istället ta hänsyn till skatteuttaget, och se om ens omfördelningspolitik fått någon effekt. Om någon sitter på sådana siffror vore jag intresserad av att se dem.

Detta innebär inte att allt är frid och fröjd. Tvärtom är det ett problem att tillväxttakten för genomsnittliga svenskar är lägre än man kunde önska. Man kan dock göra sig en otjänst om man stirrar sig blind ökande skillnader, istället för att fokusera på hur vi kan åstadkomma starkare tillväxt — teknologisk utveckling — som gynnar det stora flertalet.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, tillväxt, inkomstfördelning, rättvisa

Det här med inkomstfördelning

Inkomstfördelning är ett ämne som nästan alltid är på tapeten. Vänsterrörelser och partier talar högljutt om ökande klyftor, kalla samhällen i sönderfall, och de rikas rovdrift på de fattiga. Liberaler och konservativa talar om omfördelningspolitikens effekter på incitament och tillväxt. Journalister skriver gärna om människor på samhällets undre halva (men sällan på botten!), och antyder, utan att riktigt förklara hur, att de på ett eller annat sätt blivit lurade. I bakgrunden, åtminstone i den svenska debatten, finns ständigt USA. Landet i väster som får vara både förebild och, framför allt, hotbild för hur det kan gå.

Jesper Roine har skrivit ett blogginlägg om utvecklingen i Sverige och USA, och konstaterar att det både finns likheter och skillnader.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av “The World Top Income Database“).

Läs orginalkällan för ett antal tydliggörande grafer. Uppenbarligen har omfördelningspolitiken viss effekt. Lika uppenbart har den globala utvecklingen ökat inkomstspridningen.

Det jag saknar i den politiska debatten är en diskussion om vilken sorts inkomstklyftor som är bra, och vilka som är dåliga. Nästan alltid nöjer sig debattörerna med att peka på siffrorna och indignerat konstatera att klyftorna ökar. Jaha, tänker jag. Spelar det alltså ingen roll om klyftorna ökar därför att människor som skapar saker som många är beredda att betala för tjänar mer pengar än tidigare, eller om rikedom uppstår därför att folk hittat sätt att ta sig runt systemet, att få skydd av lagstiftare, eller på andra omoraliska vis? Är det de fattiga som faller ifrån, eller de framgångsrika som hittat bättre vägar framåt?

Givetvis kommer socialistiska partier att ha en annan uppfattning än min om vad som är ett legitimt sätt att bli rik på, men de borde ändå tydliggöra detta och förklara hur de vill åtgärda orsakerna till vad de upplever vara problemet. Likaledes måste de borgerliga partierna bli tydligare med att det är okej att bli rik på arbete, på klokt sparande, och på vad nu annars man anser vara legitimt. Och angripa de andra tillvägagångssätt som då återstår.

Kan vi få en sådan debatt? Eller ska vi fortsätta tjata om de elaka en procenten?

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, ekonomi, rättvisa, inkomstfördelning

Min man i Riksdagen

Sånt här gör mig nöjd med att jag lade min röst på Johnny Munkhammar i det senaste riksdagsvalet.

Det finns saker som borde göras när det gäller inkomstskillnader, och livsmöjligheter. Men vi får inte stirra oss blinda på det statiska. Och vi bör hålla i minnet att det är bra när människor blir rikare.

Andra intressanta bloggar om: politik, rättvisa, sverige, johnny munkhammar

Preferens för pengar

I sin recension av Daniel Kahnemans Thinking, Fast And Slow, lyfter Bryan Caplan ut ett stycke som säger att människor har olika preferenser för pengar, och att detta är en betydelsefull förklaringsfaktor till inkomstskillnader.

(Min översättning)

Mål spelar en stor roll. Nitton år efter att de uttryckt sina finansiella mål, hade många av dem som eftersträvade höga inkomster uppnått det. Till exempel var, bland de 597 läkare och andra sjukvårdsarbetare i urvalet, varje ytterligare poäng på vikten av pengar, kopplad till mer än 14 000 dollar i ytterligare årsinkomst! Icke-arbetande gifta kvinnor hade också ofta uppnått sina ekonomiska ambitioner. Varje ytterligare poäng gav mer än 12 000 dollar i högre hushållsinkomst för dessa kvinnor, genom deras mäns inkomster.

Som Caplan påpekar är det ett argument för att det kan vara orättvist att i för hög utsträckning omfördela inkomster genom skatter. Det vore intressant att höra Jonas Sjöstedts reaktion på detta, eller för all del vilken svensk partiledare som helst. Finns det skäl att, med politikens hjälp, motverka preferenser för rikedom till förmån för andra värderingar? Om ja, gäller det även om konsekvenserna försämrar samhällets välståndsutveckling?

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, rättvisa, tillväxt