Obama eller Romney

Imorgon har vi till slut kommit fram till dagen för det amerikanska presidentvalet, efter en på det stora hela inte särskilt inspirerande kampanj. Eftersom bloggen har kommenterat debatter och andra händelser med viss regelbundenhet kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta läget.

Till att börja med: vem kommer att vinna? I opinionsundersökningarna har Obama haft ett stadigt försprång när man tittar på delstatsnivå, medan Romney varit något starkare i de nationella mätningarna – något som förvirrat somliga. På marknaderna har Obama ständigt varit favorit, och jag har oftast uppskattat läget som 60-40 till fördel för Obama. Trots en stark första debattinsats, och några alltför negativa utspel från den sittande presidenten, ser jag inga skäl att revidera det — snarast ser läget något bättre ut för Obama jämfört med för en vecka sedan. Jag tror alltså att det blir fyra år till.

En intressantare, och ur min synvinkel svårare, fråga är vem som är att föredra. Liksom många andra känner jag ingen entusiasm för någon av kandidaterna. Att Obamas instinkt är att reglera och styra från toppen, med svag förståelse och tillit till hur marknader fungerar, tyckte jag framkom redan innan han blev vald 2008. (Nej, det innebär givetvis inte att han är socialist.) Däremot har han överraskat negativt med att trappa upp deporteringar av illegala invandrare (snarare än att lägga energin på att söka en långsiktig, och liberal, lösning), och genom att prioritera kriget mot de lätta drogerna trots utfästelser om motsatsen. Framför allt det senare fyller inte bara amerikanska fängelser med människor som blott gjort det presidenten själv gjorde i sin ungdom, utan orsakar dessutom kaos söder om gränsen. Tyvärr krävs det en rejäl dos optimism för att anta att Romney skulle vara en förbättring.

Utrikespolitiskt kan jag inte uppfatta några betydande skillnader. Romney har visserligen uttryckt sig klumpigt vid ett par tillfällen, men det gjorde även Obama innan han blev vald. Från min synvinkel verkar ingen av dem särskilt fokuserade på omvärlden, vilket innebär att man kan vänta sig mer av samma.

Vi vet vad vi har, men vad skulle vi få med den flippfloppande pragmatikern Mitt Romney? Jag tror att det ligger en hel del i Ezra Kleins läsvärda analys, där han menar att Romney i grunden är en pragmatisk manager, som studerar vad som går att göra givet omständigheterna, och sedan försöker göra det. Anpasslig, och tämligen ovillig att själv söka påverka omständigheterna.

Förutsatt att Demokraterna behåller majoriteten i senaten – vilket jag tror att de gör, om än med liten marginal – kan kanske Romney vara det bättre alternativet för att åtminstone börja hantera de svåra långsiktiga frågorna om budgetunderskott och program som medicare och medicaid. Med Republikansk majoritet i både senaten och representantshuset lär det bli sämre beställt med det långsiktiga. Obamas oförmåga att samarbeta med sina motståndare har visat sig vara begränsad, och jag tror inte att han kommer att lyckas bättre i en andra vända, trots att han inte behöver oroa sig för sitt eget omval.

Jag skulle alltså föredra Romney, under förutsättning att Demokraterna behåller senaten. USA behöver politisk försoning. Åsiktsskillnader är inget problem, utan tvärtom demokratins livsluft, men oförmågan att förstå den andres ståndpunkt, och endast se ondskefulla motiv hos motståndaren, är inte hälsosam, och omöjliggör avgörande reformer. Det är långt ifrån säkert att Romney kan göra något åt det – kanske till och med osannolikt – men det kan vara värt en chansning. Särskilt lockande är han dock inte.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, valet 2012, obama, romney

Romney-Ryan

Igår meddelade Mitt Romney att hans kandidat till vicepresident blir Paul Ryan, representant från Wisconsin. I politiska kretsar är Ryan mest känd för sina ekonomiska förslag, med inriktning på privatiseringar av pensionssystemet (ej olikt det svenska), och nedskärningar i Medicaid och Medicare. Bland väljarkåren i allmänhet är han däremot rätt okänd, vilket ger både Romney- och Obamakampanjen möjligheter att måla upp en för egen del fördelaktig bild.

Jag tycker att Paul Ryan är ett intressant val. I bästa fall kan det leda till att den hittils substanslösa kampanjen kan få en injektion av sakpolitik — Ryan har visat sig vara mer inriktad på policy än politics — även om det är enkelt att föreställa sig demokratiska reklamfilmer där hus och välfärd tas ifrån pensionärer som slitit för landet.

Valet signalerar att Romney vill dubblera fokuset på ekonomin, och visa att han står för genomtänkta alternativ kontrasterat mot Obamas oförmåga att hantera både lågkonjunkturen och budgetunderskottet. Vi får se om det fungerar, eftersom konkreta planer är enklare att kritisera än generellt hållna floskler. Möjligen håller även Socialdemokraterna här hemma ett öga på resultatet.

Valet av Ryan beskrivs här och där som ett försök att få med sig de konservativa kärnväljarna, men jag tror inte att det stämmer. Istället tror jag att Romney ytterligare vill signalera kompetens för de många mittenväljare som är oroliga över vart ekonomin är på väg, och som vill se seriösa försök att hantera framtida utmaningar.

Totalt sett tror jag inte att Paul Ryan kommer att sänka Romney, vilket är det viktigaste när det gäller vicepresidenten. Dock har Obama fortfarande övertaget.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna, romney, ryan

Romney och Obama i kamp om agendan

Mathias Sundin:

Det var en seger för Obama-kampanjen att de till slut fick ut Romney på banan. Hans medverkan i alla dessa intervjuer igår handlade i huvudsak just om Bain, inte om ekonomin. Återstår att se om det var ett smart drag av Romney-kampanjen att så tydligt svara. Om diskussionen om Bain dör och återvänder till jobb och ekonomi så var det det.

Jag tycker den här sortens brottningskamp mellan kampanjerna är intressanta att följa. Det är ett konstant krig om agendan. Hela tiden är det svåra bedömningar som de tvingas göra. Ska vi fortsätta prata om det vi vill, eller ska vi gå i svaromål. Svarar vi inte, kanske det blåser över. Svarar vi kanske frågan motståndarna vill prata om blir större. Eller svarar vi inte så fortsätter motståndarnas fråga att mala och vi får i alla fall inte prata om det vi vill.

En reflektion är att varken Obama eller Romney vill tala om de frågor som är viktiga för framtiden. Obama vill få debatten att handla om Romneys tid vid rodret i Bain Capital, och därigenom måla upp en bild av motståndaren som en känslokall affärsman som exporterar amerikanska jobb till utlandet. Romney vill istället att jobb och ekonomi hamnar i fokus, men inte nödvändigtvis genom en diskussion om vad som behövs för att få fart i ekonomin och se till att USA fortsätter att vara innovativt och flexibelt — snarare vill han se att arbetslöshetsstatistik och tillväxtsiffror syns så ofta som möjligt utan att han behöver förklara hur något kan göras åt dem.

Samtidigt som jag förstår strategierna kan jag tycka att det saknas politiskt ledarskap och vilja till ansvarstagande. Ska man tolka det som att väljarna fortfarande föredrar en berättelse inriktad på identifiering med sitt parti, och deras självbild och syn på motståndaren, än på en berättelse om landets väg in i framtiden?

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, presidentval, obama, romney